Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

jag har en väldigt spännande vän som heter Sara. just nu lär hon sig dansa balett. hon beskriver det som sitt sätt att måla de dagar då hon inte orkar måla.

jag fick låna hennes bilder att lägga upp här, bara för att de väcker en längtan i mig. i vår ska jag nog äntligen ta mig samman och gå en nybörjarkurs i balett. det har jag tänkt göra i två år nu. och att göra saker som jag länge tänkt är ju mitt nyårslöfte.

det är oväntat men sant, jag längtar efter att dansa balett.

så var det bestämt och bokat. jag och Emms ska till Sonata Artica i Stockholm i november.

Grattis på födelsedagen, syrran!

//Din DAMP-syrra.

ibland funderar jag på att börja skriva dagbok igen. jag gjorde det mycket när jag var yngre, men det var på den tiden jag kände att jag satt i en glasbubbla och längtade ut, när livet kom och knackade på och började på riktigt försvann dagbokstankarna och jag blev alldeles för upptagen av livet för att skriva om hur jag önskade att det skulle vara.

men jag saknar det lite ibland. det är ett sätt att se till att man själv minns det som man tyckte var viktigt. man har ju bilderna, men bilderna säger inte hur man tänkte.

Stop counting on the camera
that hangs around your neck,
cause it will never remember what you choose to forget.
(bright eyes)

i eftermiddags tåg jag tåget till B, som bor så oväntat nära och tillgängligt nu. Efter att ha bott på varsin sida av landet i fem år är det otroligt att bara kunna ta pendeln för att hälsa på henne. det är kanske ett exempel på ordet "nåd".

vi fixade varma kläder åt henne så hon inte ska frysa sig igenom vintern som hon alltid gör, men jag tvivlar...

det var fredag och jag återvände till en del av ursprunget. Sjöfallet, heter det.

det var lördag och jag firade 50 år av kärlek mellan mina farföräldrar, lärde mig om de som levde före mig, såg skönhet som den bara finns när den är nästan orörd och läste framför en kamin.

det blev söndag och jag var vemodig och tom inuti. spegelbilder var fiender och jag kände inte igen mig själv på fotografierna från helgen, främmande människa som påminde om mig. det enda goda med söndag var förtroenden med farmor och att jag vaknade lycklig.

det var måndag och jag var helt tom. allt var apati och bara te som föda. hålla värmen.

det var tisdag och jag var lycklig. bland städning och musik drunknade jag i aktivitet, jag besökte en vän på sjukhuset och var hemskt glad att se henne, och se kärleken till hennes älskade. jag längtade efter jobbet på sjukhus, jag vandrade till Becka, jag åt kex och ost, drack te och såg en mordhistoria med henne och Emms. jag somnade av Emils värme.

det är onsdag och...

till min mycket stora förvåning frågade min psykolog om jag var något av ett kontrollfreak.

alla ni som känner mig vet att det är ganska långt ifrån sanningen, då jag är ett enda stort kaos på de flesta plan i livet. ändå kom frågan.

det visade sig att jag verkat sådan är jag svarat på frågorna om hur mycket jag skrev listor och kontrollerade mig själv, och hur lite jag lät Emil eller andra hjälpa mig med saker, och att jag inte tycker om grupparbeten.

han såg förvånad ut när jag sade att listorna och all min kontroll hade ett och enbart ett syfte.
att hjälpa mig hantera kaoset så att jag kan passa in en liten del av mitt liv i samhällets mallar, nämligen se till så att jag får min utbildning så jag kan börja jobba halvtid och försörja mig utan inblandning av CSN, Försäkringskassan och alla andra som gör livet... Trist.
_jag vill helt enkelt bara vara ifred. leva med Emil, mina vänner och min familj och sköta mig själv utan att behöva skicka papper överallt och få andras godkännande för det jag...

jag tror att det altid är lite för mycket för mig. för mycket känslor, för mycket apati, för mycket översvämning, som en naturkatastrof mitt i släktmiddagen. en alldeles för liten, oanselig flicka med alldeles för stora drömmar och alldeles för explosivt inre.

kontrollerad av receptorer som aktiveras och avaktiveras på cellnivå. kemisk påverkan som förändrar hela min personlighet lite allteftersom dosen ändras och påverkas av min metabolism. det är jag, som ett kemiskt stridsvapen som ingen riktigt kan kriga med, eftersom det är bortom all kontroll.

och allra oftast är jag lycklig. då fungerar kemisk kontroll och jag kan leva. men kontrollen kan fela och systemet kan bli korrupt, då försvinner murarna som håller inne störtfloden och jag drunknar. gång på gång på gång på gång.

overklighetskänslan som uppkommer vid rastlöshet, känslan av att kroppen och själen delas. den finns där varje gång jag skapar någonting alls. kanske måste man vara olycklig för att alls kunna skapa någonting som inte bara är...

jag har fyra föräldrar.

när jag och Emil skulle gifta oss blev vigselförrättaren lite förvirrad när det visade sig att vi hade med oss åtta föräldrar. "moderna familjer" sade jag bara som en förklaring.

egentligen är det mycket mer än så.
i alla fall i mitt fall.
det är kärleken som vrider upp livet om och om igen varje gång som det har laddats ur som en gammal uppvridbar klocka. det är hoppet och tron på att kärleken mellan människor är vacker. det är fyra personer som får mig att gråta, skratta, bli mjuk inuti och som får mig att vilja vara jag. det är fyra väldigt olika personligheter som lär mig någonting varje dag.

det är två öppna hem där jag alltid alltid får komma in. det är två kärlekspar som visar att allt inte är utbytbart och att vi kan locka fram det bästa i varandra bara genom att vara där.

och när man somnar helt utmattad och förvirrad så känns det i alla fall bättre när man vet att man har någon att prata med. även om man bara pratar om ingenting så finns det någonting där som...

ytterligare en morgon då blicken i spegeln är svårast och rastlösheten bygger bo i kroppen och jag går sönder mattorna, tänder varenda lampa i lägenheten och skyggar för fönstrena som vätter ut mot verkligheten.

idag är jag rädd. idag ska jag troligen få veta vad alla undersökningar har kommit fram till, alla lekar vi lekt med mitt huvud. och jag är så rädd. inte för ett namn på någonting, inte för att någonting skulle vara fel, nej, jag är rädd att allt ska vara rätt.

för om det här är normalt, då vill jag inte veta hur "illa" känns.

jag är så rädd att alla problem sitter i mitt medvetande. att alla problem jag upplever bara beror på lathet, dålig karaktär och nöjeslystnad. bortskämdhet. det är det jag är allra mest rädd för. för i så fall känner jag inte mig själv, det blir ännu mer en främling som möter min blick i spegeln.

om jag egentligen är helt och hållet frisk, då är jag inte en speciellt trevlig person. i alla fall en väldigt lat och bortskämd person som bara vill må dåligt för att få...