Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Hemma i Uppsala igen. Idag ska jag försöka underlätta mitt liv. Det vill säga, jag ska försöka minska på antalet plikter och saker jag borde göra. En del av det känns tungt värre, för jag vill verkligen vara med överallt.

Det här ska göras:
- Avsluta telefonsvararen på mobilen (stressigt, jag avskyr telefonsvarare!)
- Säga till styrelsen på världsbutiken Globalen att jag faktiskt inte mår tillräckligt bra för att klara att vara aktiv just nu. DET känns jobbigt.
- Säga till styrelsen på Vildåsnan att jag inte kan vara aktiv längre, av samma skäl. Känns också verkligen visset...
- Städa undan massa skit i lägenheten så att det blir mindre stökigt, mer trevligt.
- Gå igenom de papper som jag lagt på hög och sortera dem.
- Städa ur garderoben.
- Börja använda kalendern igen.

Förutom det ska jag försöka göra klart lite fler tackkort till alla som var fina mot oss i samband med att vi blev giftiga.

Sedan ska jag försöka organisera lite när det gäller att jag måste komma ut lite varje dag, så jag...

Fredagsnatten tillbringades med förfest hos Carro och Leo och sedan utgång till Open Mind.

Så här såg det ut i bilder:

Det här är den sista bilden som är mänsklig på mig. Sedan blev jag vänd uppochner på dansgolvet av någon kille, råkade få med mig någons bortglömda gubbhatt på huvudet, gick vilse i Sundsvall och blev upphittad av Carro, som räddade mig trots sin mörkrädsla, vilket var jättefint.

Gissa vem som sov gott?

Nu är det morgon och jag och Leo spelar Guitar Hero på Leos nya rosa Playstation. Eller, rättare sagt, Leo spelar Guitar Hero och jag har gjort två väldigt primitva försök på lättaste nivån. Carro sover fortfarande, trots (o)ljudet i ettan.

Ikväll...

Är i Sundsvall och bor med fem katter och två kvinnor i en etta. Det är mysigt! Och jag är, tro det eller ej, knappt allergisk!

Så här ser min vistelse ut i bilder, i alla fall hittills:

Jag tror jag tycker hemskt bra om Sundsvall nu.

Kärlek,
Jarita.

.
jag sliter mig i håret för att förstå någonting som jag knappt kan koncentrera mig på att läsa. jag försöker smälta klumpen av ångest innanför bröstbenet. jag försöker lära mig att strunta i om jag har aptit eller inte och bara äta istället. jag försöker hålla ordning i den stora röra som är mitt liv. jag försöker att inte drunkna i all kärlek jag känner. jag skäms över att jag förlorar mig i böckerna och filmerna och får som ett hål i hjärtat när allting inte är som jag vill att det ska vara. ren kärlek, tack.
.

.
och jag vill bara ge kärlek. to love and to be loved. and to know that's enough.
.

jag är en tönt. som faktiskt älskar en tv-serie från HBO.

men jag är grymt nere just nu på grund av att jag känner mig som ett urblåst ägg i huvudet när jag försöker plugga, och det som får mig att le ibland är faktiskt en liten tv-serie.

för att jag älskar tankar om Gud, döden och livet.

plus en snygg färgsättning.

Såg nyss ett klipp från Outsiders, där det handlade om en CP-skadad, rullstolsbunden sjuksköterska.

Och jag bara tänkte "JA, äntligen!". Mångfald, som vi pratar så mycket om.

Då borde ju även jag vara välkommen. ADHD-sjuksköterskan. Mångfald, var det ju?

Idag ska jag till Studentstödet (för studenter med funktionshinder) och se vad de kan göra för mig. Vad det har verkat som på telefon så är det inte mycket. Precis som universitetet inte kan göra mycket. Allt fastnar i byråkrati och hänvisningar till nästa person, och en massa förhinder.

Jag kan inte koncentrera mig på texterna i anatomi eller mikrobiologi. Jag kan inte sitta stilla. Jag vill bara skrika. Allt är vanmakt och jag känner mig så korkad. Men jag vet ju att det inte är det som är problemet.

Och jag vet att jag kan bli en bra sjuksköterska. Men jag vet inte om jag kommer att komma dit.

mitt liv just nu;

älskade höstmörkret. joan of arcadia. saker som borde bli gjorda. en oerhörd ekonomisk lättnad. sockerlöst. gammelmormors spegel. tidlösa dagar att gå omkring i lägenheten. trötthet. planer. djur som fäller päls över mig. kyssar när man passerar älskling. tankar som spretar. längtan efter en helt annan enkelhet. ångest över bristande koncentration. en helt ny acceptans över mig själv. piercingplaner. litterära drömmerier. morgonpromenader. en känsla av att lämna vissa delar av sin bakgrund bakom sig. föräldrar som är lyckligare än någonsin. ett tickande inuti bröstbenet, något som vill ut. en känsla av att sensommaren aldrig kommer att ta slut. en stor trötthet inför vissa saker som förut gjorde mig intresserad. en kamp mot universitetet. mycket sömn och regelbundna dygn.

jag försöker få ordning på mitt liv. jag omvandlar gamla vinflaskor till ljushållare, går omkring bland alla secondhandmöblerna i lägenheten och lyssnar på böcker om anatomi.

jag försöker skilja på känslor och vetande. försöker övertala mig själv att orka lite till, bara lite till, varje dag. jag äter en ordentlig frukost och har börjat utmana min kropp att röra sig igen, finna en styrka som jag glömt.

ibland blir det bakslag och jag tillbringar hela dagar med att ligga i min vintagefåtölj och se på filmer om Gud och filosofi, helt oförmögen att samla tankarna kring någonting som är det minsta produktivt.

och visst är det en rädsla jag har, att bli fast i tänkandet att allt måste vara produktivt?

vi ska generera händelser och ting. och jag vill inte alltid det. men jag är hemskt rädd för motsatsen också. att inte generera alls.

och det jag är mest rädd för är att alltid välja minsta motståndets lag, att tillbringa alla lediga timmar försjunken vid datorn bland saker jag egentligen inte bryr...