Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

är trött men ser lugnet framför mig. Lyssnar på drömsk elektronika och lär mig att fullständigt försvinna in i det.

Dagar av jobb, lek och lite plugg. Sömnsvårigheter. En önskan om att kunna slappna av på kvällen, istället för den känsla av rastlöshet och panik som kommer varje gång jag ska sova.

Kanske kan jag fokusera bättre nu, men istället förföljs jag av en alldeles för ofta återkommande känsla av rastlöshet, av klåda inombords. Klaustrofobi överallt. Utom i vattnet. När jag är i vattnet är jag lugn. Med huvudet under vattenytan finns ingen panik, ingenting alls. Bara jag.

Kort sagt borde jag bli ett blötdjur. Eller sova i badkaret.

Nu är det semester på riktigt.

Inte det att jag inte ska jobba mer (jag ska jobba imorgon), inte det att det kommit smultron bredvid ingången till lägenheten, inte det att jag tagit årets första dopp.

Nej, det är ett tydligare tecken än så.

Jag har inget att göra.

En stilla stund vid datorn. Liggandes ensam på mage med datorn framför mig på det svarta sammetsöverkastet hade jag en stilla stund. En sådan stund jag älskar, en sådan stund som är som gjord för att få ner lite av allt det jag haft i huvudet, få ner det på papper. Förväntansfullt öppnar jag dokumentet jag håller på med, läser igenom det senast skrivna stycket, och kommer sedan av mig.

Jag har tydligen inget att berätta idag.

Istället för att sova formulerar jag berättelser.

Det har varit så i några veckor nu. Sömnen vill inte komma och det enda sättet att hindra min hjärna att gå på högvarv i paniken över den uteblivna sömnen har varit att berätta. Mitt i kaoset som uppstår när min hjärna tänker alldeles för många tankar på samma gång kan ett försök att formulera, att uttrycka, ge ett visst lugn.

Någon har beskrivit känslan som att ha en TV som visar fem kanaler samtidigt. Det stämmer. Precis så känns det ibland. Hjärnan rusar. Mest påminner det mig om när jag var liten och pappa (jag vet inte varför jag just minns pappa göra det) skulle söka efter kanalerna på TV:n efter att antennkabeln varit utdragen. Snabbt växlar bilden mellan myrornas krig, en dålig mottagning av en kanal, snabbt vidare till en blandning mellan två kanaler, mer myrornas krig och sedan, plötsligt, en klar, tydlig och skarp bild av en enda kanal.

Den bilden, av en enda kanal, är målet för min hjärna. Det är ett lugn som gör det möjligt för mig att...

jag tycks inte kunna sluta skriva när jag väl börjat, så jag fortsätter.

Det finns en oregelbundenhet i kreativiteten, humöret och livet som trotsar alla rutiner och vanor vi försöker skapa för att få grepp om det stora ogripbara. Det vi kallar livet, men som lika gärna kan beskrivas som den tid en organism har från födelsen till dess att syret slutar transporteras till organismens hjärna tillräckligt länge för att stora delar av hjärnans vävnad dör och organismen inte är möjlig att väcka längre.

Det finns någonting oplanerbart i att finnas till. Vi kan inte planera vår tillkomst och inte heller vårt frånfälle. Och det är något absolut och trotsigt i det. Som att livet ibland smätter till oss på näsan och säger "titta, du trodde att du kunde leva mig, men det är egentligen jag som lever dig".

Det finns någonting vi aldrig kommer att förstå med själva livet. Saker som vad kärlek egentligen är, mer än hormoner och vanor. Saker som hur man bäst lever det. Gåtor vi kan försöka lösa, men som bäst...

Leonid och jag har en förkylddag. Vi hostar ikapp, när han sover middag väcker mina hostningar honom och när han sover för kvällen vaknar han av sina egna hostningar. Därför stack vi inte iväg till våra vänner, som jag sett fram emot flera dagar, utan stannade hemma och hade Emilfritt. Misstolka mig inte, det mesta är roligare med en Emil, men ibland är det riktigt kul att bara vara Tjockoniden och jag. Sitta i tystnaden och höra honom småprata innan han somnar och sedan leka med honom på våran säng tills han på ett eller annat sätt lyckas ramla och slå sig.

När Emil inte är hemma tänker jag om möjligt ännu mer än jag gör annars. På väldigt stora saker. Och förbluffande små. Saker som hår och saker som att inte glömma vad man ville göra för att förändra världen.

Sist jag funderade över hur sjutton jag ska fungera i ett samhälle som inte fungerar för mig så skrev jag en lista över stressorer, som jag kanske nämnt. Den här gången skrev jag någon form av motsats till den listan, helt enkelt en lista över...

jag har börjat arbeta.

Det är på en sluten allmänpsykiatrisk avdelning och jag jobbar som psykiatriskötare. Efter fyra arbetspass kan konstateras att det här troligen är det bästa jobb jag haft. Som timvikarie är mitt jobb nämligen i mångt och mycket att bara finnas där. Prata med patienter, kolla tillsynen, fixa mat och fika och finnas tillhands när patienterna vill umgås eller behöver någonting. Med andra ord, jag har tid. Och jag har fått höra fina saker av patienterna just för att jag har tid. Eftersom jag inte har några andra ansvarsområden än att just vara på plats får jag den lyxigaste rollen, den som hinner. Och jag älskar det.

Det andra som är bra med jobbet är att jag bestämmer själv hur mycket jag vill jobba. Vilket är väldigt praktiskt, eftersom Emil pluggar heltid nu i sommar. Jag älskar timvik.

Och det finns en oväntad tillfredsställelse i att jobba igen. Det var två år sedan sist, eftersom jag inte ens försökte jobba den sommaren jag väntade Leoniden. Visst har jag haft praktik,...

Idag har jag varit på utbildning inför sommarens jobb som psykiatriskötare. Dagen har ägnats åt en genomgång av psykiatrisk omvårdnad och psykiska sjukdomar och störningar. Som vanligt är det få saker som fångar mig så mycket som just detta. Jag glömde till och med av att sticka strumpor under föreläsningen, jag satt bara och antecknade och lyssnade. Ett gott betyg, helt klart.

Det mest intressanta var nog repetitionen av den så kallade stress. och sårbarhetsmodellen som förklaring till psykisk ohälsa. Modellen innebär att psykisk ohälsa uppkommer när den sammanlagda mängden stressorer =(händelser/omständigheter, exempelvis arbetslöshet, en elak kommentar, dåligt förhållande osv) och känslighet (=till exempel ärftlighet för psykisk sjukdom, en viss personlighetstyp, tidigare svåra upplevelser osv) blir tillräckligt stor.

Med andra ord: mängden stressorer tillsammans med mängden känslighet avgör om psykisk ohälsa uppstår.

Hur känslig man är varierar otroligt mycket mellan olika personer. Men ju...