Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Det talas om finlitteratur och om skräplitteratur. För mig finns inte den gränsen. För mig finns bara saker som går att läsa och saker som inte går att läsa. Punkt.

Det var Kittyböckerna som fick mig att börja älska, verkligen älska, att läsa. Men när jag frågade efter dem på skolans bibliotek fick jag veta att sådan skräplitteratur köptes inte in.

Måhända är Kittyböckerna inte det mest välskrivna och originella som skapats, men de väckte någonting i mig. Något som fått mig att genom åren fortsätta läsa. Läsa nästan allt med bokstäver i. Och fortfarande så tycker jag inte att någon litteratur är rent skräp. Trots att jag nu läst Dostovjevskij, Austen, Kafka. Trots denna "litterära utveckling" finns inte mycket som är skräp i mina ögon. Roar det mig att läsa det så kommer jag att läsa det. Utan att skämmas.

Nu ska jag fortsätta skriva på något om ungdomskärlek. Någonting alldeles banalt och hemskt trevligt. Sedan ska jag lyssna klart på boken av Marian Keyes. Och erkänna för mig själv att den var...

Varenda möjlig minut skriver jag. Blocket finns alltid i väskan, så jag skriver.

Jag skriver på praktiken medan jag lyssnar på telefonrådgivning, på bussen när Leonid sover i vagnen, i sängen innan jag somnar, i soffan när Leonid leker bredvid, i fåtöljen hos mina föräldrar medan vi ser på film tillsammans.

Och det enda jag vet är att det får mig att bli upprymd. Varje mening som faller rätt gör mig lite hög en stund. Och det blir ett beroende som jag inte ens vill sluta med.

En vecka. Kanske lite mer. Så länge är det sedan kaoset i min hjärna ändrade karaktär och blev en balansgång mellan trygghet och ett stort svart hål.

Tur att det finns kemikalier som kan ändra på den saken. För det funkar inte att bli gråtfärdig av att nästan kollidera med folk på ICA.

(Underligt nog klarar jag min praktik med flyt, men privat är jag fortfarande ett vrak). Jag är inte det minsta olycklig, bara ute på riktigt tunn is.

Jag borde ha sett det komma. Jag pendlar ju mellan de mest storslagna planer och en underlig bottenlöshet. Jag skriver mer än jag gjort på flera år.

Samtidigt är det annorlunda i år. I år finns Leonid. Och även när jag är som mest ut mot kanten känner jag ett lugn när jag håller honom. Hur stressad jag än är av paniken som ibland kommer så kan jag hålla huvudet kallt och ta hand om honom. (Men jag undrar ibland varför han valde mig till mamma? Mina gener kanske smittar?)

Emil är så lugn och trygg. Han hör direkt på min röst när någonting är fel (sju år av träning...

Fick glädjen att ta en porträttpromenad med Saddie för två veckor sedan. Nu håller jag på med redigeringen av bilderna, men har bara hunnit med ett fåtal av dem vi tog. Tänkte dock lägga upp de få jag börjat med och samtidigt berätta för Saddie att hon är saknad här i Sverige.

Två bilder med olika färgtoner. Frågan är vilken färgskala som fungerar bäst.

Nedan två redigeringar av samma bild. Kan inte bestämma mig vilken som fungerar bäst.

Sist samma bild i gråskala och i färg.

Återkommer med fler bilder senare. Varför? För att det här ibland förvandlas till en fotoblogg. Eller en litteraturblogg. Eller en dagboksblogg...

Det är influensakaos i vården. Vaccinet kommer, vaccinet är försenat, vaccinet har rymt... Det är ständigt nya bud. När vaccinet ännu en gång blivit försenat till Flogsta vårdcentral måste samtliga scheman läggas om, patienter bokas och avbokas och allt var kaos. Så jag fick en ledig dag. Det tackar jag för. Och Emil också, som nu kan sova flera timmar extra.

När jag kom hem efter bara en timme på jobbet gick jag in och tittade till Emil och Leo, som låg sovandes i våran säng. Leo sover där på morgonen när jag har gått, eftersom Emil matar honom där och sedan somnar de om. Blir lite varm inuti när jag tittar på mina sovande pojkar. Men säg den sömn som varar länge... Nu är Leo uppe och leker i soffan. Fullt ös i babygymet. Hade jag varit lika flitig i det vanliga gymmet som Leoniden är i sitt babygym (vad är det för namn, förresten...??) så hade jag kunnat lyfta en hel del skrot nu.

Ikväll i eftermiddag iväg till Stockholm. B har lovat mig mat, drinkar, målning och högläsning. Vem är jag att säga nej...

Klockan är tidigt på morgonen och jag sitter uppe eftersom jag håller på med Mycket Pedagogiska Sovövningar för Leonid. Sådana där som det står om i broschyren från BVC. Så istället för att låta Leo äta sig till sömns och sedan flytta honom till sängen har vi sedan två dygn tillbaka börjat lägga honom när han är trött men fortfarande vaken, för att han inte ska vänja sig vid att bara kunna somna med mat i munnen och sedan inte kunna somna om själv om han skulle vakna och fortfarande vara trött.

Så just nu ligger liten trött Leonid och smaskar högljutt på sina händer (roligaste leken att göra när man är själv) och jag går in var femte minut för att klappa honom på huvudet (men inte ta upp honom eller prata med honom, mycket viktigt enligt broschyren!). De här två dagarna har det faktiskt fungerat utmärkt, så jag antar att broschyren kanske inte bara är ute för att göra livet svårare för oss som tycker det är så enkelt att låta någon somna vid maten.

I övrigt är livet rätt fint. Har slagit på samtliga...

Det är annorlunda nu. Det är inte som när jag var yngre, när jag inte förstod vad som var fel när jag sakta men säkert började dra mig undan, började tycka att allting var ganska sorgligt, började känna mig främmande inför mig själv och slutade orka anstränga mig. Nu vet jag. Och nu vet jag att det går över. Att det finns saker jag kan göra som kan underlätta det hela.

Ändå är det så enkelt att bara försvinna in i det. Minsta motståndets lag. Att låta mina tankar bli mer och mer paranoida, att stanna i sängen i timmar utan att kunna sova och att börja fly undan alla sociala sammanhang som finns.

Ju mer man lär sig om sina besvär, desto mer ändrar de karaktär. När tankarna vet att de inte alls har samma verkan på mig som när jag var yngre så ändrar symtomen karaktär och mitt största problem blir sömnen. Denna ständiga trötthet. Och så svårigheten att somna. Vilket gör mig tokig när jag går och lägger mig, helt utmattad, efter att ha matat Leonid mitt i natten. Inte tokig på Leonid, utan på min hjärna...

Då var det dags för det årliga kriget. Depressionskriget.

Det är ett krig som påbörjas runt oktober varje år och utkämpas mellan vad jag känner (Känslan) och vad jag vet att jag egentligen vill (Viljan). Båda parter är starka, och jag har tydliga känslomässiga band till dem båda.

Att stå neutral (som Sverige) i detta krig är för mig omöjligt. Istället försöker jag få parterna att enas. Det är väldigt viktigt för mig, eftersom det är min hjärna som är slagfältet. Jag har olika metoder...

...droga båda parter tills de är så omtöcknade att de kommer överrens. Kallas "medicinering" av min läkare.

...föra medlande samtal mellan parterna. Fungerar korta stunder, sedan hamnar de i luven på varandra och någon av dem tar helt över samtalet. Nästan alltid Känslan. Okej, alltid känslan. Dock blir jag bättre och bättre på dessa medlande samtal. Ibland är Viljan nära attta hem slutklämmen. Men bara nära.

...övertyga båda parter om att de har fel och att lösningen på problemet är att sova. Och sova. Och...