Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Jag hade levt med en mer eller mindre konstant rädsla i nästan ett år. Det var april, eller kanske maj, jag var tolv år gammal och brukade då och då vakna på nätterna med feber. Under feberrädslan brukade jag se rädslan i vitögat. Se det som skrämde mig allra mest, ja, nästan söka det. För att få visshet. Om det jag trodde var sant. Om allting snart skulle vara slut. För alltid.

Solen sken in i klassrummet den dagen. Det var eftermiddag och solen stod lågt på himlen. Den var varmt gul, så som solen tenderar att vara sena eftermiddagar. Jag var på väg till min plats efter att ha hämtat någonting längre bak i klassrummet när allting brast.

Egentligen hände ingenting den här gången heller. Jag tänkte bara än en gång att det kanske var sista våren jag någonsin skulle komma att uppleva. Det var en sådan tanke som slog mig minst ett tjugotal gånger om dagen. Men just den här dagen, just den här gången, slog det slint. Kanske var det för att jag var så trött. Så trött efter all ständig rädsla, alla ständiga inre avsked, alla frågor jag aldrig vågade ställa till någon. Så trött att jag kände hur magen vände sig och jag började spy nästan innan jag hunnit rusa till toaletten.

Någon timme senare, hemma, nerbäddad i sängen och med feber, frågade jag mamma om hon trodde att det fanns något mer än det här livet.

Det var det närmaste jag någonsin kom att tala om min dödsångest.

Skrivet av älskadekaos, 2010-01-21 20:01