Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Lugnet.

Ligger i en soffa i en stuga på ett berg i en skog utanför en stad på västkusten.

Med andra ord, jag är hemma hos pappa och Bettan, och har fyra hela dagars ledighet. Detta utnyttjar jag bland annat genom att vila absurt mycket. Tröttheten är stor, och måstena är få här ute i skogen.

Jag och Bettan håller på med lite av det hemliga projektet, men ärligt talat gör hon det mesta, på just detta område är hon en skicklighet, jag en novis.

Jag har fattat beslut nu också. Jag säger upp mig från jobbet så att jag slutar till mitten av augusti. Mer än så tror jag inte jag har motivation för, och jag tror att jag kommit på något lite skrämmande men spännande som jag vill prova på under hösten, men mer om det när jag vet om det kommer att fungera. Jag har i alla fall gjort alla förberedelserna.

Igår när jag åkte hit fick jag sällskap halva vägen av resan av Pia och Ida från Globalens styrelse, de skulle till Världsbutikernas årsmöte, vilket jag var lite sugen på också, eller ganska rejält, men...

går kärlek itu.

och jag är för naiv för att förstå varför kärlek måste ta slut.

jag har så svårt att förstå.

Idag, när jag just hade överlevt femton omöjliga beställningar på mat klockan halv ett på natten, och därefter städade sopstationerna på jobbet (hamburgeplace), så kom tanken...

...jag måste börja skriva igen. Det är ju det jag vill mest av allt.

...it just talks about the way life is.

Det är fortfarande tidigt på mitt dygn och jag är redan trött, eftersom jag funderat lite på hur vi ser varandra, vi människor.

jag tror att vi väljer att gräva djupare in i våran egen själ för att slippa se varandra i ögonen

Jag längtar så fruktansvärt mycket efter någonting som är ärligt, rakt och kärleksfullt. Lite som musiken. Jag ska absolut inte klaga, för jag vet att jag har det i överflöd, det finns otroligt många människor i min omgivning som ger mig mer än någon människa kan begära, men ibland när man ser sig omkring på nya platser är det ganska tomt.

Längtar efter människor som säger saker till mig, inte om mig.

Jag är fortfarande inte avtrubbad nog att inte ta illa upp när jag hör två personer prata illa om en tredje, ovetande part. Jag har inte kommit dit riktigt än. Kanske är det dumt att inte vänja sig, en gång för alla.

Andas ändå hopp, även om man får kippa efter andan då och då när hoppet verkar ta slut.

Hålla andan?

men bara nästan.

Jag sitter i datorsalen på Biomedicinskt Centrum och lyssnar på Azure Ray i ett par överdimesionerade hörlurar medan jag pluggar. Inte dumt alls för att vara så tidigt på morgonen.

Allting har lugnat ner sig nu. Det känns bra. Lite som att vakna efter orosdrömmar.

Jag har klarat första delen av anatomikursen. Men 99% är fortfarande kvar. Och det är dags att ta tag i dem nu. Men inte den här helgen, då jobbar jag natt varje kväll. Kommer att vara helt slut på måndagen, men förhoppningsvis ha lite pengar att leva på i sommar.

Uppdatering om vårat liv; Emil har nu fått en slutgiltig diagnos på Aspergers Syndrom och ADHD. Så nu kan vi få hjälp och stöd, och han har rätt till en ledsagare när han börjar på universitetet, vilket till och med han ser fördelarna av. Det känns som en oerhörd lättnad, nu kan vi få hjälp med det, eftersom vi fått papper på ett problem som alltid funnits där.

Själv väntar jag fortfarande på...

sitter hemma efter en dags ledighet och vet bara en sak, någonting måste hända snart.

Jag vet inte vad, eller varför, bara att jag måste få vara ung ett tag till. Arbetet och studierna gör mig större än jag är, och det är jobbigt i längden.

Kärlek och uppror, ja tack.

Men det är tomt i min förvuxna hjärna, och det sörjer jag.

idag har det varit en sådan där dagen efter stormen.

allting har varit bra och trevligt idag. till skillnad från igår.

förutom att mina skor läkte som sjutton, så jag har haft blöta fötter hela dagen.

.

på kvällen var det styrelsemöte för Världsbutiken Globalen hemma hos Ida. Hon bodde som inneboende i ett av de underbaraste boenden som jag någonsin sett, så jag passade på att dokumentera det hela, för en del saker var så fina. utanpå såg det ut som... en rivningskåk, men en med personlighet.

Ida lagade vegansk middag med scones, lasange och te till oss, vilket var otroligt lyxigt, särskilt för mig, som nyss återgått till veganismen! Underbart.

Sådana här köksskåp vill jag också ha. Och kolla taket.

Sofia och Ida vid maten.

Min älsklingsklocka all times! Ögonen gick fram och tillbaka för varje sekund.

...

idag brakade allting samman igen. kanske beror det på att jag håller på att trappa ner på mina läkemedel. det har gått bra hittills, men idag sket sig allt totalt och jag skolkade från jobbet för att komma hem och lipa mot Emils axel.

ibland känns det som om jag inte har en chans att klara mig på någon form av normalt sätt. hur ska jag kunna hålla ett arbete eller en skolgång? hela mitt liv är bara en lång rad oavslutade sysselsättningar.

sådana här dagar tar Emil hand om mig. stoppar om mig med filtar, ordnar mat, sätter på South Park och håller om mig. det är lättare att tro på en framtid när han säger att den finns.

jag är så rädd för att hamna i en väldans massa bekymmer, med jobb och allt. hade kanske inte världens bästa lögn om varför jag inte kunde jobba. sade visst något om ett svårt skadat marsvin som omgående måste till akuten. chefen blev allt annat än glad, det sade hon rätt ut. jag vet inte ens varför jag inte sade som det var, kanske för privat för att nämna till en arbetsgivare. _"jag...