Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

So, I'm back.

Efter en liten bloggsemester är jag tillbaka online. Mestadels för att jag blivit så beroende av bloggandet att jag saknat det väldigt. Skrivandet har än en gång vunnit över mig. Jag ger mig, men det känns riktigt bra. Tack för alla fina ord av uppmuntran jag fick efter förra inlägget. Det värmde verkligen.

Det blir inget djupt idag, mest en lägesrapport.

Vintern är kvar. Snön yr ner, blir som vita flingor på en röntgenbild av lungor. Vita flingor, som tyder på att lungorna är fyllda av vätska. Vätska som gör andningen tyngre och andetagen allt ytligare.

På samma sätt känner jag av och till hur vintern liksom sakta bryter ner. Ibland kan jag glömma det helt, bara skratta, leka och vara. Men det kommer tillbaka, medvetandet om att vintern inte är slut än. Och det är sådana saker som får mig att mer och mer längta efter ett annat klimat.

För att råda bot på kylan, allt det vita och tröttheten låter jag tankarna springa fritt. Drömmer om andra länder, fogar samman bitar av handlingar till en enda berättelse, pratar länge med vänner.

Jag är mitt i tre veckor av teoretiska studier. Traumasjukvård och kirurgi i en blandning, allt nytt och intensivt. Om lite mer än en vecka börjar praktiken på en kirurgisk avdelning, nedre gastro. Glad över två kursare som kommer att dela praktiken med mig. Tillsammans ska vi ansvara för en egen sal med patienter.

Andra studier pågår också. Jag läser deckare från 1800-talets slut, funderar på hur jag ska skriva min första inlämning av två i Svensk kriminallitteratur. Jag läser igenom presentationerna av de andra deltagarna i kursen och tycker om blandningen av människor.

När det gäller deckare kan jag bara inse att det är dags att bädda ner sig i sängen med min uråldriga deckare av "Prins Pierre". Sömnen kallar snart, jag svarar.

Och tröttheten blir lite mindre för varje dag. För nu är våren ändå på väg.

Jag inser att jag är långtifrån mina mer sociala perioder. Mina tankar vandrar så mycket inåt att jag har svårt att fokusera på annat prat än det om böcker, tankar, känslor och drömmar. Allt annat prat blir svårt att fokusera på. Så jag blir vid mina kursböcker, mitt tangentbord, samtal med dem som står ut med mina begränsade samtalsämnen. Hemma hos Emil och Leoniden får mina tankar och samtal fritt utrymme och jag känner mig avslappnad.

Finner en ro. Finner en plats där jag klarar vintern.

Skrivet av älskadekaos, 2010-01-28 20:10