Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

När jag var elva år kom mörkret. Helt utan förvarning, helt utan synbar anledning. En alldeles vanlig, solig dag mitt under sommaren föll hela min värld samman. I alla fall kändes det så. En känsla som inte liknade någonting jag tidigare känt tog över hela mitt sinne och plötsligt var ingenting som förut.

Jag vågade aldrig säga någonting. För det som jag var rädd för var så verkligt för mig, så om jag berättade det för någon annan skulle de få samma visshet om slutet. Om ett mörker som var som att gå rakt in i våt betong. Och det önskade jag inte ens min värsta fiende.

Jag sade ingenting, jag gjorde allting som vanligt. Men ingenting var som vanligt. Ute på gräsmattan snurrade jag runt tills jag blev så yr att jag trillade på rygg i gräset. Liggandes i solvarmt gräs med en klarblå himmel över mig hade jag bara en enda tanke i huvudet. Att det kanske var sista gången någonsin som jag låg så en sommardag. Att himlen lika gärna kunde störta ner och göra slut på oss alla närsomhelst.

Jag reste mig efter...

Så var det dags igen.

I början av februari så börjar jag på Akademiska igen. Den här gången på kirurgavdelningen för nedre gastro (nedre delen av buken). En sak är dock väldigt annorlunda den här praktiken från förra. Den här gången ska jag ha eget ansvar för sex patienter tillsammans med en annan student. Eget ansvar. Handledaren ska bara finnas där som "resurs". Undrar hur många patienter som överlever den behandlingen?

Men än är det inte praktik. Nu pågår tre veckor teoretiska studier. Som hjälp under denna tid har jag nya medicinen och Eva (feathersanddown på bloggis). Vi är tillbaka i samma klass igen, äntligen! Föreläsningarna blir mycket trevligare med Eva bredvid.

I övrigt drar mitt privata, hemtrevliga kaos vidare. Leoniden försöker lära sig att faktiskt somna i sin egen säng (inte bara i våra famnar), men än så länge är han inte särskilt motiverad. Vi ägnar mycket tid åt att hålla honom sällskap när han ligger nerbäddad och försöker sova, och han ägnar mycket tid på att bevisa att han inte...

Vi som kommer att växa upp och inse att vissa saker är som det är
- Framtiden är vår.

Vi som är alldeles för unga för att veta någonting om livet
Vi som drömmer alldeles för orealistiskt och behöver komma ner på jorden
Vi som tar första steget utan att se hela trappan
- Framtiden är vår.

Vi som vill förändra världen, trots att ni säger att vi är naiva
Vi som vill leva som vi lär, trots att det är opraktiskt
Vi som tror att en förändring är möjlig
- Framtiden är vår.

Vi som tog alldeles galna beslut och "inte förstod innebörden av dem"
Vi som valde chansen före säkerheten
Vi som inte passade in, men söker en egen plats
- Framtiden är vår.

Vi som hellre tar ett steg ut i det okända än att stanna kvar på välkänd men ofungerande mark
Vi som borde "klippa oss och skaffa ett jobb"
Vi som har alldeles för låga inkomster för våra drömmar
- Framtiden är vår.

Vi som skaffade en utbildning som "aldrig kommer att ge några jobb"
Vi som valde barn alldeles för tidigt
Vi som inte gav upp...

Allt ofta pratas det om att varje person är sin egen lyckas smed. Kanske har det att göra med det allt mer individualiserade samhällsklimatet, kanske med en ökad välfärd. Oavsett vilket så växer antalet artiklar om hur du ska maximera din lycka, öka din framgång och bli en vinnare.

Jag vet inte vad jag tycker om det hela. Eller jo, på sätt och vis gör jag nog det. Jag tycker att sådana budskap fokuserar alldeles för mycket på framgången i sig som ett mål. Det handlar mer om att bli lyckad än om att bli lycklig. Och det tror jag är det största problemet. Att vara lyckad är inte samma sak som att vara lycklig. Att vara lyckad handlar till större del om vad andra människor tänker när de ser ditt liv.

Samtidigt så tror jag också på att ta aktiva beslut i sitt eget liv. För ingen känner din längtan såsom du gör. Bara du vet vad du värdesätter mest.

Det senaste året har jag sett flera av mina vänner fatta beslut för sin egen skull. Om att lämna någon de trodde att de alltid skulle vara tillsammans med, om...

Man kan massutrota flugor med hårspray.

Antingen dör de av förgiftning eller så stelnar vingarna, de faller och man kan i lugn och ro mosa dem.

Tack Nina, som förmedlade denna kunskap från Sara Rye.

Allt luktar hårspray här nu. Värre än en frisörsalong på 80-talet.

Dagarna går förbi i en julledighet som gör mig lugn.

Jag har kommit in på en liten distanskurs, Svensk kriminallitteratur, som jag tänkte roa mig med ifall jag har tid över. Jag har redan läst i princip alla böcker på litteraturlistan redan, och eftersom jag redan läser 100% spelar det ingen roll om jag klarar kursen eller ej, CSN bryr sig bara om mina första 100%. Det andra är mest av nyfikenhet. Håller för tillfället på att lyssna igenom de deckare som jag inte läst ännu. Just nu lyssnar på jag på Jens Lapidus Snabba Cash och Måns Kallentofts Midvinterblod. Båda positiva överraskningar.

Leoniden är snart sex månader och jag och Emil har bestämt oss för att det är dags att börja med lite rutiner. Både jag och Emil är dåliga på rutiner, men egentligen behöver vi det båda två, så det kommer nog att göra oss nytta. Dock ska inga "sovmetoder" användas, utan bara kvällsgröt, nervarvning, mys och så sovning, samma tid varje dag. För att fira att han är så stor att vi kan försöka det här har han fått ny...

Det är en underlig period i mitt liv just nu. Jag har ett riktigt, rejält jullov för första gången sedan gymnasiet, och sedan har jag en och en halv vecka ledigt i januari mellan de olika kurserna. En underlig känsla, minst sagt. För jag ligger inte efter med något skolarbete alls. Det finns inget skolarbete jag kan göra. Allt är färdigt. Och jag är helt ledig.

Det hade nog inte kunnat komma lämpligare. Trots att det har varit den bästa och lättaste terminen hittills så har det också varit första terminen med ett barn hemma. Dessutom är det mycket som händer inuti mig, många funderingar jag vill tänka färdigt och många små projekt jag gärna vill avsluta. Efter julens intensiva firande vill jag också gärna ta igen mig samt få tid att bara vara hemma med Leoniden. Blir en liten paus i det sociala, kanske bara träffa någon person i veckan, i alla fall som det känns nu. Tröttheten efter terminen, som började en månad efter att jag fött Leonid, har kommit ikapp och jag är i behov av lite (mental) vila. Att jag...

Sex stycken julfiranden på fem dagar. Det har varit den mest sociala perioden under hela året, skulle jag tro. Trots det har det varit toppen och jag har inte fått social fobi en enda gång. Tror att jag har nya piller att tacka för det. Betyg till nya piller; Klart godkänt.

Julen har varit hemskt fin.

Julafton blev jag, Emil och Leonid hämtade av mamma och Reine. Hos dem blev det julbord (=sojakorv, falafel, currysås och ris), kladdkaka, julklappsöppning, lekande med Leoniden och lite mordfall på TV:n. Mamma och Reine ville behålla Leoniden i sitt rum under natten, så jag och Emil sov ljuvligt. Vaknade utvilade och glada nästa morgon, då tog vi tåget till:

Juldagsfirande á la Emils farmor. Det här året är hennes årliga julfest på Wårgårda Wärdshus, som drivs av hennes son, alltså Emils farbror. Där träffades nästan alla fem farbröderna, samt deras barn och barnbarn. Livat med mat, julklappar, massor av prat och lek med Leonid och hans kusin Sebastian, 2 år. Framåt kvällen åkte jag, Leoniden, Mia...