Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

den här dagen är helt värdelös
jag har vaknat, jag har somnat om

(tomas andersson wij)

idag är en sådan dag man borde sova bort. annars blir den bara ännu värre.

det handlar nog om att vilja vara en del av någonting, och känna sig bortstött (Nej, E, det handlar inte om dig!). Det handlar om att vara utanför någonting man vill vara en del av, att känna sig överflödig efter 19 år av närhet. men de senaste åren har jag inte behövts. inte saknats. inte varit en del. och delvis är jag glad över det, över att det är så mycket kärlek, men delvis är jag väl också ledsen, eftersom jag inte behövs längre. det finns inte en enda förhoppning eller krav på mig. inga hemligheter är jag del av längre, jag som tidigare var en halva av ett par. och det känns bra att veta att du är lycklig, det känns viktigare än allt annat, men just idag känns det av flera olika skäl lite tyngre än vanligt. lite mer som om jag är en del av det bara för att det ska vara så. Inte för att det känns så. inte för att jag som den jag...

sitter i soffan och firar höst genom att dricka varma soppor, äta kex och titta på mina levande ljus. den här hösten sådan att jag har haft svårt att förstå varför jag tidigare avskydde hösten. den här hösten har varit vilsam.

i sina burar gräver och gnager råttorna. jag är nyduschad med nyfärgat hår och varma kläder. det är en stillsam känsla av värme. snart somnar jag nog i soffan, sover middag en stund för att orka plugga ett större antal timmar sedan.

egentligen har jag nog inget speciellt att säga, förutom att allt är stilla.

tonåren var en tid av ensamhet. det spelade ingen roll om man hade vänner eller inte, ensamheten var mest som ett kroniskt tillstånd som man bara stundtals kunde förneka.

att lämna tonåren bakom sig är lite att acceptera en del av den ensamheten och lära sig hitta ett visst mått av tröst i sig själv, eller i Gud om man vill. Men jag tror aldrig att vi människor helt kan lämna det bakom oss. Många av våra största böcker, sånger och filmer handlar om den ensamheten, en känsla av utanförskap trots att vi är omgivna av människor.

det finns en bok som min extrapappa Reine älskar, och som jag inte har läst än. Den har en underbar titel, Hundra år av ensamhet. Jag trivs i den boktiteln, inte för att jag har någon specifik känsla av att det handlar om mig, jag är egentligen inte så ensam, utan mer för att jag tror att det är så vi alla känner ibland.

något som alltid berört mig mer illa än alla andra orättvisor i världen är kanske just ensamheten. främst hos de människor som passerat 50 år och liksom...

jag behöver vara ensam ett dygn eller två nu.

det är underbart med vänner och familj, men ett dygns ensamhet kommer att göra mig gott. vill bara vila, skapa och lyssna. lever i ett passionerat kärleksförhållande till "idioten" av Fjodor Dostovjevski och Björks musikvideos. En blandning som skapar skönhet och vila, tycker jag.

och skönhet och vila är bland det bästa som finns. det är inte lika starkt som kärlek, men det gör att man orkar med att älska andra och sig själv.

min syster är lyckligt kär och har pratat om framtiden med sitt livs kärlek.
min pappa har gift sig med en av de finaste kvinnorna i världen.
min mamma är nog lyckligare än någonsin med sitt liv.
min Emil slappnar av och ser framåt.
min Reine finns alltid där.
mina vänner gör mig lycklig.

så det är en vacker värld. men skuggorna finns överallt, i allt som vi människor gör för att förstöra för varandra och jorden. det är skuggorna, kontrasten som gör bilden verklig. och min hjärna är...

en ganska stilla morgon i ett ganska stilla område i Uppsala. en ung kvinna framför sin laptop, sittande i sin skrikiga secondhandsoffa med en pläd om benen. hon har redan varit ute, för att spana efter färgglatt porslin i grovsoprummet, men det var helt tomt, troligen blev det tömt tidigare under morgonen. det är synd, hon vill ha mer tallrikar att slå sönder till mosaik.

för hon har börjat skapa igen. nu kan hon inte sluta. brickor, krukor, underlägg, allt blir täckt av mosaik. och hon trivs så bra med att bara sitta och lägga mönster.

men man kan inte leva enbart på mosaik. så hon studerar också. försöker ta ikapp allt som hon inte pluggat medan hon haft vänner över på besök i en vecka. hon skriver långa texter om farmakologin för att försöka förstå allt som hon behöver kunna. kanske har hon hittat ett sätt som fungerar.

det har på ett sätt varit en väldigt stilla höst för henne. hon pluggar hemma på egen hand och har haft mycket tid för sig själv. mycket av tiden som skulle gått till studier har...

This sunday, me, Emil and Sara went to the pub to see my sister and her fling, or, should I say love?

These lovebirds sat across the table from me. It was so odd watching someone kissing my sister...!

I think that some people are in love.

I like it when people are.

Idag åkte Sara hem efter tre dagar här i Uppsala. Det har varit ruggigt inspirerande dagar, vi har pratat alldeles för mycket om sådant som väldigt få andra vill prata med oss om.

Dessutom har vi planerat en resa. Mer om det kommer senare. Men det handlar om en resa till våren, då vi ska leka med kameror och njuta av skönhet.

Igår stack vi ut med kamerorna och lekte lite här på hemmaplan.
Så här såg det ut.

Hösten är vacker i år.

Och det var underbart att ha Sara här.

i helgen har Marit varit här. Marit är lite som en lillasyster för mig, vi blev vänner när hon var tolv och jag femton, och har liksom hängt ihop av och till sedan dess. jag säger av och till, eftersom vi båda är riktigt dåliga på att hålla kontakten, men det ändå känns som om det var igår man träffades när man väl ses.

jag tycker om den sortens avslappnade relationer. jag kom en kvart sent när jag hämtade Marit på centralen, men det gjorde henne ingenting, hon är själv likadan. Jag somnade när vi var på fest under lördagen, men det brydde hon sig inte om, hon roade sig med de andra gästerna.

det är hemskt fint att ha Marit nära en hel helg. vi är väldigt lika och väldigt olika.

det är som syskonkärlek, nästan.