Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

En lärare jag hade i kursen "Iranska kvinnors värld" sade under en föreläsning att ett jämlikt samhälle inte kunde uppnås utan att skilsmässor både var lagliga och accepterade. Min första reaktion var att det var ett ovanligt cyniskt påstående, men när jag lyssnade till argumenten började jag sakta se en poäng.

Läraren menade att det även i den svenska, så kallade jämställda, kulturen behövdes skilsmässor för att öka jämställdheten. Skälet till detta? Att tusentals år av mansdominans inte kan brytas om kvinnan är bunden för resten av livet till en man, oavsett hur han behandlar henne. Genom att giftermålet är oåterkallerligt kan mannen (och för den del kvinnan, men oftast ändå mannen) behandla sin andra hälft efter sitt eget tycke utan att hon lämnar honom. Genom skilsmässa kan kvinnan däremot antingen leva ensam eller söka någon som behandlar henne bättre.

I praktiken innebär detta alltså att en man inte bara kan strunta i kvinnans välbefinnande och ändå ha henne kvar. Om hon har laglig och "moralisk"...

Jag skriver en del just nu. Passar på att lägga ut ett kort stycke här i bloggen, för i det här fallet är det helt mina egna ord personerna talar med.

Det här är min syn på hur man kan förhålla sin till någon annans mentala hälsa. Varken mer eller mindre.

.

"Jag vill ha sällskap, inte sympatier. Men när en del personer ser mig så här blir jag mer av ett välgörenhetsfall än en vän. Och jag behöver inte det. Det är för sjutton värre än själva ångesten. Jag vill inte ha folks välmenta råd om att träffa en psykolog eller ändra livsstil. Jag umgås med människor för att jag trivs med dem, inte för att de ska rädda mig.

Jag är stammis på psykiatrimottagningen. Jag har pratat om min barndom, jag har fått beteendeterapi, jag har fått andningsövningar, ett otal tabletter och möjlighet till sjukskrivning. Jag har hjälp. Den vill jag ha av min läkare. Inte av mina vänner. Inte med det här. Det finns läkare som hjälper mig med det här. Jag har föräldrar som faktiskt bryr sig. Jag tar gärna emot hjälp med...

vaknade av Leoniden och insåg efter några sekunder att jag mådde bra. Att kroppen inte tyngdes ner av tankar och att jag faktiskt var utvilad.

vardagsmirakel.

Det är en sådan period i mitt liv.

En sådan period då jag skriver, skriver och skriver. Bekämpar ångesten med skrivandet, tabletter, musik och cigaretter. Ägnar lediga stunder åt att sitta framåtlutad och andas.

Naturligtvis är det lättare ibland. Som på dagarna. Men morgon och kväll, för att inte tala om natt, är tyngre. Det vrider sig inuti mig.

Jag har fina stunder med vänner, familjen och mina ord. Jag tillbringade hela dagen idag med mamma och glömde nästan helt bort att det kliade inombords. Jag är lycklig. Men ibland är det svårt att få luft.

Jag har vetat att de här perioderna skulle komma. Men det svider att inte kunna vara lika aktiv med Leonid som jag brukar. Och det känns nästan otacksamt att inte orka gå upp på morgonarna, även efter att ha sett hans stora leende när han kommer krypande mot mig över sängen.

Jag har levt med sådana här perioder sedan jag var elva. De brukar vara värre. Och längre än de varit det senaste året. Så egentligen är det på väg åt rätt håll. Nu ska jag...

Om någon försöker få mig att lämna min tankevärld och ta tag i verkligheten ikväll kommer jag att gå sönder.

Men får jag stanna här kanske jag kommer tillbaka till verkligheten när jag är färdig här i tankarna.

Bakom mitt tangentbord kan jag faktiskt formulera mig. Jag kan forma ord till dialoger, händelser och handlingar. Personer kan växa fram, förändras och ta sin egna beslut.

Jag tillbringar varje ledig minut med datorn i knäet. En kombination av starka mediciner i ny, höjd dos och en dos underliggande ångest samt ledighet är en utmärkt grogrund för berättandet. Jag lyssnar alldeles för högt på musiken och sida efter sida blir min.

Ibland önskar jag att jag var musikalisk. Men i sådana här stunder är jag lycklig över skrivandet. Där kan det som jag inte kan formulera i vanliga fall få namn, former och slut. Och jag känner mig plötsligt helt hemma i mig själv igen.

Jag är rädd för att bli gammal.

Egentligen är jag nog inte rädd för själva åldrandet, utan mer för de effekter som det förväntas ha på ens intressen och sällskap. Rädd för parmiddagar, bara träffa Leos vänners föräldrar (om de nu inte råkar vara även mina vänner), rädd för att människor ska kallprata mig döv och be mig se melodifestivalen tills jag blir blind.

Rädd för att tappa bort mig själv. Rädd för att känna mig instängd i mitt liv. Rädd för att glömma att Leonid avnjuts bäst när man rullar omkring i gräset med honom. Rädd att aldrig ta mig tid att skriva, att dagdrömma, att ha inomhus picnic, ha hopplösa projekt. Rädd att bli en roll mer än en människa med motsägelser.

Och så finns det de stunder då jag inser att jag oroar mig i onödan. Stunder då jag vet att jag kommer att lägga mig ner och dö, eller skrika, bråka och göra uppror om jag inte får vara jag. Stunder av samtal som betyder någonting, stunder av gemensam kamp, stunder av inspiration.

Och då andas jag ut, tar fram mitt...

För att använda ett specifikt uttryck så har det varit bloggtorka här ett tag. Skälet är att jag varit runt lite i landet, i Linköping, i Alingsås och lite här och där. Haft härliga, jobbiga, intensiva och kärleksfulla veckor.

Nu är jag hemma igen, och blir hemma nästan hela sommaren, som det ser ut, med någon kort avstickare då och då. Väntar på lönesamtal och introduktionsdagar på jobbet jag är lovad och har nyss blivit färdig med projektplanen för min och Helenas C-uppsats. Där undersöker vi om Närakuten avlastar Akademiskas akutmottagning eller om den tvärt om ger ökad efterfrågan på vård. Det är en del i ett större forskningsprojekt, vilket är kul.

De senaste dagarna har varit lite i en dimma. Jag har nämligen börjat skriva igen. För er som inte känner mig kan jag berätta att skrivandeperioderna innebär att jag i tankarna är lite frånvarande hela tiden, utom när jag skriver. Att jag alltid har handlingar, formuleringar och sinnesintryck i huvudet, vad jag än gör. Att jag längtar efter...