Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Om folk är arga på mig skulle de väl säga det? Eller? Skulle de låta mig vara ovetande? Skulle de låtsas att allt var bra, och bara ge små svårtolkade blickar som avslöjade lite av vad de kände? Skulle jag bara höra ett tonfall som inte helt lyckas dölja deras aggression mot mig? Är det faktiskt så att den lätt fientliga ton jag tycker mig utläsa i deras text till mig är verklig?

Jag måste vara på väg in i paranoian. Mina känslor kan inte vara adekvata. För det verkar lite underligt att varenda människa jag ens pratat med idag skulle ogilla mig starkt och tänka små hånfulla tankar om mig i smyg...

...eller?

Jag lever ibland i en förvirrande värld. För jag är inte alltid säker på när jag kan lita till mina sinnen och instinkter.

(Och du som läser detta tänker nog på att det inte är bra att jag börjar närma mig sanningen. Nämligen att alla egentligen är med i en gemenskap som grundar sig i ett stort förrakt för mig...)

Det är lugnt på avdelningen. Trots dagens lätta dramatik har nu lugnet lagt sig som en hinna över avdelning 121. Min handledare har åkt in med en patient för undersökning på huvudsjukhuset och trots personalbrist är vi sysslolösa. Patienter är på permissioner, två platser är lediga och de flesta som är kvar har besök. Allt som jag bör skriva i journalerna är skrivet och all städning som tänkas kan är gjord.

Kort sagt, jag är sysslolös, sömnig och i behov av en skön, ledig helg.

Trots att jag är på min bästa praktik hittills så längtar jag efter helgen. Nu är det bara 20 minuter kvar tills jag startar den. Nitton minuter... Arton...

I helgen tar jag med mig Leoniden till fröken B för en kväll och en natt av mys, levande ljus, målande av mycket stor tavla tillsammans och bli bjuden på mat. Därefter simning med Becks, var bara ett stort antal månader sedan. Ambulansformen är långt ifrån uppnådd. Skulle nog inte ens kunna springa upp i trapporna hos någon som behövde akut vård. Än mindre ha kondition...

Hör Leonid och Emil prata med varandra ute i vardagsrummet. Leos inlägg i konversationen består mest av vokaler, men det tycks inte hindra samtalet. Ligger själv inne i sovrummet med datorn i knät och har blivit nattad av Emil och Leo, nu varvar jag ner i några minuter innan sömnen kommer.

Det är intensiva dagar nu. Har börjat praktiken på slutenpsyk, går på en psykosavdelning och trivs otroligt bra. Har väldigt bra handledare och får göra mycket och jobba självständigt. Dessutom har jag länge varit nyfiken på psyk, så det ska bli kul att se om jag fortfarande tycker det är kul om en vecka.

Imorgon ska jag se en elchocksbehandling, eller ECT, som man säger. Det är inte hälften så dramatiskt som det låter. Numera är patienten sövd, tillexempel.

Jag gillar psyk, kanske mest för att det är en utmaning att alltid läsa av patienterna och se var de befinner sig just då. Deras verklighet är inte alltid särskilt lik våran. Det är spännande att förlita sig till sin förmåga att tolka ord och kroppsspråk för...

Tidigare har jag varit de oavslutade projektens mästarinna.

Under hela mitt liv har jag med en nästintill manisk energi kastat mig in i olika projekt. Inspirationen har varit så intensiv att jag inte kunnat tänka på någonting annat än det som jag vill göra. Ett för mig ovanligt fokus infinner sig och förflyttar allt annat till periferin. Tidpunkt eller plats har varit av sekundär betydelse, jag vill och jag vill det nu. Det har inte spelat någon roll om klockan är ett på natten en tisdagskväll, om det är mitt under en lektion eller om jag sitter på en släktmiddag mitt ute i ödsligaste Dalarna. När lusten att göra någonting väl infinner sig är jag maktlös.

Förnuftiga argument var meningslösa. Andra människors åsikter likaså. När tvånget att göra någonting blev så stort spelade sådana saker ingen roll. För jag visste att varje hinder, varje uppskjutande, skulle leda till en gnagande, rotlös rastlöshet som spred sig som feber genom kroppen och utplånade alla andra tankar.

Om jag bara kunde stilla min...

Idag tog min praktik på Flogsta vårdcentral slut. Det har varit tre intensiva veckor med besök hos barnavårdscentralen, telefonrådgivning, distriktsköterska, dietist, sjukgymnast, öppna förskolan, barnmorska, joursköterska, lab och ungdomsmottagningen.

Just ungdomsmottagningen var nog min favorit. Det bubblade av ord, de berättade saker nästan utan att man frågade, det blev många skratt och de var verkligen inte lättgenerade. Dessutom är det alltid intressant att se en kvinna på 50+ (barnmorskan) sitta och avslappnat prata om tillfälliga förbindelser, vad man kan använda olja till och sälja kondomer. Unga generade killar som kommer förbi för att köpa nämnda kondomer och som inte vågar möta ens blick utan snabbt skyndar därifrån. Pubertet, hormoner och känslor. En slags avslappnad stämning som kommer av att det man pratar om är så privat och läget (framför allt det i gynstolen) är så absurt att man inte kan annat än att skratta.

Jag gillar ungdomsmottagningen. Kanske allra mest för att den blir en...

De två sista tavlorna i min triologi om foster (inspirerad av Lennart Nilssons bok "Ett barn blir till") är färdiga.

Ska aldrig mer hålla uppe så länge i målandet, det är alldeles för kul!

ibland inser man att två människor har haft väldigt mycket att säga varandra fastän de inte vågat, av rädsla för vad den andres bild av dem skulle kunna bli.

när man insett det kan man ha hemskt kul tillsammans. och finna viss tröst.