Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Klockan 23.05 den 20 mars 2010 föddes Valentin. Efterlängtad liten son till Nina och William. En stor grabb med god aptit och långa, smala fingrar.

Jag är tacksam över att ha fått vara med, att få ha värmt Valentin med min hud en kort stund och få ha sett honom komma ut.

Medan Nina och William var upptagna med personalen en kort stund satt jag och höll Valentin och berättade lite om livet. Att han skulle få känna på sjövatten i sommar, doppa sina små smala fötter, att Leonid ville peta på honom och att han kommer att vara älskad av sina föräldrar.

Välkommen, Valentin.

Är inbjuden att föreläsa för två gymnasieklasser nästa vecka. Ämnet är som väntat Rättvis Handel. Inser först nu hur mycket jag saknat att föreläsa. Det är liksom en lyx att få prata om någonting man brinner för utan att riskera (eller behöva bry sig om att man gör det, i alla fall) att tråka ut den som lyssnar.

Låg i några timmar vaken inatt (varför, underbara sömn, varför??) och filosoferade kring hur jag ska lägga upp föreläsningarna. Fick lite kul idéer om hur man kan tydliggöra skillnaden i arbetsförhållanden mellan "syd" och "nord". Nu är jag riktigt förväntansfull att få komma igång att prata om Rättvis Handel igen.

(Bad förresten Gud om lite hjälp att hitta sätt att engagera mig mer i saker som kan göra skillnad, utan att behöva ge upp studier eller tid med Leoniden, och plötsligt finns både föreläsningar och Flogsta Food att tillgå. Känns... lugnt. Och bra.)

Den människa i världen som jag är mest nyfiken på heter troligtvis Valentin. Troligtvis, för ingen har riktigt träffat honom än, och ingen är helt säker på att han är en "han" heller.

Det är tre dagar kvar tills Valentin, a.k.a. Drulen, är beräknad att bli vräkt från sin 37-gradiga vattensäng, i vilken han tillbringat 9 månader. Min Nina, som bär omkring på honom, är trött på att bära honom innanför huden och skulle föredra att bära honom i sina armar istället. William, som inte kan bära på Valentin alls än, vill också få del av denna lilla knubbiga (?) tyngd.

Min telefon är på dygnet runt. För er som inte känner mig så är det någonting som är utöver det vanliga. Jag är rädd för mobilstrålning och har den normalt sett alltid avstängd på natten. Men inte nu. För när Ninan ringer och berättar att det är dags vill jag vara där. Och när Valentin och Nina kämpar för att skiljas åt har jag blivit tillfrågad om jag vill finnas där och vara Ninan till sällskap, och den sortens varma förfrågningar får man inte...

Det är tyst i lägenheten förutom min datorfläkt. Leoniden är hos sin mormor och morfar i Björklinge och Emil laddar sömn inför veckan. Själv har jag sovit över tio timmar och känner mig underligt utvilad.

Solen fyller hela vardagsrummet där jag sitter med datorn i knäet och skriver, spelar webläsarspel (Grepolis, jag leder över Emil nu!), äter små bitar mörk mintchoklad och börjar fundera över sommaren. Det kanske är de här två dagarnas envisa solsken som gjort både mig och Emil lite utflippade, men hursomhelst har sommaren blivit en realitet och ingen av oss vet riktigt hur vi ska lägga upp den, bara en massa saker vi skulle vilja göra.

Därför har jag sökt en massa olika sommarjobb (mer eller mindre ambitiösa ansökningar till Akademiska sjukhusets olika avdelningar), sökt tre sommarkurser (litteratur, skrivande och ryska), Emil har sitt jobb och har sökt en sommarkurs, vi vill besöka Sjöfallet (gärna med Nina, William och Valentin), ta med Leo, Mia och Sebastian och tillbringa några dagar på Peace &...

Medan jag tillbringar 95% av all min tid inomhus hände någonting utomhus.
Våren kom.
Smygande, men ändå tydlig. Och jag satt i personalrummet på min kirurgavdelning och kände mig som en förrädare som tyckte att det skarpa ljuset liksom brände sönder mina näthinnor. Jag borde vara tacksam, jag avskyr ju vintern. Men varje år händer samma sak, våren kommer och överrumplar mig, jag är inte riktigt beredd. Jag kan inte riktigt känna den glädje jag vill känna, för min vintertorra hud klarar inte av värmen och mina ögon har just vant sig vid mörkret.

Under vintern blir människan uttorkad, skör, tömd på känslor. Och så kommer våren, och man sitter i mörkret och förfasas över att någon riktat en spotlight på allt det som man äntligen lyckats glömma att man behövde. Värme, ljus, energi. Och man blir nästan arg, för man inser hur bräcklig man är efter en lång vinter.

- - - -

Det är tre arbetsdagar kvar av min praktik. Sedan börjar jag läsa igen. Kanske får jag inte mer tid över, men jag kan i alla fall...

Livet är ett ordnat kaos just nu.

Dagarna börjar halv sex på morgonen, då jag staplar upp ur sängen, försöker tvätta mig och klä på mig, koka mjölk, ordna sängen för Leoniden samt packa väskan samtidigt. Ofta slutar det med att jag fastnar framför datorn med webspelet Grepolis och måste springa till bussen med frukosten i handen och skorna oknutna.

På bussen finns lugnet. Där sitter jag och läser eller lyssnar på böcker. Just nu läser jag äntligen Den oemotståndliga revolutionen. När bussen väl stannar vid Akademiska Norra vill jag inte gå av. I alla fall inte sluta läsa. Revolutionsandan i mig brinner medan jag håller i räcket och åker kana ner för den ishala trappan på väg mot ingången på sjukhuset.

I omklädningsrummet luktar det illa. Svettiga fötter och stressade studenter. Bland alldeles för många plåtskåp byter jag om, träffar de kursare jag jobbar tillsammans med och får på mig stetoskop och pennor. Sedan hissen upp till sjunde plan där en stor kopp te (som alltid hinner kallna innan jag...

Inatt har jag haft små knän mot huvudet, små fötter på axeln och små andetag bredvid. Och faktum är att jag sovit bättre än på länge.

Leonid är lite orolig just nu. Kanske är det någon fas, kanske är det att jag är borta så många timmar om dagen. Hur som helst så har han nu flyttat sin nattsömn in till oss och somnar snuttande på sin nappflaska med mig intill. När han vaknar är vi där. Och han verkar redan lite tryggare.

Det är trångt. Och det luktar inte helt mysigt i våran säng på morgonen. Men ändå, det finns tvättmaskiner (tackochlov för tvättstuga utan bokning!). Och jag får somna med en fjunig nacke mot min näsa.

Vi har ingen metod, inga direkt klara regler. Vi är relativt inkonsekventa och vi har dålig dygnsrytm. Men jag hoppas mest av allt att vi lyckas förmedla någon form av trygghet till Leoniden. Att han någonstans har med sig det i livet, vissheten om att det finns värme och närhet.

Jag vet inte vad jag tror på när det gäller barnuppfostran. Förutom att vara rak och finnas där. Jag...

Man lär sig aldrig av sina misstag. Hade man gjort det så hade jag inte två dagar efter mardrömsresan med SJ ha satt mig och bokat två stora resor till med SJ.

Men samtidigt, Lundakarnevalen, firande av Nikkos 18-årsdag samt träffa päron och vänner är värt. Frågan är om det inte till och med är värt en SJ-resa.