Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Vad som gjorts den senaste veckan:

- Avslutat min första sommarkurs, Iranska Kvinnors Värld.
- Kört lätt lastbil när William och Nina flyttade, och hjälpt till med annat i flytten, efter förmåga. Lastbilen rockade, men det var lite läskigt att den var automatväxlad.
- Sprungit i möbelaffärer med Nina efter flytten.
- Lyssnat på deckare.
- Spelat Sims 3 i närheten av våran ljuvliga fläkt.
- Påbörjat en storröjning i lägenheten.
- Konstaterat att min solros nu är lika lång som jag.
- Lärt mig hur vår ärvda barnvagn (tusen tack, Mia och Tomas!) fungerar.
- Umgåtts med mamma och Reine.
- Tagit sovmorgon till tolv på förmiddagen nästan varje morgon. Ljuvligt. Behöver ju vila, säger folk.

Det är väl en kort sammanfattning. Jag har varit dålig på att skriva här på sistone, kanske mest för att många av dagarna är så slappa och lugna. Jag är ovan vid att inte ha en massa saker hängande över mig, nu när jag bara har mina sommarkurser håller hjärnan på att varva ner totalt och det är en underbar känsla....

...but I don't like what I become.

(Sophie Zelmani)

Har ni tänkt på hur vissa människor är fantastiska var och en för sig, men tillsammans så tar de fram sidor hos varandra som gör dem svårhanterliga?

Alla har vi roller vi avskyr. Jag trivs verkligen inte med att vara den som alltid måste bromsa och säga "nej, men hallå, så där kan du faktiskt inte göra". Inte heller trivs jag med att vara den som alltid blir ansedd som ett barn i vuxnas sällskap, och därför inte förväntas tillföra någonting alls.

Vissa personer plockar fram varandras motsatser. Om en är sprallig kan den andra som svar bli så motsträvande att båda mår dåligt av det. Och den spralliga personen kommer att kompensera för detta genom att vara ännu mer sprallig, vilket gör den andra personen ännu mer anti.

Ibland funderar jag på varför vi blir så trängda av varandra att vi går in i de här rollerna, som nästan ingen tycker om och som förpestar våra relationer, får oss att ogilla dem vi själva är i situationen och ger oss agg mot den...

...men nu är vi lockade.

Visserligen är jag beräknad att föda två veckor innan, men...

...Tekla Knös har återförenats och ska ha en spelning på fredagskvällen!!

Man ska ju vara trogen sin ungdomskärlek, och vi vill verkligen se detta ske.

Lockande, lockande. Allvarliga funderingar har nu väckts till liv i hemmet Rutkowski om att låna någons bil, köra till Örebro, hälsa på Patrik, slappa på Frizonområdet med Leo och sedan se Tekla live, för att sedan bo en natt på motell.

Tekla är ju en av våra första gemensamma kärlekar... Sådant ska man inte svika. Och Leo måste ju lära sig vad som är viktigt i livet. Uppror, punk och underfundiga texter.

Något av det bästa som finns i livet är att lura Emil att skratta.

Det är svårt att skriva om lyckan, den som finns varje dag, i att vakna bredvid honom, höra honom berätta om världens händelser (som han alltid har alldeles för mycket koll på). Svårt att berätta om hur man kan längta efter någon som man ser varje dag. Svårt att berätta om värmen inuti när man ser honom, utan att få det att låta som en dålig schlager.

Varför är det så svårt att berätta just om lycka? Kanske är det för att ingen annan riktigt kan förstå hur en pojke med beniga armar och bara en smilgrop kan få en ständigt förvirrad flicka att känna sig lugn och lycklig.

En del av mig önskar att vi inte redan var gifta. För då hade jag kunnat fråga honom om igen om han ville gifta sig med mig. Okej, det gör jag faktiskt fortfarande. Alldeles för ofta. Men då hade han inte tagit min fråga om ett kärleksfullt skämt. För jag menar fortfarande allvar.

Nu ska jag njuta av morgonen genom att kidnappa ett marsvin och sedan släppa ner det...

...kvar tills vår älskade Räka är planerad att pluppa ut.

Jag vet, barn pluppar inte bara ut, men det känns betryggande att tänka på det som om det var så. Då behöver man inte inte tänka och fundera på hur det faktiskt går till.

Kroppen är bra trött nu och blodtrycket lägre än någonsin. Orkar inte med hälften av allt jag vill göra och sover mer än tio timmar per dygn. Hjärnan får nog för lite blod, känns det som, för jag lever i ett tillstånd av nästan ständig förvirring, trots att jag inte alls har mycket att vara förvirrad över. Att ens föra ett normalt samtal kan ibland kännas underligt svårt och förvirrande. Troligen beror det just på det låga trycket i blodet och att så mycket av mitt blod faktiskt bara försörjer Räkan och hans hushåll där i magen. Blir inte mycket kvar till mitt huvud.

Längtan efter att träffa Räkan är stor nu. Det känns som om det är en massa vävnad och inre organ som hindrar oss från att se på varandra.

Idag fick jag också glädjebeskedet att min sista tenta den här...

Sitter i soffan med ryggvärk, öm nacke, snuvig näsa och ett huvud som känns alldeles för stort. Med andra ord är årets sommarförkylning här. Som tur var finns här också en mycket stor tekopp, en varm filt och en flanellskjorta med luva att gömma sig i. Djuren gör små hemtrevliga morgonljud och jag har varit vaken sedan femtiden på grund av muskelvärk och snuva.

Förkylningen är allra troligast en present från Räkans kusin Sebastian, som jag lekt med under de senaste fyra dagarna. Har varit i Linköping hos Mia och Tomas under några dagar och njutit av lek och sällskap. Dock tur att jag är hemma nu, med tanke på hur liten och ynklig jag blir när jag blir sjuk. På tåget igår hem hade förkylningen inte brutit ut än, men ändå så fick Emil lotsa en ynkande och utmattad flicka hem till Uppsala.

Jag är så glad att vi kom iväg till Linköping innan min kropp började säga emot allt för mycket. Det här var nog allra sista resan innan Räkan föds. Med 47 dagar kvar är jag nu officiellt helt slut och tänker tillbringa...

Era böner och omtankar fungerade... Jag är så lycklig!

Om några dagar kan jag gå till posten och hämta ut mitt allra första körkort...!!!

Nyss kommit hem från teoriprovet, nu är allting färdigt och bredvid mig vid datorn ligger mitt tillfälliga intyg om tillstånd att köra. På parkeringen utanför klippte jag och Reine sönder mina två Övningskörnings-skyltar i en privat ceremoni, för att fira att sex års stretande nu har nått sitt mål.

Och jag är nästan mållös av detta.

På mitt förra inlägg om min drömbostad så kom det ett frieri. Nästan, i alla fall. Min Fena till faster frågade om jag var intresserad av att låta den här skönheten flytta hem till mig, hon hade den stående i förrådet;

På den frågan svarar jag JA! Den där fåtöljen är mer än välkommen till mig, jag vet redan var den vill bo (i Räkans rum) där till och med den gröna färgen (som är lite svårplacerad) kommer att komma till sin fulla rätt, eftersom rummet går i grönt och trä.

Välkommen hem till mig, Emmafåtöljen!

Och mest av allt, tusen tack för erbjudandet, du välbevarade Fena!