Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Vi har intagningsstopp på avdelningen där jag jobbar. Anledningen är ett virus som heter Caliciviruset, mer känt som Vinterkräksjukan.

Imorse kom jag som vanligt till avdelningen, mådde prima trots den mycket tidiga morgonen, drack en kopp te och pratade med några medan jag väntade på att jag skulle börja. Jag hade bara kommit in på sjuksköterskeexpeditionen, satt mig ner med min handledare och börjat gå igenom dagens patienter då jag plötsligt fick en underlig känsla i halsen.

Jag försökte svälja bort den, hoppades att det var graviditetsillamående, men 15 sekunder efter att jag börjat känna mig konstig fick jag kasta mig mot expeditionens handfat och tömma hela magsäcken.

Sex häpna ansikten vändes mot mig från alla skrivbord. Själv var jag så häpen att jag inte visste vad som hände. Jag bara fortsatte hulka medan min handledare sprang efter handskar, förkläden och sprit. Efter att ha mottagit de andras beklaganden med "det är lugnt, jag är van att spy" blev jag hemskickad. Fick inte ens städa upp...

Det brukar vara jag som snurrar snabbare än omvärlden, men jag tror att det har börjat bli tvärt om. Mina tankar har liksom saktat ner lite, kommit i en helt ny ofas med omvärlden. Istället för att gå för snabbt går de för långsamt. Eller kanske bara alldeles för nära mig.

Allt oftare kommer jag på mig själv med att vilja säga att jag faktiskt inte har någonting att säga när människor frågar mig om saker. Helt enkelt för att jag inte har lust att sätta ord på allt. Alla frågor om vad jag tycker och känner känns på något sätt överflödiga, det är tillräckligt mycket med att bara hinna vara.

Jag har kanske blivit tystare i allmänhet. Först trodde jag att det var början på en nedåtspiral av att må dåligt, men nu inser jag att det nog inte är så, det är bara ännu en fas. En fas där jag allt oftare vill säga det intresserar mig inte när folk undrar varför jag inte gör vissa saker.

Jag har börjat iakttaga. Jag, som alltid hörts och synts. Men just nu väljer jag en plats längre bak, för att få plats att...

idag var jag med Elin in på en språkresebyrå där hon fick den sista informationen hon behöver inför att boka sitt halvår i Spanien. Detta lärde mig två saker. För det första att jag aldrig skulle orka plugga språk utomlands (TVÅ timmar grammatik om dagen??) och för det andra att jag verkligen måste ha en resa att planera, det rycker i resenerverna och jag hoppar upp och ner vid tanken på att få se någonting nytt. Att det inte blir några resor det närmsta halvåret är jag fullt införstådd med, men efter det... Helst vill jag ta med mig Emil och Räkan och flytta till Cuba på obestämd tid, jag har hört så mycket intressant om deras sjukvård. Yummi.

En annan tanke som dykt upp under dagen är att jag måste sätta igång med lite mer av mina små vardagspassioner igen. Allt sådant försvann när jag låg och mådde pyton i några månader, och sedan har jag liksom inte kommit igång igen. Det känns. Det är någonting som saknas. Skrivandet, tecknandet, allt. Eftersom jag är så sugen på Cuba och har bestämt mig för att...

jag tror inte på system, att världen skulle vara rättvis eller att alla får samma chans till lycka.

jag lever i en kaosteori, med Gud som enda hållpunkt.

Green world, love the chloroform
Front porch in the thunderstorm
Controlled chaos, confused energy

Stop reading the weather charts
Stop counting the playing cards
There's no system, there's no guarantees

That the love you feel and carry inside
Can be passed
But you try, I know you do, you still talk
To your plants
Ask how are you getting on alone?

//Danny Callahan by Conor Oberst.

Mitt liv är kaos. Kanske tillsynes välorganiserat, med man, studier och lägenhet. Men inuti är det alltid mer eller mindre kaos.

I år och åter år har jag jobbar med att försöka motverka mitt inre kaos med yttre ordning. Moraliska regler, städat hem och tydliga relationer. Det har inte fungerat.

Nu ska jag försöka omfamna kaoset. Inte säga att det alltid är toppen, men försöka finna den ro som faktiskt finns i det. Som finns i hyperkreativiteten, i en abnormal viljestyrka och en drömmares hjärna. Försöka acceptera att det aldrig blir som för alla andra. Det lugn och ro som de pratar om kan jag aldrig få. Den ordning de har på saker och ting kan jag aldrig åstakomma. Och det är okej.

Just nu är det två veckor till tenta, jag är gravidtrött, gravidillamående av och till och gravidfebrig, lägenheten ser ut som ett litet kaos och är i en total tunnelseendefas. Jag ser verkligen bara en sak i taget, och kan inte släppa den saken ur tankarna. Vill vill vill.

Får sjukt många intryck och vill ta del av...

Igår skulle jag och Nina haft en mysdag. En sådan med film, prat, mat, pyssel och musik. Dock lyckades vi inte riktigt, vi fick istället en "fullfart" dag.

Det blir lätt så när man får ett infall. Istället för att slå oss ner i soffan så kastade vi på oss ytterkläderna, sprang till bussen, åkte ut till Slavsta för att spana in inredning, second hand och färger. Det var för oss båda en helt ny secondhandbutik, Helping Hands. Och VILKEN butik det var sedan...! En stor, luftig lokal alldeles full av fynd. En helt annan prissättning än Myrorna, och ett helt annat sortiment. Till och med jag, som i regel skyr hushållssaker som pesten, stod förtrollad vid hyllorna för porslin. Rent och skärt 40-tal. Underbart, ljuvligt och billigt! Lyckades tackochlov hålla mig från att shoppa någonting där. Vårat kök är för litet redan som det är...

Dock hittades en HEL del annat... Plus lite fikande, pratande, drickande av gratis (!) varm choklad och snattande av gratispepparkakor på färgaffären. På det hela en...

En sådan där morgon där det var otroligt svårt att vakna. Men efter att ha fyndat en ny marsvinsbur (lyxskyskrapa, två våningar i glas...!) och fått igång tvätt och handling så vaknade jag äntligen till.

Nu ska pluggandet komma igång, efter en liten fikapaus med kanelbullar (ånej, inte hembakade, ICAbakade...). Ville först bara skriva några rader.

Igår skrev jag om människor, och hur svårt det är att förstå dem. Jag låg och tänkte på varför innan jag gick upp imorse. Troligen är det för att det är så svårt att veta hur människor vill bli bekräftade. På något sätt så vill de flesta bli speglade i andra människor, och ibland är det svårare än annars att förstå vad man själv ska göra.

Vissa människor ber ständigt om bekräftelse på det som de gör. Frågar vad man tycker om nya kläder, om deras arbete, om det de skriver, och att titta på saker de gjort, lyssna på saker de sagt och berömma saker som de valt.

Jag är kass på det. I alla fall om folk hela tiden frågar mig. Jag vill så gärna säga någonting...