Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Hela mitt liv har jag drömt om att bli äldre. 21 år har nog varit idealåldern. I alla fall när jag var tolv-tretton år. Då hade jag svårt att föreställa mig hur jag skulle vara när jag kom upp i den åldern, det var ju så stort. Myndig och fri. Och idag har jag kommit dit.

Jag har alltid längtat efter friheten i en högre ålder, för jag har aldrig trivts som tonåring. Jag håller fast vid att varje år som går sedan man lämnade tonåren är ett år av glädje. Och för mig är det sant. Tonåren innebär skolgång, och skolgång har inneburit utfrysning, tvång att studera saker som inte intresserar mig under ett schema som inte passar mig, i en skolvärld som jag avskytt från att jag var liten lågstadieelev.

När jag var i tioårsåldern hade jag redan börjat skriva absurt mycket. Jag skrev om människor som var äldre än mig, och det har jag fortsatt med, tills nu. Nu kan jag skriva om dem som är lite yngre än mig också, men det känns maktlöst att skriva med en hjältinna som är under arton år, för jag vet hur maktlös hon...

Jag har en liten plan för hur det skulle kunna gå att på bästa sätt lösa den här situationen, och det blir till och med mycket bättre äm tidigare, om det fungerar. Ett litet frågetecken, annars ser det väldigt lovande ut!

Tack Bahira för tipset!

Kärlek och hopp,
Jarita.

Jaha. Min sista chans till att på ett normalt sätt gå vidare min utbildning blev ingen höjdare. En blank tenta och en ångestfylld unge som inte fattar vad hon läser.

På tisdag ska jag prata med utbildningsansvariga på mitt program. Om jag får ordentligt med hjälp, till exempel muntliga tentor och annat, så kan jag tänka mig att fortsätta, men om de inte kan erbjuda ett piss så söker jag jobb tisdag eftermiddag.

Känner mig nästan lättad. Jag hade inte orkat hålla på så här så länge till.

De tror att jag har ADHD eller ADD. Jag bryr mig inte om vilket, bara jag får ett namn och lite hjälp.

Jag ger INTE upp att bli världens bästa sjuksköterska, det vill jag verkligen, men jag måste kanske ta en omväg dit. Jag har ju egentligen rätten på min sida, som den neuropsykiatriskt underliga människa jag är, det gäller bara att ha tiden att slåss för det. Den tiden kanske jag köper mig genom att jobba.

Underligt lättad. Nu måste jag inte orka det omöjliga...

Imorgon.

Imorgon kanske jag faller handlöst och allt går åt skogen. Imorgon kanske jag får fundera på något annat att göra med min vår än att plugga. Det värsta är att jag inte kommer att veta imorgon. Jag kommer inte veta förrän tidigast tisdag. Eller så kommer jag inte veta på två veckor.

Jag vill verkligen, mer än något annat yrke (förutom författare) bli sjuksyrra.

Be för mig, ni som tror, så ber jag för er. Imorgon behöver jag det.

-

-

Jag är inte tillräckligt koncentrerad för att klara av vad en normal 21-åring kan. Så jag faller handlöst nu. Bara hoppas att det finns något system, något socialt skyddsnät inom universitetet som hindrar från att jag får se mig om efter någonting annat.

För första gången i mitt liv har jag lämnat läkarintyg till dem jag studerar för. Får väl hoppas att de lyder läkarens rekommendationer, humpf humpf.

Så länge så tänker jag fortsätta att hugga tag i alla kanter som kan bromsa fallet, men om jag faller, söker någon av er som läser detta en...

Det händer konstiga saker ute i Världen. Och för all del, på min egen bakgård.

Kanske ett försök att tillfredsställa en längtan att göra någonting, men nästa vecka ska jag på intervju för en plats i Världsbutiken Globalens styrelse. Jag har ju varit aktiv i Globalen i fyra år, men samtidigt så är jag öppen med vad det innebär at välja in en bipolär person, med växlingar och koncentrationssvårigheter. Lisa säger att jag inte ska oroa mig, att taket är högt på Globalen. Jag tror att jag tror henne.

Försöker välja mina strider, för jag ser så många slagfält att jag bara står och velar mellan dem. Men jag tror att det här med rättvis handel kommer att vara det mitt val slutar med, för jag måste börja någonstans, och det här är något jag tror på inuti.

Azure Ray och Jesus. En hemskt trevlig kombination. Bjuder på en vacker video så här om kvällen; http://www.youtube.com/watch?v=bk8cx4lgbFU

Varför är det så...

Jag håller på med små projekt hela tiden, för att inte tappa intresset för allt som sker omkring mig. Ni har säkert sett mig skriva om det "hemliga projektet" flera gånger här, och idag tänkte jag berätta om ett annat litet projekt som jag har. Egentligen är det ganska löjligt, men håll till godo:

Jag försöker att varje dag göra minst en sak som jag aldrig gjort förut.

Då menar jag inte att allt måste vara stort och allvarligt, det kan vara även små saker. Prova en ny maträtt, besöka en ny plats, pröva någonting helt nytt eller andra små enkla saker. Huvudsaken är att jag får lite nya inslag i livet. Det är faktiskt riktigt kul att komma på saker för att klara projektet.

(För er som undrar, så är det en marsvinsmun som håller på att äta tomat. Vackraste någonsin...!)

Igår var jag för första gången hos en tatuerare. Bokade tid för Emils tatuering, inte någon egen, märk väl!

Nu ska jag gå in till marsvinen i djurrummet och lägga mig på en...

I helgen gjorde jag någonting som jag tänk göra i åtta månader, men aldrig gjort. Jag hälsade på Bahira i Lund. Var väldigt enkelt, faktiskt. Man bokade biljetter och sedan åkte man. Cirka 500 kronor tur och retur.

Då är den intressanta frågan varför jag inte gjort det tidigare?

Svaret lär bli ; Tid och pengar. Men frågan är om det är en ursäkt längre. Har jag gjort någonting vettigt med de 500 kronorna under de åtta månaderna? Nej. Jag kunde låtit bli att köpa två klädesplagg och på så sätt haft summan i handen. Jag kunde låtit bli att köpa månadskort på bussen och cyklat i en månad. Jag kunde låtit bli att köpa mer än en drink per tillfälle jag varit ute i en månad.

Hade det varit värt det? Ja.

Igår gick jag, Bahira och Angiza genom vårsolen till tågstationen i Lund för att jag skulle ta bussen hem. Det var en sådan där tidig söndagseftermiddag då allting är väldigt stilla i en bakfull studentstad. Vi pratade om livet medan vi väntade på bussen och kom in på det där med konsumtion,...

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Har varit lite låg, kanske, för det är så mycket med universitetet och mitt program. Nu har jag i alla fall sökt hjälp med det, eftersom jag ligger efter med tre tentor. För sådana som mig finns nämligen Studentstödet, som ska hjälpa oss anpassa utbildningen lite. Vi får se om de kan göra någonting för mig. Jag hörde talas om dem först igårkväll, av underbara extrapappan Reine, som också varit universitetslärare.

Hur som helst så känns det lite ljusare efter att ha pratat med Reine och varit hela helgen hos honom och mamma ute på landsbygden. Jag är nog inte lika låg längre, men fortfarande lite vacklande. Om jag inte klarar anatomitentan om två veckor åker jag ut från programmet, om jag inte kan få speciell dispens. Det lutar åt att jag kan det, eftersom jag har alla papper som behövs för att bevisa att jag talar sanning.

Det bästa Reine gjorde var dock att han påminde mig om att jag ju faktiskt inte hade några problem med de flesta av kurserna på programmet. Jag...