Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Idag började jag jobba. Har tillfälligt jobb med att ringa runt till alla nya studenter på sjuksköterskeprogrammet och hälsa dem välkommen. Jag, som egentligen avskyr att prata i telefon. Men till min förvåning var det riktigt trevligt.

För att fira detta så sökte jag också ett dagsjobb som provassistent på högskoleprovet. Vi får se om det blir av. Emil och jag har också fått extrajobb av faster Helena som ska utföras nästa vecka. Småjobb är något av det bästa som finns, man hinner inte tröttna och får en liten inkomst.

Sedan igårkväll är B här också. Det är lycka att ligga på sängen med levande ljus, ett glas vin och lyssna på henne när hon läser högt ur noveller för mig och Leonid.
Idag gjorde vi stan innan jag gick och jobbade, och ikväll har jag visat hur man målar med oljefärg, och efter att hon börjat så har hon varit helt uppslukad av målningen. Hon har också blivit fotoligist, det är hon som tagit bilden på mig och Leo ovan. Hon verkar ha blivit...

Samlar lite bilder från första veckan med vår Leonid. En halvmeterlång diktator som styr hela vårat liv med sådan finess att det känns som om det är en glädje att byta blöjor och lyssna på skrik. Med andra ord, kärlek.

Allt började på BB, där någon stor, rund människa fick värkar och insåg att Leoniden ville ut.

Samma kväll hamnade han på på mitt bröst efter att han kommit ut.

Tre dagar tillbringades på BB. Under tiden lärde vi känna vår Leonid.

Dagen efter att vi kom hem från BB var vi ute på stan och fikade med pappa och Bettan.

Leonid var en duktig pojke och spydde på sin pappa (titta noga så ser ni det).

'
Någon dag senare var vi...

ikväll har jag återerövrat förlorad mark.

efter månader, kanske år (jag minns faktiskt inte, hur konstigt det än kan verka) har jag hamnat med fingrarna på tangenterna och åter börjat fylla sida efter sida med text. Bara för att jag älskar det. Bara för att jag verkligen har alldeles för mycket att berätta.

Kanske hjälper det att ha mindre humörstabiliserande preparat i kroppen, kanske är det den nya bräckliga känslan av hur värdefullt allt är. Vad det än är så har det fått mig tillbaka till skrivandet. Till den berättelse som jag under sex år skrivit på och aldrig avslutat.

Han hade väntat på att livet skulle börja
hon levde med en ständig känsla av att livet när som helst kunde ta slut.

Medan Sophie Zelmani gör tystnaden mindre tyst ligger jag i mörkret i sovrummet och skriver. Leonid sover efter en ovanligt vaken och livlig dag, och Emil är uppe i några timmar till för att jobba och för att ta hand om Leonid. Själv borde jag sova snart, men först en stund till med fingrarna på...

Idag kom mamma och Reine förbi och lånade sitt barnbarn. Medan mamma masserade Leonids rygg för att hjälpa honom med hans magproblem och sedan genom ett underverk fick honom att sova i flera timmar så gick Reine igenom barnförsäkringar med mig, lagade våran gungstol, spacklade i badrummet och fixade och donade lite annat.

Sedan tog de med sig Leo ut på promenad så jag och Emil kunde dammsuga utan att väcka honom.

- - - - - - -

När vi blev medvetna om att Leo bodde inuti mig har någonting hänt. Minnen av barndomen kommer tillbaka allt mer och insikten om hur stort det är, det där med att finnas där för en människa resten av dennes liv, har klarnat.

Pappa och Bettan kom upp på ett överraskningsbesök när Leo var tre dagar gammal. I tre dagar var de här och umgicks med oss, hjälpte oss med Leo, tog med oss ut och äta och höll om sitt barnbarn. När vi stängde dörren efter att de gått mot bilen för att åka vidare började jag störtgråta. Emil, som vid det...

Förra natten drömde jag om skrivandet. Människorna jag skrivit om i flera år fick liv när jag sov och jag vaknade lycklig.

Ikväll låg jag i sängen och tänkte på skrivandet, och kände för första gången på länge en intensiv längtan efter att skriva igen. Ideérna, tankarna och en längtan kom tillbaka. Som den var för några år sedan.

Det var en underbar känsla av att vara levande.

Sedan insåg jag att jag glömt ta min medicin.

Det förklarar var den inspirationen kom ifrån.

-

Berättade denna lilla korta episod för Emil. Han skrattade men sade samtidigt att det var tragiskt. Undrade om jag inte kunde ta vissa helger medicinfria så jag kunde njuta av skrivandet, men jag förklarade att abstinensen är tio gånger värre än utgångsläget, alltså vad man medicinerade bort från början.

Så än så länge får jag klara mig utan skrivandet. Men samtidigt har jag märkt en förbättring. Dagarna efter att Leonid fötts så grät jag mycket, över allt från barnprogram till tanken på att Leonid inte skulle vilja krama...

Det blir allt mörkare om nätterna. Vid midnatt satt jag på en busshållplats i mörkret, med regnet överallt runt busskuren, med Emils hand i min och Leo sovandes i vagnen. Mörker är inte så mörkt när man varit hos vänner och sedan ser Leos lätta andetag medan han sover djupt.

Nu ligger han och sover på bäddsoffan i vårat vårdrum.

Leo.

Älskade Leo.

Han föddes den 18e juli, klockan 22.19. Liten, ljuvlig och älskad.

Enda som har oroat är att han (det här är yuck!) "gjorde ifrån sig" i fostervattnet och sedan svalde en del av det, innan han föddes, och alltså fick en del saker i lungorna som kanske inte borde varit där. Så vi har varit kvar lite längre på sjukhuset än vanligt, sitter just nu på neonatala avdelningen och väntar på en sista provtagning innan vi kan flytta tillbaka till vanliga avdelningen.

Vi har glömt laddarna till telefonerna, så vi är inte så anträffbara just nu, men förhoppningsvis är vi tillbaka hemma imorgon, och då går det att nå oss igen, om vi inte sover. Vi har upptäckt att sömn är en hemskt trevlig sak, speciellt om man inte fått ordentligt av den varan eftersom det kommer vårdpersonal in till oss så fort vi slumrat till det minsta. Nu vet jag hur det känns från en patientsynvinkel...

Nu strax dags för provtagning av Leo. Han har inget emot...