Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Det är onsdag och jag har inte praktik.

Praktiken är slut.

Det är tråkigt, eftersom jag verkligen tyckte om det, och för första gången fick känna hur det kändes att "vara" sjuksköterska, men det är också tokigt underbart.

Jag hade nästan glömt hur mycket man kan göra när man inte har praktik på heltid. Små enkla saker. Som att sova. Ett av mina största intressen i livet.

Jag fungerar inte utan sömn. Inte på något sätt. Jag blir en deprimerad zombie (och eftersom zombies i regel saknar känslor är detta en bedrift) som bara vill sova alternativt sura.

Det har inte alltid varit så här. När jag var yngre klarade jag mig mycket bättre utan sömn (även om min kära moder kanske inte instämmer). Jag har alltid varit en kvällsmänniska. Urtypen som gömmer ficklampa och bok under kudden när föräldrarna stoppade om en. Och sedan väntade jag några minuter och plockade fram ficklampan och Kittyboken under täcket och låg och läste tills jag behövde luft och var tvungen att sticka ut huvudet ur mitt lilla tält för att andas lite. Jag hade en platt, nyckelpigsformad ficklampa som jag verkligen tyckte om.

När jag blev äldre, fick vänner och började hänga på ungdomssamlingarna blev mina helgdygn fantastiska. Jag kunde vara ute till åtta på morgonen och sedan komma hem till pappa och sova halva dagen. För att sedan göra om det igen.

På vardagarna, hemma i mitt rum hos mamma, hade jag fått en dator. En alldeles egen dator. Jag smög upp när jag hörde att mamma och Reine gått och lagt sig. Satt och skrev på datorn i timmar och förfasades när jag upptäckte att det bara var fem timmar tills jag skulle gå upp igen... Detta var tackochlov innan bredband var en självklarhet i varje hem, så internet hade jag inget. Det var nog tur.

När jag blev arton började jag äta medicin för att stabilisera mitt huvud. Sedan den dagen har jag sovit som en klubbad säl från tiotiden på kvällen. All min kvällspigghet försvann som om den aldrig funnits där. Och det var kanske bra, men kändes väldigt underligt. Speciellt om man var ute på kvällen. I gymnasiet brydde sig mina vänner bara om att bjuda mig på förfesterna, eftersom de av erfarenhet visste att jag aldrig orkade med utgången, utan oftast somnade i en soffa på förfesten.

Nu har jag Leoniden. Och vi somnar oftast tätt intill varandra vid sju eller åtta på kvällen. Sedan väcker han mig vid sextiden på morgonen. Och jag vaknar utvilad. För det mesta. Om ingen praktik stör vårat schema.

Och nu stör ingen praktik sömnen. Och jag är människa igen.
En lycklig människa, med kudde, täcke och mysfilt omkring sig.

Skrivet av älskadekaos, 2010-03-24 08:39