Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

jag är helt otroligt nyfiken.
jag tittar på människors liv utifrån med en nästan morbid fascination.
och ger mig in i nya delar av livet, socialt och kulturellt, med en känsla av spänning.

men allting man närmar sig ändrar form.
också sakerna som är så fina på håll, de visar sig vara lika inskränkta som det jag redan sett.

och jag är en nyfiken dagdrömmare, men sådana blir väldigt ofta besvikna.
det som gör en mest besviken är ofta att öppenheten man ser på håll bara är en bakgrund, mot vilket det verkliga livet utspelar sig.

men det finns en annan sida på myntet också.
den sidan är att man hittar oväntat skönhet på platser där man inte sökt den.

Ägnat otroligt mycket tid åt att tänka på längtan och vad jag vill, som ni kanske redan noterat. Vet inte hur mycket sådana tankar som är sunda, men det är säkert bättre än att se på film på datorn, vilket jag säkert gjort annars.

När jag blir ännu större vill jag skaffa en bostadsrätt. Naturligtvis med Emil, men också gärna med några andra. Tycker om tanken att bo mer än bara jag och Emil i en lite större lägenhet eller ett hus. Jag tycker om tanken att kunna höra andra i närheten, att alltid ha någon att springa över till om man behöver låna något eller bara vill prata bort en stund.

Problemet som jag alltid kommer fram till är detta; Vem skulle vara konstig nog att leva så med mig och Emil, men vettig nog för att vi skulle stå ut med det?

I alla fall så vore det underbart. Då skulle man vara flera och dela på kostnaden för boendet, vilket gör det billigare trots att man kan bo mer centralt. Det är ett solklart plus. Dessutom så kan man kanske skaffa hund, någon borde ju vara hemma vid varje tid...

Det finns nog ingenting som är så skönt som att komma hem efter ett nattarbete och sedan kunna borra in näsan i en tjock, lurvig marsvinsmage. Jag lovar.

och jag jobbar heltid nu, med ett jobb som inte är särskilt meningsfullt alls. Det enda som gör att jag vill gå dit är för att kunna betala av skulder och för att mina arbetskamrater är ganska kalas.

Så jag är alltså veganen som jobbar med att sälja hamburgare. Det känns ganska meningslöst. Jag avskyr kött. Men det kanske ni har gissat? I alla fall så blir jag mer och mer intresserad av att fortsätta min utbildning för att kunna jobba med ett jobb som känns meningsfullt resten av livet.

Och jag funderar på att söka nytt jobb snart. Hamburgare? Merförsäljning? Det är inte riktigt min värld.

Yours sincerely
Jarita.

Idag ska jag tacka nej till en framtida löneförhöjning med fast heltidstjänst.

Livet är underligt.

musik istället för TV
- mer tid för dina egna visioner.

Jarita.

läser:

trots allt
rik på riktigt
www.frivilligenkelhet.nu
www.alternativ.se

och funderar på enkelheten.

och jag tycker om vackra ting, men de behöver inte vara avancerade.
den vackraste jag vet ligger sovandes bredvid mig när jag somnar.

jag hatälskar mitt jobb om vartannat, jag är mer penninglös än någonsin och jag har teoriprov om två veckor.

Ändå blir livet bara bättre.

Jag vaknade hos Rebecka och Andreas och kände mig totalt mörbultad efter att ha kommit hem tjugo i fyra på morgonen efter ett sent arbetspass. Becks och Andreas låter mig sova hos dem varje gång det händer, så att jag inte ska behöva gå genom hela staden under natten. Det är otroligt tacksamt.

Sedan morgonen har jag hunnit med att komma hem till lägenheten, sålt tio Kittyböcker, bakat bröd, sovit middag med Emil, gått på styrelsemöte och blivit vald till styrelsens sekreterare, följt av att ha kommit hem till lägenheten, där Emil, Andreas och Becka nördade sig och åt mitt bröd. Filmtittande tills alldeles nyss, härligt. Själv lade jag mosaik halva filmen, sedan lade jag mig med marsvinet Mustasch på Emils mage.

fint liv, trots heltidsjobb med en massa slit och dålig ekonomi. Lyckan är alltid underlig.

Kaninen Rubbit i...