Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

I söndags hade jag besök av B, Nina och William. Jag och B har länge pratat om att måla, men det kom middag, Leonider, tentaplugg och småprat ivägen när vi tänkte måla i söndags. Men efter att B åkt hem (för ytterligare tentaplugg) stod mitt orörda staffli kvar mitt på golvet och liksom tittade längtansfullt på mig (eller var det tvärt om?).

Tillslut bestämde jag mig, tog fram färger, penslarna och en panå. Och så målade jag för första gången på två år. Och jag bara älskade det.

När man väl börjat avnjuta kicken att göra någonting kreativt så slutar det ofta inte där. Det straffade sig att måla en söndagskväll, för på söndagsnatten var mitt huvud överfyllt av ord som ville bli nedskrivna, och på måndagens föreläsningar så kom ännu fler ord, vilket tillslut resulterade i att jag slutade anteckna (det var faktiskt inget viktigt jag missade) och började skriva ner orden. Direkt när det blev lunchrast rusade jag ut ur föreläsningssalen, upp till studieplatserna i biblioteket, satte på mig hörlurarna och...

Det är iskallt ute. På riktigt. Frost och sådant.

Kan i och för sig bero på att klockan är kvart över sju på morgonen. Men jag är alltid uppe så här dags, och det är bara de senaste morgonarna som frosten har kommit. Så jag antar att den jobbigare delen av hösten är på väg.

Den vackra delen av hösten, den med färgade löv och klarblåa dagar, blir väldigt tydlig när jag kollar igenom bilderna från förra helgen, då pappa och Bettan var här.

Vi ägnade oss åt fotopromenader. Det var egentligen inte menat som fotopromenader, men eftersom både jag och pappa tog med oss våra systemkameror ut på promenaden blev det ofrånkomligt att det blev som det blev.

Jag och Emil fastnade också på bild.

Bettan Bus.

Leonid Spännande Promenadsällskap var visst också med.

När vi...

i perioder håller min hjärna ständigt på att somna.

Jag menar det, bokstavligt talat. En brist på neurotransmittorerna dopamin och noradrenalin gör att min hjärna faktiskt har svårt att hålla sig vaken. I perioder är den särskilt känslig, och i sådana perioder utför hjärnan diverse olika motreaktioner för att kunna hålla sig vaken. Bland annat produceras mer adrenalin, som är en form av stresshormon som höjer vakenheten men också gör en flyktberedd, rastlös.

Adrenalin är till för att man ska orka mer än vanligt i pressade situationer, men min hjärna använder adrenalin till allt möjligt. Detta gör att kroppen blir orolig och får svårt att vara stilla. Den är beredd att fly eller kämpa.

Just nu är min hjärna inne i en sådan fas.

Det kommer i omgångar, och ofta kommer det smygande. Det börjar med att jag inte längre klarar av att sitta kvar under hela föreläsningar. Jag blir stirrig, yr, förvirrad och samtidigt väldigt, väldigt vaken. Det är kort sagt adrenalinet som tar över. Att sitta ner och...

Har lunchrast och efter promenader i solsken och blåst i vackra Pollacksbacken med kameran redo och ett kortare besök hos områdets gutefår så hamnade jag med en mozzarellamacka i datorsalen i väntan på nästa föreläsning.

Passade på att läsa lite på internet och hittade en artikel (http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5872855.ab) om hur mobbing och utstötthet i skolan påverkar hälsan hela livet. Om hur de som var de blyga och utstötta i skolan ofta blev dem som fick missbruksproblem, andra hälsoproblem och ofta behöll sin "låga sociala status" resten av livet. Tänker på hur föreläsaren idag nämnde hur flytt påverkade barn. Att det antingen kunde bli så att de hamnade lågt i rangordningen i den nya klassen eftersom de var just nya och andra redan hade sina roller, eller så kunde det bli en nystart för en ung människa som tidigare blivit utanför eller mobbad.

Föreläsaren berättade vidare att man i vissa skolor i Australien "skakade om" årskurserna varje skolår så att klasserna mixades. Just för...

I tisdags insåg jag att hösten verkligen var här.

Det var inte på grund av gula löv, ändrade temperaturer eller terminsstart som jag insåg detta faktum. Det var helt enkelt för att Nina tände alla stearinljus och värmeljus i hela sin lägenhet den kvällen. Och det behövdes.

Under sommaren får allt missbruk av levande ljus ligga latent. Det är ovärt med levande ljus när det är rena dagen ute även runt midnatt. Men i tisdags var det dagsljus när vi tände alla ljusen vid halv sju. När vi bröt upp några timmar senare såg det ut så här:

Sara, jag och Nina hade en tedrickande kväll tillsammans och njöt av ljus och samtal. Och om det är sådana hösttecken som man lägger märke till, då är hösten inte så illa. Då är hösten kanske till och med trevlig.

Leoniden får bara mjölkersättning.

Mjölkersättning på längden, tvärt och och bredden.

Och han älskar sin mjölk. Djupt och innerligt. Ibland försöker han till och med svälja hela flaskan. Det sätter vi dock stopp för. Det är inte bra med plast i magen. Inte alls bra för matsmältningen.

Ändå så tror jag att han har börjat drömma om vidare kulinariska horisonter. Så jag plockade fram en sked åt honom att börja vänja sig vid. Lät honom ha den i munnen och i handen. Den blev snabbt mycket populär. Ett ivrigt viftande visade mer än tydligt att han drömde om mer än mjölk.

"Ge mig något med lite motstånd!" säger han och ser på mig.

Och jag säger att snart, om en månad eller lite mer, då ska vi börja leka matkrig här hemma. Men innan dess är din mage inte redo och jag har inte förberett mig mentalt på att få mosad banan i håret och potatispuré i taket.

Om en månad eller så, Leonid, så får du börja ditt matkrig.

Sedan jag först blev gravid har jag ägnat mig mycket åt att se på serier. Första tiden mådde jag så illa att det i princip var allt jag orkade göra, och mot slutet var jag så varm och otymplig att soffan, en bra serie och en fläkt var det enda som gjorde dagen uthärdlig.

Numera ser jag på serier när jag sitter uppe på nätterna och matar Leonid. Det är det säkraste sättet att inte somna under tiden, och därmed tappa flaskan i ansiktet på en trött Leo, något som hänt alldeles för många gånger innan jag började gå ut till soffan och se på serier under matningen.

Tänkte nu göra ett lite annorlunda blogginlägg och tipsa om några av de serier som hållit mig vaken och sysselsatt genom nätterna. Har du något tips om någon liknande serie som skulle kunna passa mig så skriv gärna, jag är alltid på jakt...

- - -

Allra senaste serien jag såg slut på var Big Love. En man, tre fruar. Upplagt för drama, mormonstyle. Om att på ytan leva som en vanlig familj samtidigt som man ständigt riskerar att bli avslöjade...

Vi pratade om tonåringar med cancer under en föreläsning förra veckan. Hur de hanterade sin situation, så kallad "coping", och hur de själva såg på sin sjukdom. Det som var lite förvånande var att nästan alla efter två år kunde nämna flera saker som varit positiva med att de fått cancer.

Annat som kom upp under föreläsningen var att forskarna som gjort undersökningen blivit överraskade över hur snabbt tonåringarna anpassade sig till sin nya situation, hur snabbt de fann strategier för att handskas med den och hur väl de, bara efter några månader, kunde finna glädjeämnen.

Ett av förslagen till varför de klarade av sjukdomen så bra var att tonåringar är otroligt intensiva, och därmed anpassningsbara. Eftersom de gör allt så mycket, gråter, är arga, är överlyckliga, går det kanske snabbare för dem att komma igenom de olika stadier av sorg och ilska som är förknippade med en cancerdiagnos. "I så fall" sade föreläsaren "är det en väldigt bra sak, som vi alla kan lära av".

Att våga ta i och verkligen...