Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Becka och Andreas har fått smått. En mycket liten människa lever numera tillsammans med dem.

Liten människa (Måns) fick kotofflor av oss. Det är aldrig för tidigt att lära barn att djur är det bästa som finns.

Måns har nog aldrig fått en större och mer skrämmande kamera uppkörd i ansiktet. Speciellt inte liggande på skötbordet...

Mammas hand och litens fot. Hans tår ser ut som små kolabönor ovanifrån.

Det är inte alltid lätt när man inte kan kommunicera på samma språk. Ibland förstår inte ens mamma vad man säger.

Men om någon viftar med någonting spännande ovanför ens huvud blir livet för fascinerande för att man ska hinna gråta.

Livet måste se hemskt annorlunda ut om man är så där liten.

Emil har en och en halv veckas sportlov, medan jag har fem dagar. Livet är inte alltid rättvist, men just nu är det i alla fall soligt och vackert.

Så här ser lite vårkänslor ut:

Emil, Anna och Marcus slappade på våran baksida för att fira påsklovet. Jag kom hem från min sista dag av praktiken och gjorde dem sällskap.

Emils mamma och hennes man kom på besök på påskafton och hade med sig kycklingar som var garanterat fria från glasbitar och dessutom vegetarianvänliga. Dock tror jag att de är något genmanipulerade, de ser inte helt klara ut i huvudet någon av dem...

Ute på stan tog vi med våra besökare till Uppsala slott och på vägen passerade vi Pelle Svanslös övergångsställe, något som Emils mamma älskade, som trogen Pelleälskare. Någon hade dessutom piffat upp Herr Gårman lite. I Uppsala kan också männen ha handväska.

Sista fredagen i mars njöt jag och Emil av den bästa spelningen på väldigt länge. Eldkvarn spelade på Katalin och efter en nio timmars arbetsdag var det ljuvligt att sitta och lyssna på Plura och gänget.

Jag provade min nya kamera nära scenen.

Vissa kvällar är vackrare än andra. Speciellt om man sitter intill pojken på sista bilden.

Den här hälsningen har mött mig varje morgon i två veckor på väg till min praktikplats.

jag vill inte jobba heltid.
jag vill inte behöva medicineras för att vara okej i andras ögon.
jag vill inte behöva krympa min personlighet för att kunna bli accepterad på en skola eller arbetsplats.
jag vill inte sitta i möten och tala om hur jag känner och hur jag upplever saker. faktum är att det är sjukt att ordna massa möten för någon vars diagnos innebär att hon avskyr just sådant.
jag vill inte behöva kämpa dubbelt så mycket för mina rättigheter som andra, bara för att jag har andra förutsättningar.
jag vill inte vara normal.
jag vill bara vara.

Skulle bara, för en gångs skull, vilja att någonting var lite enklare.

Ett inlägg som illustrerar min första lediga dag sedan jag fick min nya kamera i handen. Har fotograferat nonstop sedan dess, men här är första bilderna, av en ledig torsdag.

Vaknade när Emil gick upp och gjorde mig i ordning för att uträtta ärenden. På vägen till bussen så försökte jag på självporträtt.

Dock är det svårare att ta bilder på sig själv med nya kameran, den gamla hade mer avstånd.

Jag försökte boka tid för riskprovet del 1 på körskolan, men det var så nytt att de inte hade mer än två tider för utbildningen än. Sedan gick jag till akademiska sjukhuset för att ordna med lite papper, och på vägen så passerade jag svandammen.

På tågstationen hämtade jag upp älskade B.

Vi slog oss ner med Emil på Östgöta nations fik.

Jag och B gick runt i stan.

...

...börjar min blogg att bli bildrik igen. Då kommer nämligen äntligen min nya kamera, som jag beställt idag!

Som ni kanske förstår innebär det att jag än en gång lyckades få rätt mot CSN, och alltså får mina pengar vilken dag som helst. Detta firades med att beställa en alldeles egen Nikon D60, så nu kan Räkans framsteg (eller min mages, snarare) dokumenteras, liksom vardagslivet och saker som är vackra. Efter tre månader utan kamera är lyckan mycket stor.

Andra goda nyheter:

- Pappa och Bettan har äntligen flyttat in i sitt nya hus, där det finns, hör och häpna, mer än 41 kvadrat!
- Min senaste tenta, den i medicinsk vetenskap, är godkänd på första försöket. Nu är jag ikapp med allt utom 4,5 HP!
- Min vinterkräksjuka varade bara 24 timmar. Ljuvligt, ljuvligt.
- Äntligen helt färdiga med anmälan till sommarens kurser. Teologi och skönlitteratur för mig, Fornnordisk religion för Emil.
- Grattis mamma och Reine, som båda har...

Vi har intagningsstopp på avdelningen där jag jobbar. Anledningen är ett virus som heter Caliciviruset, mer känt som Vinterkräksjukan.

Imorse kom jag som vanligt till avdelningen, mådde prima trots den mycket tidiga morgonen, drack en kopp te och pratade med några medan jag väntade på att jag skulle börja. Jag hade bara kommit in på sjuksköterskeexpeditionen, satt mig ner med min handledare och börjat gå igenom dagens patienter då jag plötsligt fick en underlig känsla i halsen.

Jag försökte svälja bort den, hoppades att det var graviditetsillamående, men 15 sekunder efter att jag börjat känna mig konstig fick jag kasta mig mot expeditionens handfat och tömma hela magsäcken.

Sex häpna ansikten vändes mot mig från alla skrivbord. Själv var jag så häpen att jag inte visste vad som hände. Jag bara fortsatte hulka medan min handledare sprang efter handskar, förkläden och sprit. Efter att ha mottagit de andras beklaganden med "det är lugnt, jag är van att spy" blev jag hemskickad. Fick inte ens städa upp...