Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

När jag var elva år kom mörkret. Helt utan förvarning, helt utan synbar anledning. En alldeles vanlig, solig dag mitt under sommaren föll hela min värld samman. I alla fall kändes det så. En känsla som inte liknade någonting jag tidigare känt tog över hela mitt sinne och plötsligt var ingenting som förut.

Jag vågade aldrig säga någonting. För det som jag var rädd för var så verkligt för mig, så om jag berättade det för någon annan skulle de få samma visshet om slutet. Om ett mörker som var som att gå rakt in i våt betong. Och det önskade jag inte ens min värsta fiende.

Jag sade ingenting, jag gjorde allting som vanligt. Men ingenting var som vanligt. Ute på gräsmattan snurrade jag runt tills jag blev så yr att jag trillade på rygg i gräset. Liggandes i solvarmt gräs med en klarblå himmel över mig hade jag bara en enda tanke i huvudet. Att det kanske var sista gången någonsin som jag låg så en sommardag. Att himlen lika gärna kunde störta ner och göra slut på oss alla närsomhelst.

Jag reste mig efter en stund, borstade av mig gräset, gick in till de andra i huset och var som vanligt, kanske lite tystare, kanske lite mer frånvarande. Men ingenting var som vanligt. Och det var början på ett år av en rädsla som inte liknade någonting jag tidigare upplevt, eller skulle komma att uppleva igen. Det år i mitt liv som gav mig kontrast.

Skrivet av älskadekaos, 2010-01-21 19:50