Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

(om ni undrar över den ibland väldigt täta uppdateringen med flera inlägg på samma dag, nästan på samma tid, så är det för att jag börjat dela upp inläggen lite ämnesvis, så att det är lättare att se när ett ämne börjar och det andra slutar, och mer lättläst.)

Förutom eventuella jobb och studier är sommaren lovande. Solen steker oftast Flogsta låghus och vår lägenhet är strålande ljus på ena sidan (vardagsrummet och Leonidens rum) och mörk och glåmig på andra sidan (hall, kök, sovrum). Om jag flyttar till en ny lägenhet önskar jag mig fler fönster. Dock har den här lägenheten en stor fördel, och det är att den ligger just i Flogsta. Flogsta Food, gruppen för ekologiskt odlade, närproducerade grönsaker, är nämligen i full gång. På onsdag kommer två hästar (om vädret tillåter) och plöjer upp det som ska bli vår community garden samt våra kolonilotter. Och detta tio meter från vår balkong/uteplats. Nöjda? Alldeles förträffligt. Emil har till och med pratat om att köpa spadar och frön. Det trodde jag inte....

Jag har precis varit på anställningsintervju.

Så kom det sig att jag, som bestämt mig för att inte jobba i sommar, ändå verkar bli anställd. Skälet är ett personligt brev och ett CV som jag skickade ut till lite olika delar av Akademiska sjukhuset i vintras, innan jag tänkte om och ville vara hemma. Igår ringde de från psykiatridivisionen och erbjöd en intervju. Jag tänkte snabbt och sade att om de kunde tänka sig en timvikarie så var det självklart.

Under intervjun blev jag imponerad över frågorna de ställde och beskrivningarna av avdelningen. Verkar vara en avdelning under utveckling. Lyckligtvis verkade de få ett gott intryck av mig och om en vecka får jag veta om det blir studier eller jobb under sommaren. Blir det jobb har jag sagt att jag är intresserad av upp till tre dagar i veckan, men inte mer. Känns mer lagom, så Leo kommer ihåg vem jag är och så att jag är utvilad när det är dags att skriva C-uppsats till hösten.

Båda låter hemskt trevligt. Men det ena ger pengar och det andra ger lån....

Första dagen på neurooperation. Dagens lärdom är att jag aldrig ska jobba på operation.

Inte för att det är obehagligt eller blodigt, utan snarare för att man är fast i det lilla, varma rummet med alldeles för mycket folk, ett munskydd som gör det svårt att andas och i princip ingenting att göra.

Däremot är det rätt häftigt att se bitar av kraniet sättas på plats, eller, ännu bättre, att se kirurgen göra en ny bit kranium av cement och sätta dit. Men dessvärre är det inte så spännande att jag skulle kunna jobba med det.

Nästa vecka händer det saker i alla fall. Det är inte alltid stor dramatik, men alltid gott om patienter att ta hand om på akuten. Och min puls ökar lite extra när jag tänker på det. Plus att de har gratis fika för personalen. Det är inte fel... På operation har de kaffeautomat med varm choklad. Två koppar hann jag med första dagen. Undrar lite fundersamt hur många jag kan få i mig på en vecka. Det är den enda form av socker jag äter för tillfället.

Kom ut från operationssalar och...

Solen kom, gick och återvände. Jag klarade en kurs i vetenskaplig metodik, jag åkte fram och tillbaka till Alingsås ett par gånger, jag fick se min son lära sig ställa sig upp, jag fick träffa mina vänner, få skäl att börja bläddra i min älskade atlas igen, dansade västafrikansk dans med min chef på världsbutiken och min forna lärare och jag fick besöka ambulanscentralen och akuten för introduktion. Jag fick årets vårångest, fick avlösning av Emil, William, Nina och mina päron för att komma på fötter igen och jag fick många nya formuleringar till min berättelse.

Det är en kort sammanfattning av de senaste veckorna. Jag har inte kommit mig för att skriva. Kanske för att det varit intensivt, kanske för att våren alltid gör mig lite som ett vispat ägg. Men jag hoppas att jag börjar landa nu. Har varit ensam en stor del av helgen, vilket verkligen har behövts (tack, älskade ni som ställer upp, ni vet vilka ni är). Nu känns det inte som om jag vill gråta varje gång någonting blir det minsta jobbigt. Ibland när...

De senaste dagarna har varit vackra.

Valentin har fötts, jag har fått föreläsa om Rättvis Handel, firat mammas födelsedag, haft information om examensarbetet, varit på världsbutiken Globalens årsmöte, gått i fackeltåg mot utförsäljningen av våra studentbostäder, träffat Emils nya vän och genast tyckt om henne, lekt med Leoniden och fikat med Emms och Elin och besökt Valentin, Nina och William en kortis. En resa har bokats till Las Palmas, jag, Leoniden och Emil har festivalplaner i sommar, jag har sökt roliga sommarkurser och våren är på väg.

Det som skuggar glädjen är att en fin vän mår dåligt.Och min gamla vän som blev träffad av en bil i mörkret för fyra månader sedan har nu bara andningen och lite muskelrörelser kvar av det som var hon. Och att min farfar ligger på sjukhus för första gången på över 70 år. Och jag hoppas på underverk.

På sjukhuset är allting så som livet. Intensivt och en blandning av katastrof och glädje. Så som livet blivit för mig.

Och jag håller på att bli vuxen. För...

Det är onsdag och jag har inte praktik.

Praktiken är slut.

Det är tråkigt, eftersom jag verkligen tyckte om det, och för första gången fick känna hur det kändes att "vara" sjuksköterska, men det är också tokigt underbart.

Jag hade nästan glömt hur mycket man kan göra när man inte har praktik på heltid. Små enkla saker. Som att sova. Ett av mina största intressen i livet.

Jag fungerar inte utan sömn. Inte på något sätt. Jag blir en deprimerad zombie (och eftersom zombies i regel saknar känslor är detta en bedrift) som bara vill sova alternativt sura.

Det har inte alltid varit så här. När jag var yngre klarade jag mig mycket bättre utan sömn (även om min kära moder kanske inte instämmer). Jag har alltid varit en kvällsmänniska. Urtypen som gömmer ficklampa och bok under kudden när föräldrarna stoppade om en. Och sedan väntade jag några minuter och plockade fram ficklampan och Kittyboken under täcket och låg och läste tills jag behövde luft och var tvungen att sticka ut huvudet ur mitt lilla tält...

Under måndagen så slog mig samma tanke om och om igen;

Det är helt otroligt hur mycket kul saker man hinner med när man vaknar helt utvilad på en ledig dag.

Igår fick jag meddelande från pappa. Biljetter för mig, Emil och Leonid är bokade. Till Las Palmas. En hel decembervecka i värmen, nära havet, med pappa och Elizabeth. Stränder, hotell, marknader, och vatten. Mycket vatten. Pooler och hav. Jag har aldrig varit på en "semesterresa" utomlands. Nu ska jag borra ner tårna i sanden och hålla Leoniden i handen när vi badar fötter och plaskar. Vi fick resan i julklapp, men jag har fortfarande inte riktigt tagit in det.

Sedan jag var sexton har jag haft lite som ett mål att alltid ha en resa att planera. Det har blivit många små, inom Sverige och närmaste länderna, och två stora, till Sydafrika/Swaziland samt till Bangladesh. Nu är det alltså åter dags för en större, till Las Palmas. Jag är miljövän, men blotta tanken på att flyga, veta att man är på väg till ett helt nytt land, gör mig knäsvag av förväntan.

Nästa större resa som planeras (än så länge) är 2012, Polen-Ukraina, när fotbolls-VM hålls där. Emil åker för fotbollen. Jag åker för att det är ny mark....