Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

...för att vissa ögonblicksbilder får med mer än man tänkt sig:

Jodå, vår son väljer sina tillfällen. Noga.

Jag har smittat ner resten av familjen. Leo har lyckligtvis bara lite snuva och en och annan hosta, medan Emil har hela altet med feber och huvudvärk. Förutom att proppa i honom alvedon och hostmedicin så lurar jag honom att sova bort eländet.

Just nu ligger han omstoppad bredvid mig i soffan medan Leo ligger i mitt knä. Medan de sover sitter jag med medicinboken och läser inför tentan. Två sussande pojkar och så jag och mina böcker. Marsvinen har nyss fått mat och ligger nu och jäser efter maten. Solen lyser in genom träpersiennerna och allting är tyst och stilla i lägenheten. Överallt ligger Leos saker, filtar, leksaker, nappar, kläder och babygym. Trots att han inte har så mycket saker och att jag städar varje dag ser ändå hela lägenheten ut som ett babyrum.

Till och med råttorna sover i sina burar. Jag verkar vara den enda i hela lägenheten som är riktigt vaken.

Vissa stilla stunder kan man ägna åt att bara se sig omkring.

(Och så här kan Leo ibland se ut när han sover riktigt djupt...):

...

Varje gång jag är sjuk är det mer än lovligt synd om mig. Jag, blivande sjuksyrra, är nämligen ynklig som en femåring varje gång jag blir sjuk. Och det unnar jag mig att vara. Det väcker sådana hemtrevliga känslor till liv, om hur man var sjuk som liten och blev omhändertagen. Jag är inte så bra på att ta emot service i vanliga fall, men när jag är sjuk är det en helt annan sak.

I helgen försvann min röst helt. Dessutom försökte mina lungor att smyga sig upp genom hostningar. Och febern tvingade mig att ligga och mysa med Leo i soffan medan vi tittade på mormondramaserie (varför dröjde jag så länge med att se säsong 2 av Big Love?). Emil skämde bort mig genom att tycka lite synd om mig, mysa med mig, hämta allt jag behövde så jag slapp röra på mig och dessutom fick jag choklad. Bästa läkemedlet mot huvudvärk som finns.

Okej, när jag skriver om det inser jag lite sakta att kanske, kanske njuter jag lite av att vara sjuk. Men bara lite. Och det är fortfarande hemskt synd om mig...

you are my sunshine, my only sunshine
you make me happy when skies are grey.

så mycket längtan i en så liten kropp.

Det handlar att sitta på en flotte mitt i en insjö mitt i sommarnatten, se älvdansen över sjön och vira armarna om kroppen för att hålla värmen. Det handlar om att somna i baksätet på en bil när man åker mil efter mil igenom natten. Om att få se varenda land i världen, sätta fötterna på ny mark, stå längst fram i fören på en färja, ett skepp.

Om att dansa i femtiotalsklänningar med svarta lockar dansande kring huvudet och axlarna. Om att stå mitt i en folkmassa och kollektivt skrika och protestera mot makten som vill kväva oss. Det handlar om att ligga bredvid någon annan och höra den personens andetag det sista man gör innan man somnar. Om att vara viktlös under vattenytan. Om att kunna betrakta sin egen reflektion med accepterande.

Om att skapa någonting vackert. Om att sluta ögonen och vila några minuter efter att man äntligen avslutat någonting som man länge slitit med och nästan gett upp hoppet om att man skulle klara. Det handlar om sena kvällar på...

Om lite mer än en vecka får vi inneboende.

Det är bara att grattulera Rasta som nu ska utbilda sig till farmaceut här i Uppsala. Och grattulera mig själv, som får en så skön inneboende tills hon hittar eget.

Välkommen, kvinna! Snart gör vi Uppsala tillsammans.

...var B här på besök i några dagar. Så här såg det ut, i bilder:

Jag och Leonid mötte henne på centralen dit hon kom med Flygbussen från Norge.

Redan på bussen hem snodde hon min son.

Till och med blöjbyten snodde hon. Men sedan tände vi ljus, tog varsinn drink och tillbringade kvällen med högläsning ur en novellsamling. Sådana saker får mig att sakna B så vansinnigt när hon inte är här.

Nästa morgon tog vi bussen in till stan och tillbringade några timmar där innan jag jobbade.

På kvällen när jag kom hem visade jag B hur härligt det är att ha staffli och panå. Sedan tillbringade hon hela kvällen och halva natten med oljefärgerna.

Nästa dag var vi bjudna på hemlagad mat (har jag berättat hur mycket jag tycker om Beckas...

Imorse, i väntan på att B duschade, satt jag och Leo och grimascherade mot varandra. Då plötsligt stannade världen lite, för Leonid avfyrade ett stort, stort leende. Sedan ett till, och ett till. Snabbt ryckte jag åt mig kameran och förevigade det fjärde leendet för att kunna visa för morföräldrar och Emil.

Han ler. Min son ler mot mig.