Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

En sådan där morgon där det var otroligt svårt att vakna. Men efter att ha fyndat en ny marsvinsbur (lyxskyskrapa, två våningar i glas...!) och fått igång tvätt och handling så vaknade jag äntligen till.

Nu ska pluggandet komma igång, efter en liten fikapaus med kanelbullar (ånej, inte hembakade, ICAbakade...). Ville först bara skriva några rader.

Igår skrev jag om människor, och hur svårt det är att förstå dem. Jag låg och tänkte på varför innan jag gick upp imorse. Troligen är det för att det är så svårt att veta hur människor vill bli bekräftade. På något sätt så vill de flesta bli speglade i andra människor, och ibland är det svårare än annars att förstå vad man själv ska göra.

Vissa människor ber ständigt om bekräftelse på det som de gör. Frågar vad man tycker om nya kläder, om deras arbete, om det de skriver, och att titta på saker de gjort, lyssna på saker de sagt och berömma saker som de valt.

Jag är kass på det. I alla fall om folk hela tiden frågar mig. Jag vill så gärna säga någonting...

Enda gången som jag verkligen kan hantera människor är när jag är i min yrkesroll. Då känner jag mig trygg och säker, för då har jag en uppgift. När jag träffar människor på fritiden är det helt annorlunda. Då kan jag ju inte gärna prata om hur deras urinmängd varit, hur stark smärtan är eller sätta en nål lite här och var. Alltså vet jag inte riktigt vad jag ska säga.

Det är inte det att jag inte har något att säga, för det har jag. Men ingenting direkt lämpligt för kallprat.

Kanske är det därför som galningar söker sig till andra galningar. För att vi förstår varandras ointresse för väder, vind och helgens händelser. För att vi hellre är tysta än pratar om saker som inte intresserar oss. För att vi kan säga till varandra att den andres intresseprat faktiskt är helt absurt. För att det är helt okej att sitta och göra någonting helt annat medan man lyssnar. För att ögonkontakt inte är nödvändig. Den bevisar ingenting.

Det är inte något som har att göra med människoförakt. Bara totalt främlingsskap.

Då var man placerad. I sex veckor från och med den 24e februari kommer jag att finnas som praktiserande sjuksköterska på njurmedicinska avdelningen på Akademiska sjukhuset.

Hoppas för din skull att jag slipper se dig där, själv kommer jag dock att njuta av att få pröva mina små sjuksyrrevingar och ha två egna patienter.

Nu dags att läsa på om njurar, magtarmkanalen och levern igen för att vara i högform och åtminstone veta vart de aktuella organen sitter inför praktiken!

Lycka.

Idag skiner solen så där farligt varmt och jag är på topphumör. Hemma efter en riktigt inspirerande föreläsning (infektionssjukdomar) och mätt efter att ha unnat mig att äta ute. Nu ska jag äntligen ta tag i att descinfektera mina små husdjur, det vill säga storstäda i deras små bon, samt att läsa på allt som jag kan tänkas behöva kunna inför onsdagens kliniska träning i att sätta PVK, alltså en sådan där nål som man har på handryggen eller liknande när man är inlagd på sjukhus. Därefter blir det lite förkovring i olika antibiotikasorter.

Helgen har varit den mest aktiva på flera månader. Har varit med Uppsalapäronen och haft en heldag med fixande i lägenheten, soffköp (!) och massa annat donande, när vi var klara vid fem så somnade jag som en sten i sängen... Om en månad cirka gurka så har vi alltså en soffa (som inte kommer från grovsoprummet (men inget ont om grovsop....!). Som vanligt kan jag inte förstå varför saker aldrig kan ske direkt. När jag väl bestämt mig.

Igår gick jag och Bayra vilse på...

För alla er som undrat hur sjutton en räkodling á la Jayla ser ut. Håll tillgodo.

Dock är bilden några veckor gammal.

En vacker dag kommer en bild där hela jag syns. Min kamera är dock på strejk, och bilden ovan tagen av en kompis. Så länge får ni hålla tillgodo med bilder på andra saker.

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!

(jag har blivit godkänd på anatomin, det tog bara ett och ett halvt år!!!)

Just nu handlar allt om väntan. Väntan på resultatet från förra kursen (får jag fortsätta?), väntan på pappa och Bettans flytt, väntan på att börja må bättre i huvudet, väntan på att börja förstå vissa delar av livet, som fortfarande är som stora frågetecken för mig.

Livet är också trötthet. Trött på att vakna kallsvettig tre gånger per natt, trött överhuvudtaget, trött på att sitta framför min datorskärm och trött på att vänta på saker. Trött i kroppen, trött i lederna och trött på oron.

Men livet är också ljust på sina håll. Ljust när jag känner mig älskad, just när jag leker med gitarren, ljust när jag känner att jag har vissa delar av livet under kontroll.

Och jag tänker, alldeles för mycket.

Jag har troligen världens längsta lista över saker jag verkligen vill göra. Som jag tidigare nämnt så anser mamma ibland att jag har "bråttom att leva". Själv tycker jag inte alls att det känns bråttom, bara spännande. När jag var yngre kunde jag aldrig hejda mig för rimlighetens gränser, men nu börjar jag lära mig att faktiskt tänka över vissa konsekvenser.

Stolt konstaterade jag, sittandes på min terminsregistrering, att hjärtat visserligen hoppade över femton slag sammanlagt, men att jag inte direkt började planera när de nämnde chansen till utlandspraktik i höst. 12 veckor ifrån min lilla nykokta Räka, när den bara är 3 månader? Nej, där går väl ändå min rimlighetsgräns. Tro det eller ej. Istället tog jag mig lugnt samman och insåg att jag lika gärna kunde göra utlandspraktik ett år senare, och i Europa, så jag, Emil och Räkan kunde pendla lite hit och dit. Polen, kanske? Jag har alltid velat se Polen.

Eva och hennes gitarr har också påverkat mig, som jag skrev om i tidigare inlägg. Tack vare Nina...