Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

nu jobbar jag natt på ett helt nytt sätt. Jobbar från halv åtta till fem (i verkligheten blir det sex) på morgonen. Hade varit helt ok om det inte är för att jag ska på möte med Vildåsnan på morgonen efter, och därefter jobba natt igen... Hm. Samtidigt vill jag inte missa Vildåsnanmötet. Lär vara död måndag morgon. Men jobbar bara till tre på morgonen då.

Sömnbrist?
Ja.

Nu jobb. Emms är över och bakar kladdkaka, hon och Emil ser på handboll, jag är nyvaken.

I'm wide awake it's morning.

jag tror att det hemliga projektet blivit väldigt ohemligt. men jag ska inte avslöja något här, om någon faktiskt fortfarande inte vet.

i alla fall så har det kommit många frågor om vad jag önskar mig framöver. svaret är vansinnigt tråkigt. det enda jag önskar mig framöver är nödvändigt men inte så kul, nämligen pengar.

så, vad jag önskar? egentligen ingenting, men om man verkligen vill ge, så är pengar det enda jag önskar mig. pengar är kanske inte personligt, men de betalar räkningarna, och ingenting gör mig mer lättad just nu än att kunna göra det.

...var min slappa måndag med Älva och Karl. Vi hade picnic i slottsskogen i Göteborg med en flaska vin, en halv vattenmelon, lite bröd, alldeles för många munkar och lite annat. Men innan det var vi på utställning på Älvas konstskola.

Den här installationen var den jag fattade bäst. Jag är nog skulpturblind i övrigt.

Jag lyssnar på brisen.

I övrigt förstod jag mycket lite, förstod mest att det var svår konst, men inte på vilket sätt den var svår.

Sedan gjorde vi någonting som jag aldrig har svårt att förstå. Vi hade picnic! Karl attackerade munkarna direkt.

Älva och "smörkniven".

Smörgås á la Älva (varför äter man inte majspanini oftare?)

Jag glömde att be om en sked i butiken... så jag fick använda tänderna.
...

[INLÄGG RADERAT]

Jag var på väg från jobbet. Svettig, osminkad, helt svartklädd med luvan på hoodien uppfälld och med alldeles för stora solglasögon på näsan. När jag kommit över parkeringen kom det en kille gående över gräskullen som ledde till motorvägen som jag skulle gå över. Han vinkade och hejade när jag kom i höjd med Statiol, och jag hälsade tillbaka, som vanligt irriterad på mig själv för att jag inte kunde komma ihåg folks ansikten.

- Hej, hur mår du? sade han efter att han skakat hand och kramat om (en något motsträvig) mig.
- Bra, trött, på väg hem, svarade jag. Själv?
- Jodå...
Jag börjar gå vidare, men han tar tag i min hand, sätter sig på den leriga kullen och ber mig sätta mig.
- Nej, jag måste verkligen hem, jag är hungrig, sade jag.
- Okej, men ditt telefonnummer?
Jag ser ut som ett frågetecken.
- Jag har sett dig flera gånger här och så...
- Det är ingen idé, säger jag.
- Inte?
- Nej, jag är förlovad, sade jag och pekade på mitt ringfinger, där ringen (för en gångs skull!) satt.
- Är du...

jag är trött på hur världen ser ut
men mest av allt är jag trött på att jag finner mig i det.
//jarita.

-

Idag var jag på styrelsemöte med Globalens styrelse (Rättvis Handel). Under tiden vi pratade skrev jag något som kan likna en dikt. För första gången på typ två år. Och nej, ta det lugnt, jag tänker inte lägga upp den här.

Huvudsaken med att jag berättar om det är för att det som chockade mig var att den handlade om det som jag känner mest av allt, och det brukar texter ärligt talat inte göra. Den handlade om instängdhet.

-

Jag borde egentligen inte känna mig instängd, jag bor ju i en trea.

-

Med instängdhet så menar jag främst en känsla av att ibland sitta fast i någon annans föreställningar om vad som är viktigt i livet. Det händer allt fler gånger per dag att jag helt stannar upp för att tänka på vad jag egentligen håller på med.

Jag vill att livet ska vara mer än ett tidsfördriv att dö av.

Ibland ligger jag på mage på gräsmattan utanför i solen, tittar på kaninen Rubbit...

Igår kom det in 400 kronor på mitt konto. Och jag har ingen aning om från vem. Enda meddelandet är "överföring :)".

Jag har förhört mig med alla direkt misstänkta, men ingen är skyldig...!

Emms kom över precis med kvällningen, och eftersom vi inte hade något speciellt planerat ramlade vi ut med kameran i naturen.

Maskros.

Vaddå romantik?

Fotografen framför kameran.

På nära håll.

Dansa.

I ett annat perspektiv.

Alla har ett barn inuti.

"Sängkammarblicken"

Saga utan slut.

Sedan blev det mörkt och vi traskade hem för att lyssna på Epica och Nightwish en stund, det passade kvällens anda alldeles utmärkt. Efter det blev det kvällsmat på sängen med tända ljus och högläsning ur en bok om kvinnans mysterium.

Vårkänslor och blekhet,
Jarita.