Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Tentan avklarad!!

Kändes bättre än någonsin, missar jag så är det bara med något ynka poäng, och det kan ju rättas till på fredag, då jag kan tjäna tre tentapoäng på en grupptenta. Mycket upplyftande.

Nu längtar jag (visst är det underligt?) så oväntat mycket efter terminstarten i termin 3, den 19e januari, fem dagar kvar nu. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men det ska bli otroligt skönt att börja läsa schemalagt igen. Och, kanske mest av allt, någonting helt nytt, som jag inte rabblat i ett och ett halvt år...

Någonting som jag lärt mig mycket om under mitt "studiefria" (haha) år är studieteknik. Den här kursen kommer jag inte att skjuta upp någonting, utan ta tag i allting samma dag. Och aldrig, aldrig skippa en föreläsning. OCH skriva bra, utförliga anteckningar på allt, och sortera dem.

Äntligen går mina studier framåt.

Resten av dagen njuter jag av att inte behöva plugga på fem dagar. Har inte känt mig så ledig på ett och ett halvt år.

Hoppas så att det här går vägen. Men...

Nu är skyddsnätet runt mig inkopplat, och som alltid känns det som en sorts lättnad, att veta att man ska få hjälp och att de som finns runtomkring vet hur de är.

Det är en slags lättnad att erkänna att allt inte är riktigt som vanligt. Plötsligt inser man själv också att man kanske måste förändra vardagen tillfälligt. Sova stabilare, sysselsätta sig med annat än att bara tänka, se till att få vissa saker gjorda trots tröttheten.

Emil håller om, sover middag intill mig, lurar mig att skratta och löjla mig. Det är hemskt fint.

Imorgon är det tenta och jag är inte så orolig längre, hur det än går så löser det sig på ett eller annat sätt. Det är okej.

Runt omkring mig finns fina människor. Och jag gläds åt det.

Räkan därinne i magen gör sig mindre påmind, i alla fall i form av illamående. Nu mår jag oftast fint dagtid, medan kvällarna är... tröttande. Men nu är det vecka 14 och det börjar kännas allt bättre, och längtan efter Räkan växer också. Dock har magen krympt, paradoxalt nog.

Läggdags...

På väg in i dimman igen.

Förlåt om jag tappar allt socialt vett, om jag inte klarar att ringa, prata, umgås. Det är så många känslor och tankar inuti mitt huvud som inte är mina egna just nu. Jag känner inte igen mig själv, förstår inte var all apati och all irritation kommer ifrån. Min uppmärksamhet är obefintlig och jag sover inte som jag borde.

Ingen sympati. Bara en förklaring till er som undrat. Och en ursäkt.

Afraid of an airplane
Of a car swerving in the lane
Of a dark cloud too low
Of being swept away by the undertow
Of a building tumbling down
Of the dream when it's underground
Of the icy mountain roads
We have to take to get to the show

There's just a time when we must all let go the breath that we hold
There's just a time when we must all let go the breath that we hold
But not the unknown
We have to let go

Afraid when the phone rings
Another breath of life has ceased
It seems, it's just lost so easily
Afraid my heart it beats too slow
Or that I died and...

Måndag morgon. Tentaångest, CSN-ångest, trötthetsångest.

Jag borde köpa en Trisslott, kanske man vinner tillräckligt för att kunna klara sig i vår hur saker än går.

Svårt att sova, ligger mest och oroar mig för allt och inget, och det är inte likt mig. Idag får jag ta tag i saken och bestämma mig för att vara positiv och lita på att Gud ser en lösning, hur tentan än går.

Vad gör man för att kunna slappna av?

Fem dagar kvar till tenta. Jag ägnar hela dagarna åt att läsa, läsa, läsa... Jag ska klara det. Jag vet att jag kan, om jag bara tar mig samman hela tiden. Det betyder så otroligt mycket för mig, det här är en tenta som jag försökt med i ett och ett halvt år, och som tvingade mig att hoppa av studierna. Nu ska jag slå mig själv med häpnad.

Varvar hela tiden plugget med små andra sysslor, ADHD har man inte för inte. Plugga tio minuter, städa/gosa med djur/äta osv i fem minuter. Idag har jag varvat pluggandet med att totalt städa ut djurrummet. Samtliga djur har fått pedantiskt rengjorda burar och flyttat ut i vardagsrummet, så mysigt att ha dem nära, kan se Rubbit, som skuttar fritt på golvet nu, och alla de andra små hårbollarna hela tiden. Tillsammans med hårbollarna lyssnar jag och Emil på Moby och Amy MacDonald. Jag pluggar och Emil... gör säkert någonting djupt på datorn. Säkert...

Hela kroppen har fått sig en omgång idag, vi har skrubbat väggar (!) och golv i djurrummet, och jag kan säga er att...

Om cirka en månad blir vårat nya, gemensamma efternamn officiellt.

Äntligen!

Så var jag tillbaka, efter ett par veckor av julfirande, gravt illamående och extrem trötthet.

Pausen har varit ofrivillig, men nu, när jag sitter här, nybadad, pigg, med mat i magen (inte utanför) och klädd i riktiga kläder (inte bara pyjamas och huvtröja) så känns det faktiskt som om livet kanske kommer tillbaka. Det har varit tuffa veckor, och ordet "nödslakt" har cirkulerat i huvudet allt som ofta.

Så vad har hänt? Ja, min favoritsysselsättning har varit att ligga ner i ett mörkt, tyst rum med något kallt på pannan, en filt om benen och slutna ögon. Det är nog det jag ägnat allra mest tid åt de senaste veckorna.

Och svaret på frågan som kommer är ja, det växer någonting inuti mig, och det är inte cancer, utan något mycket trevligare.

Men förutom att känna mig som en bakfull bulimiker så har jag faktiskt fått en mysig jul med föräldrar och släktingar, avnjutit ett par deckare i bokform (!), hälsat på vänner i Linköping och varit på bröllop. Det låter riktigt aktivt, men betänk att jag under...

inte så bra just nu, men det är helt och hållet fysiskt.