Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Jag var en nattmänniska. En sådan som redan som nioåring gömde ficklampan under kudden för att i smyg läsa när jag blivit nattad. En som ägnade första två åren av gymnasiet åt nattsudderi vid datorn, skrivandes (hade inget internet på min dator då, old times!). Jag brukade komma igång ordentligt först efter sju på kvällen. Då vaknade kreativiteten till liv och livsandarna återvände efter sin eftermiddagsslummer.

När jag var fjorton-femton år var jag ibland uppe ett dygn i taget, speciellt under ungdomssamlingarna. Vi satt och pratade från tidig kväll till gryning. Och det var underbart. Lite overkligt, helt andra gränser än på dagen. På natten var allt möjligare.

Nå, kanske inte allt. Att vara uppe halva natten innebar att morgonarna alltid var en plåga när man skulle upp till skolan. Mina föräldrar kände väl till mitt morgonhumör och försökte verkligen få mig att sova på nätterna, i alla fall innan jag gick i högstadiet. Men jag låg vaken tills de somnat, sedan gick jag upp och satte mig vid min gamla...

I helgen har jag varit lugn. Lugnare än jag varit på väldigt, väldigt länge.

Suttit i badet med Leo (som stänker ner halva badrummet när han plaskar runt i vattnet tillsammans med sina badankor), tillverkat en del julklappar, läst lite intressanta böcker, sett på serien Dexter med Emil och Leo, spikat upp mina tavlor, gått en långpromenad med Leo i regnet och skrivit på min oändliga historia.

Och faktum är att jag är lugnare nu. Och har fått ta igen all tid som jag missat med Leo under min praktik. Lekt, myst och sjungit Vreesvijk.

Ibland har mamma rätt. Jag borde faktiskt ta det lugnt. Jag blir lyckligare då. Emellanåt i alla fall.

Imorgon börjar praktiken på Familje-BB. Där låg jag själv för 4 månader sedan. Är lite orolig för praktiken. Nyfödingar får mig alltid att längta så mycket efter Leoniden. Och på BB är det ju inte direkt ont om nyfödingar... Ska passa på att krama Leo lite extra imorgon bitti när han är uppe och äter frukost. Kramen kanske räcker ungefär tills jag kommit in på...

det snurrar i mitt huvud just nu.

Det är mycket, det är höst och det är fel sorts kemikalier i mitt blod. Jag är lycklig, men väldigt förvirrad, allt snurrar när jag är bland folk. Den berömda röda tråden som alla pratar om försvinner hela tiden för mig. Och så är det stillasittandet som inte funkar riktigt om jag inte får ägna mig åt något intressant.

Kort sagt är det undantagstillstånd i hjärnan tills den röda tråden återfinns för gott. Just nu ser jag den bara när jag är hemma eller gör något väldigt, väldigt uppslukande. Mer än två människor i ett rum förvirrar mig.

Så jag tar det väldigt, väldigt lugnt nu i ett par dagar. Sitter med Leo i famnen och läser mina böcker, skriver mina sagor och pratar med Emil. Tänder mina ljus, flyttar in i mitt badkar och bygger kojor under täcket. Så om jag verkar lite otillgänglig så vet ni. Det är bara jag som behöver lite tid att vara i min egen värld, där kaos är ordning.

Det är underligt. I vissa miljöer, som hemma i vårt Dårhus, är mina tankar så...

Jag återkommer gång på gång till de här tankebanorna. De om att påbörja saker, och avsluta dem. Just att börja på projekt och sedan slutföra dem har ett stort symboliskt värde i mitt liv.

Att påbörja saker är nästan omöjligt när man är nedstämd. Man blir apatisk, kan inte ta sig för någonting och orkar knappt få fram energin till att borsta tänderna. Om man nu ens kommer ihåg att man borde borsta tänderna efter att man ätit. Om man nu kommit ihåg att äta...

Att avsluta saker har varit mitt livs problem fram tills för något år sedan. Då hade jag äntligen kommit så långt att jag insåg mitt problem, fick hjälp med orsaken och började motarbeta problemet. Jag hade som nyårslöfte förra året att avsluta saker jag påbörjat. Det resulterade i att jag efter sex års kämpande fick mitt körkort, gjorde klart de tre kurser jag misslyckats med på mitt program och åter kunde börja på programmet, fick gift mig utomlands som jag drömt om och många, många andra stora och små saker.

Det man kan notera när man lyckas...

Det finns en sak som jag är mer än medveten om. Erfarenheten, känslan och insikten säger alla detsamma; jag kommer aldrig att kunna jobba heltid. Någonsin.

Jag har flera gånger under mitt liv jobbat heltid. Två av gångerna har det slutat i mer eller mindre kaos. Med ökad självinsikt gick det bättre den tredje gången, men ändå kände jag hur det mot slutet nästan tog allt jag hade.

Det som händer är att jag alltid går ut helt och fullt i början. Uppfattas som lugn, samlad och initiativrik. Men allt efter att dagarna går och jag inte får den vila och det lugn och den frihet som jag behöver så blir jag underligare och underligare. Tankarna blir konstigare, sinnesintrycken förändras och jag söker ensamheten.

Plötsligt blir jag väldigt medveten om mig själv, både socialt och fysiskt. Jag vet inte var jag ska göra av armar, fingrar och ben. Vad skulle en normal människa göra? Jag försöker imitera det normala, försöker få det att verka avslappnat.
¨
Sedan är det orden. Från att ha varit helt naturlig så...

Ibland vet man bara att man har hamnat rätt. Man känner att man har hamnat på en plats där man trivs och skulle kunna jobba på.

Det är oftast någon småsak som gör att man blir övertygad. Inte stora saker som lönen, arbetstiderna eller prestigen av att jobba på ett visst ställe. Det är som sagt ofta de små sakerna. Och en sådan liten sak hände mig idag.

Jag satt på min praktik på psykosavdelningen och läste igenom en av mina patienters gamla journalanteckningar. Då hittade jag följande anteckning:

"Patienten anser blodprovstagning vara onödig då hon ändå är odödlig".

När jag läste det förstod jag att jag hamnat rätt. Jag har aldrig trivts så bra på en arbetsplats och sådana där meningar gör verkligen min dag.

Psykiatrisk omvårdnad is for me.

några har frågat mig om att lägga ut mer bilder på bloggen.

er kan jag hänvisa till min bilddagbok. gå helt enkelt in på bilddagboken.se och sök på "jandiri". där finns vardagen i bilder.

Om folk är arga på mig skulle de väl säga det? Eller? Skulle de låta mig vara ovetande? Skulle de låtsas att allt var bra, och bara ge små svårtolkade blickar som avslöjade lite av vad de kände? Skulle jag bara höra ett tonfall som inte helt lyckas dölja deras aggression mot mig? Är det faktiskt så att den lätt fientliga ton jag tycker mig utläsa i deras text till mig är verklig?

Jag måste vara på väg in i paranoian. Mina känslor kan inte vara adekvata. För det verkar lite underligt att varenda människa jag ens pratat med idag skulle ogilla mig starkt och tänka små hånfulla tankar om mig i smyg...

...eller?

Jag lever ibland i en förvirrande värld. För jag är inte alltid säker på när jag kan lita till mina sinnen och instinkter.

(Och du som läser detta tänker nog på att det inte är bra att jag börjar närma mig sanningen. Nämligen att alla egentligen är med i en gemenskap som grundar sig i ett stort förrakt för mig...)