Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Åker ganska ofta ambulans i jobbet numera. I måndags åkte jag in med en patient och fick sitta i passagerarsätet bredvid föraren. Vi pratade lite om vår fascination för att vara "där det händer" , han var fascinerad av att någon verkligen ville jobba med akutpsykiatri och han (som jobbat i över 20 år ambulansvård) sade att "om något nu måste hända så vill jag i alla fall vara där". Jag kommenterade att jag hört att människor med ADHD var klart överrepresenterade bland ambulans och brandpersonal. Då log föraren och räckte stolt upp handen.

- Har du det? undrade jag överraskat.
- Japp.
- Jag också.

Så satt vi där tillsammans medan ambulansen körde in i akutintaget och kände oss lite underligt stolta över det som andra kallar "funktionshinder".

istället för ett analyserande inlägg kommer här en kortare sammanfattning av hur dagarna ser ut just nu:

Jag har fått ihop alldeles utmärkt många jobbtimmar och har därför "kryssat" resten av sommarens dagar, det vill säga sett till att jag inte blir bokad mer än jag redan är. Det innebär att jag nu har 8 nattpass kvar, sedan är jag ledig resten av sommaren (två veckor är inte fy skam, om det inte var för att jag ägnade fem dagar av dem åt tentaplugg och den sjätte till att göra tentan). Känns skönt att inse att jag kommer att ha tjänat mer under sommaren än jag planerat och därför kan ta det lite lugnt. Men samtidigt blir de här 8 nattpassen minst sagt intensiva, då de alltid ligger minst två nätter i sträck. Cappuchino, here I come! Samtidigt; bra med pluggtid under nätterna. Det brukar nämligen vara rätt lugnt.

Leo lär sig stå! Flera gånger de senaste dagarna har han släppt taget om det han hållit i och stått själv i några sekunder. Jag och Emil applåderar och hejar, men Leo förstår inte alls hur...

När jag ibland, vid sällsynta tillfällen, läser lite kort i mina egna ord på bloggen slår det mig att det verkligen inte är en blogg om mitt liv, det är bara en blogg om mitt känsloliv och mina tankelabyrinter. När jag läser inser jag att den bild som någon som inte känner mig så väl skulle få, en bild av en total och fullständig koncentration på det egna jaget.

Nog är det så. Det är så, för att det här en plats att formulera tankar. Tankar som ofta inte går så bra att formulera i sällskap med andra. Tankar som formuleras bäst ensam, vid ett tangentbord.

Så nej, det är ingen sammanfattning av mina tankar, det är en dissektion av de tankar som jag sällan luftar någon annanstans. Bara för att det här är en plats där de tankarna inte stör.

En del oroliga frågor om mina senaste inlägg på bloggen.

Det är lugnt. Saken är ju den att jag mest skriver när jag "är i affekt" (som Den unge Werther skulle uttrycka saken), så det som skrivs är bara ett litet, litet utsnitt ur livet, inte en helhetsbild. Större delen av livet är väldigt mycket glädje. Och kärlek. Men det är just när känslostormarna blåser som jag skriver mest.

Jag skulle kunna uttrycka det så här; jag är inte olycklig, bara ostabil. Jag har inte mer negativa känslor än de flesta om man brer ut det över åren, bara mer intensiva. Däremellan har jag lugna stunder eller intensiva känslor av annat slag. De flesta av mina känslor är intensiva. Det beror på att jag har ett signalöverföringsfel, som jag skrivit alldeles för många tankar om. Det är lite "allt eller inget" som gäller för mitt känsloliv. Det krävs en del för att få fram en signal om en känsla till min hjärna, men när den väl kommer så är det med kraft.

Jag är inte olycklig, bara ostabil.

Och jag trivs rätt bra med det....

jag är trött.

socialt umgänge är människor som har det där som jag saknar. en förmåga att följa med i andras tankar och inte drunkna i sina egna.

att jobba mer än deltid är en bedrift som jag aldrig vill försöka mig på. att någon lyckas är ett under, och nog för att jag tror på under, men det är inte ett under som kommer att drabba mig.

ibland längtar jag så fruktansvärt mycket efter att kunna plocka av mig huvudet, lägga ifrån mig det i någon garderob och bara vara. vara ifred från en hjärna som går alldeles för snabbt och ständigt söker en mening och ett mönster i allt.

min personliga panik bor mitt emellan naveln slutet av mitt bröstben. därifrån sprider sig paniken som ringarna kring ett borreliabett.

längtan och livsviljan (som ibland är så stark att den skadar mig) bor klassiskt nog bakom mitt bröstben, någonstans nära den köttiga muskel vi kallar hjärtat. enda sedan jag var en liten nybliven tonåring har jag haft en återkommande känsla av att hjärtat ska börja växa ohämmat, pumpa mer...

Det är sommarljust utanför mina persienner.

Jag är tröttare än jag varit på länge, efter över en veckas konstanta sömnbrist. Jag är trött när jag vaknar, jag är trött när jag gör mig iordning, jag är för trött för att äta och jag är trött när jag ska sova.

Men det är just i den stunden, den stunden som borde vara den bästa, som det blir som värst. En allt mer påträngande känsla av panik börjar spridas från en punkt några centimeter ovanför min navel. Jag vet inte varför paniken kommer just därifrån, men det gör den. Den sprider sig, når hjärtat som börjar slå snabbare, får mig att vrida mig i sängen, gripa efter någonting att fästa tankarna på. Men min hjärna är som teflon, inga tankar fastnar, och rastlösheten börjar spränga i bröstet. Jag försöker slappna av. Försöker tänka på en öde söderhavsö. Försöker forma berättelser i huvudet. Men mitt huvud är teflon och allting rinner av.

Kvar är jag. I panik slår jag på ett nytt avsnitt av någon tv-serie på datorn för att stilla paniken en stund, försöka...

En orolig morgon i mitt huvud. Jag finner tillslut en nästan extaslik lycka mellan all oro. Alldeles för hög musik i mina hörlurar och en välkänd röst som sätter ljud på mina tankar. Och plötsligt dansar jag och sjunger tyst tillsammans med Conor. För han vet det som jag också vet. Att allt måste höra hemma någonstans.

Jag vet att jag själv sällan orkar läsa låttexter som folk publicerar. Men det spelar ingen roll. Den här låten är för mig.

Leave the bright blue door on the white-washed wall
Leave the death ledger under city hall
Leave the joyful air in that rubber ball today

Just leave the lilac print on the linen sheet
Leave the birds you killed at your father's feet
Let the sideways rain in the crooked street remain

Leave the whimpering dog in his cold kennel
Leave the dead starlet on her pedestal
Leave the acid kids in their green fishbowls today

Leave the sad guitar in its hard-shell case
*Leave the worried look on...

enligt de senaste årens forskning beror de flesta av mina funktionsavvikelser på att det är fel på mitt belöningssystem.

Man skulle kunna beskriva det som en psykolog på jobbet gjorde, nämligen att när en "vanlig", neurotypisk, person möter någon annans blick skickas signalsubstansen dopamin ut och ger en känsla av belöning, en form av "kick", vilket gör att personen fortsätter att hålla kvar blicken i den andres, och får fortsatt belöning.

I mitt fall sker inte dopaminutsöndringen. Jag får ingen belöning av att möta en blick. Därför vill min blick fortsätta att söka av omgivningen efter något som kan ge samma känsla som neurotypiska personer får av att möta en blick. Mina ögon rör sig ständigt, utom när jag genom ett inlärt beteende och artighet håller kvar min blick i din.

Att min hjärna har mycket svårare att ge mig belöning i form av dopamin gör att jag ständigt känner mig rastlös och jagar efter någonting som känns tillfredsställande. En sysselsättning som lyckas ge mig belöning, en syn som...