Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Leo tycker att det är en utmärkt idé att gå upp för att leka tjugo över fem på morgonen.
Jag instämmer inte helt.

Jag är trött nu. Inte lika mycket kroppsligen som socialt. Om jag verkar ha gått upp i någon form av vakuum så är det ganska nära sanningen. Jag är fast i tankar och mår egentligen väldigt bra, men är lite inkapslad i mig själv. Tror att en lång, kall vinter gör att man får ett isolerande snötäcke över sig. Och i väntan på att det ska försvinna så jag kan ta in omgivningen igen, inte bara den vita, ljudisolerade värld jag finns i, så är jag hemma och lyssnar på hur Leonid leker bredvid mig. Åker till mina föräldrar ibland för att mysa och sitta tillsammans och se på deckare. Men det är ungefär det jag orkar.

Går i ide några dagar. Finns säkerligen bakom tangenterna förutom då jag jobbar. Men jag är kanske dålig på att tala i telefon. Dålig på att ses. Dålig på allt utom att bara sitta med en kopp te och försöka få ordning på bångstyriga tankar, bli omhållen av Emil och natta Leo.

Syster Rutkowski är på sjukhuset igen.

Nio timmar om dagen, fyra till fem dagar i veckan. Ruggigt roligt men också tröttande. Har en riktigt bra handledare som förklarar hur han tänker, planerar och varför han gör saker i en viss ordning. Det är otroligt mycket tryggare att genomföra nya moment efter att han har gått igenom dem med mig (om jag bett honom). Känns som att det går riktigt bra, redan andra dagen fick jag två egna patienter.

Nu har jag ledigt. Fredag, lördag och söndag. Underbart. Igår vilade jag och Emil upp oss med att sova i skift och sedan inte göra en enda nyttig handling. Idag har saker blivit gjorda, mest städning och lek med Leoniden.

Imorgon är det våran dag. Då har vi haft 7 år av kärlek. 7 år sedan en blyg rebell kysste mig utanför min port en fredagsnatt vid tretiden.

Sedan kommer en veckas frånvaro. En vecka då jag är asocial. Det beror på mina arbetstider, 13-22. Hela veckan. Med andra ord, morgon med Leo, sedan jobb, sedan sängen. Det blir inte så mycket mer, det vänder...

Varje liten positiv händelse är en liten seger. Varje liten seger kan man glädjas åt.

Dagar som känns grå brukar jag se till att få till några extra små segrar att vara glad för. Idag hade jag sex timmar föreläsningar, men en seger har ändå skett:

Jag har haft med mig en matlåda till föreläsningarna. En riktig. Inte köpt. Inga mackor köpta i dyra kiosken. Ingen choklad. En riktig, hemlagad matlåda. Som inte innehöll makaroner och sojakorv. Utan en hemlagad soppa, gjord på råvaror. Innehållande massa grönsaker.

För er andra kanske inte det låter stort, men för mig är det enormt. Jag har varken kunnat laga mat eller haft lust tidigare. Men eftersom jag har som årets projekt att leva som jag lär, bland annat genom att minska mitt ekologiska fotavtryck, så måste jag lära mig. Inte bara att laga mat, utan också att äta andra saker än jag brukar och laga mat av närproducerade ingredienser.

Detta är steg 1, more to come i Projekt Avtryck!

So, I'm back.

Efter en liten bloggsemester är jag tillbaka online. Mestadels för att jag blivit så beroende av bloggandet att jag saknat det väldigt. Skrivandet har än en gång vunnit över mig. Jag ger mig, men det känns riktigt bra. Tack för alla fina ord av uppmuntran jag fick efter förra inlägget. Det värmde verkligen.

Det blir inget djupt idag, mest en lägesrapport.

Vintern är kvar. Snön yr ner, blir som vita flingor på en röntgenbild av lungor. Vita flingor, som tyder på att lungorna är fyllda av vätska. Vätska som gör andningen tyngre och andetagen allt ytligare.

På samma sätt känner jag av och till hur vintern liksom sakta bryter ner. Ibland kan jag glömma det helt, bara skratta, leka och vara. Men det kommer tillbaka, medvetandet om att vintern inte är slut än. Och det är sådana saker som får mig att mer och mer längta efter ett annat klimat.

För att råda bot på kylan, allt det vita och tröttheten låter jag tankarna springa fritt. Drömmer om andra länder, fogar samman bitar av...

På väg in i en värderande, funderande period. En sådan där period då alla tankar är ägnade åt att hitta svar och lösningar. En sådan period då jag skriver väldigt mycket.

Dock tror jag inte att dessa funderingar är intressanta för internet i allmänhet, jag kan själv notera att i regel ingen diskuterar eller kommenterar det jag funderar över här. Visserligen är bloggen lite av en dagbok, men också kanske lite tänkt att få höra andras funderingar kring det jag funderar på, andras reaktioner. På sistone har bloggen förlorat den fördelen, eftersom det i princip inte blivit några diskussioner eller tankar i utbyte till mig. I det läget kan man anta att jag faktiskt lika gärna kan skriva i ett dokument på min dator, eftersom diskussion eller andras funderingar är enda fördelen med att lägga ut någonting här.

Så, tillsvidare, eller tills jag kommit på humör för att skriva mer allmängiltiga ting här, så är bloggen på semester. Så länge funderar jag på svaren och lösningarna i Open Offices mer privata...

Jag efterlyser handling.

Känner sedan en tid tillbaka ett starkt behov av någon form av meningsfull (?) sysselsättning under kvällar och helger. Då menar jag inte att det inte är meningsfullt att vara med vänner, Leo och Emil, utan jag menar att jag vill göra någonting väldigt praktiskt under tiden. Inom mig finns ett uppdämt behov av att renovera hus, skriva plakat, laga mat åt stans samtliga invånare, odla en trädgård eller agera frisör åt mindre bemedlade.

Kort sagt, jag har inte en aning om vad jag rent realistiskt längtar efter att göra.

Jag vet bara att jag vill hugga i. Göra någonting rejält och som inte känns meningslöst. Frågan är vad. Helst vill jag förändra världen samtidigt.

Jag är trött på att titta på film.
Jag är trött på att slösurfa på datorn.
Jag är trött på att fika.
Jag är trött på att bläddra i tidningar.

Jag vill bara göra någonting praktiskt, på riktigt, någonting som inte bara är för att roa mig.

*Vi pratar alltid om att förändra världen, men var i hela fridens...

Det är kväll och jag ska snart sova. Det har varit en intensiv dag med lätt feber, snuva, föreläsningar och en mycket olycklig Leonid.

Leo hävdar att det svenska vaccinationsprogrammet är en ond komplott mot honom, och när jag imorse upptäckte att han fått 39 graders feber blev jag nästan beredd att hålla med honom. Så idag har han avnjutit stolpiller, blivit omkringburen, vaggad, tröstad och ompysslad. Trots att han varit tröttare än tröttast har han nästan inte lyckats sova alls, utan vaknat efter en liten stund. Nu har han äntligen somnat och vi hoppas att han vaknar lite gladare imorgon.

Imorgon är en ledig dag. Sådana dagar älskar vi. Ska ägna den åt att besöka sjukhuset för medicinkontroll på nya medicinen, kanske få besök av mamma och Reine och sedan ha en lugn kväll med Nina och Leonid medan Emil och William åker till Stockholm på releasefest för Nordmans (!) nya skiva. Lördagen tillbringas lika slappt. Känns välbehövligt, med tanke på att jag ska skriva ihop ett patientfall. Dock ska jag ägna...

Jag hade levt med en mer eller mindre konstant rädsla i nästan ett år. Det var april, eller kanske maj, jag var tolv år gammal och brukade då och då vakna på nätterna med feber. Under feberrädslan brukade jag se rädslan i vitögat. Se det som skrämde mig allra mest, ja, nästan söka det. För att få visshet. Om det jag trodde var sant. Om allting snart skulle vara slut. För alltid.

Solen sken in i klassrummet den dagen. Det var eftermiddag och solen stod lågt på himlen. Den var varmt gul, så som solen tenderar att vara sena eftermiddagar. Jag var på väg till min plats efter att ha hämtat någonting längre bak i klassrummet när allting brast.

Egentligen hände ingenting den här gången heller. Jag tänkte bara än en gång att det kanske var sista våren jag någonsin skulle komma att uppleva. Det var en sådan tanke som slog mig minst ett tjugotal gånger om dagen. Men just den här dagen, just den här gången, slog det slint. Kanske var det för att jag var så trött. Så trött efter all ständig rädsla, alla ständiga...