Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Det är en sådan period i mitt liv.

En sådan period då jag skriver, skriver och skriver. Bekämpar ångesten med skrivandet, tabletter, musik och cigaretter. Ägnar lediga stunder åt att sitta framåtlutad och andas.

Naturligtvis är det lättare ibland. Som på dagarna. Men morgon och kväll, för att inte tala om natt, är tyngre. Det vrider sig inuti mig.

Jag har fina stunder med vänner, familjen och mina ord. Jag tillbringade hela dagen idag med mamma och glömde nästan helt bort att det kliade inombords. Jag är lycklig. Men ibland är det svårt att få luft.

Jag har vetat att de här perioderna skulle komma. Men det svider att inte kunna vara lika aktiv med Leonid som jag brukar. Och det känns nästan otacksamt att inte orka gå upp på morgonarna, även efter att ha sett hans stora leende när han kommer krypande mot mig över sängen.

Jag har levt med sådana här perioder sedan jag var elva. De brukar vara värre. Och längre än de varit det senaste året. Så egentligen är det på väg åt rätt håll. Nu ska jag bara vänta ut den här perioden.

Under tiden ägnar jag nätterna åt att försöka sova, dagarna åt att finnas där för Leo och alla lediga stunder åt att lyssna på musik som lindrar, skriva och försöka koppla bort huvudet.

Känner mig som fjorton år. Lite vilse, lite fel och lite lycklig. Lyssnar på Kent och känner hur jag nästan kan försvinna en stund. Jag kommer nog aldrig att bli äldre än så här.

Livet blir nog aldrig svårare eller vackrare än så här.

Skrivet av älskadekaos, 2010-06-01 20:23