Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Ibland kan man samla sin vardag bara genom att sammanställa sina mest förekommande tankar för tillfället. Det här är mina:

- Vad är det där på mitt golv, och kan det skada Leo om han äter på det?

- Måste.ringa.sjukgymnasten.måste.ringa... Min höft...!

- Emil är rätt skum. Okej, väldigt skum.

- Jag trivs så mycket bättre med min nyformaterade dator med Windows 7.

- Jag kommer aldrig att få ge blod om jag inte börjar äta mer grönsaker.

- Avskyr SJ. Avskyr, avskyr SJ. Vill aldrig mer resa med dem. Men ska nog snart boka nästa resa...

- Vill verkligen läsa Den oemotståndliga revolutionen. Vill verkligen komma iväg till biblioteket och låna den.

- Mina föräldrar är underliga, underbara och under. Under i meningen "mirakel". Kan inte sluta förvånas över att jag får ha fyra fina päron. Andra har ju bara ett eller två.

- Två och en halv vecka kvar av praktiken. Sedan; sovmorgonar och mer Leonidtid.

- Behöver sova. Sova tråkigt. Behöver sova.

- Second hand är abnormt mycket bättre i...

jag.avskyr.sj.

jag.avskyr.sj.

och nu är jag äntligen hemma, utmattad, ångkokt, iskall, hungrig och lycklig. Men bara lycklig för att mardrömsresan är över.

Och för att Emil och Leo får mig att skratta trots att jag vill gråta av utmattning.

förresten.

jag avskyr snöstormen som brakar loss över uppsala just nu också. bara så ni vet. och jag vill helst av allt gömma mig inomhus i några månader, fram tills det är 20 grader varmt och allt är behagligt igen.

nu ska jag sova. och låtsas att klockan inte ringer 05.30 imorgon bitti.

och le lite eftersom Emil och Leoniden är så fåniga.

Överallt snöras. Jag sitter i ett hus utanför en by utanför en småstad. Utanför droppar vattnet överallt. Det rinner från taket, från träden, från väggarna. Snön smälter och allting är vått. Det är marsväder och mars har inte ens börjat.

På köksgolvet ligger ett tjockt täcke, massor av plastlock, en tjock pojke och två ivriga morföräldrar och leker. Kamerorna är framme också, barnbarnet måste fotograferas och filmas. Leoniden riktigt lever upp av all uppmärksamhet och sina morföräldrar (eller två av dem...). Dessutom behöver han leka av sig, en stor del av förmiddagen tillbringades med att ta en secondhandturné. Något av det bästa med Alingsås-Vårgårda är det stora utbudet av billig secondhand och loppisar. Två secondhandbutiker och en loppis avverkades idag. Sedan lyckades 25 kilo fågelfrön hamna på en parkeringsplats, i en vedlåda och i en bagagelucka. Lyckliga fåglar.

Efter ytterligare en intensiv vecka av praktik är jag alltså i Horla. Emil är i Stockholm med massa andra nördar från Innogames, där...

Världen är täckt av snö och jag undrar hur människorna som först befolkade Norden tänkte. Inte alls, troligen. Annars hade vi inte levt här. Inte en chans.

Så här års lockar tankarna på en utlandsflytt mer än vanligt. Jag lyssnar lite extra noga på min spanskakurs och hoppas på en varmare tillvaro någon gång. Men att lära Emil spanska är inte det enklaste. Inte heller är det enkelt för mig att lära mig mer än det som finns kvar sedan gymnasiet. Men det håller drömmen vid liv, så det tjänar ett syfte.

Dagarna på sjukhuset är långa men går allt snabbare. Vi har nu studentsal, det vill säga att vi är tre studenter som har fem egna patienter, eventuellt fler. Tre livliga unga studentskor som livar upp damerna och herrarna. Och vi tycker om det. Mycket. Och kanske får vi sticka dem fler gånger än andra för att få tillräckligt med blod för våra prover, och kanske är vi lite mer förvirrade när vi letar efter rätt nummer ner till röntgen. Men patienterna lever. Och vi lär.

Jag kommer hem till en varm,...

Det händer fina saker mitt emellan alla timmar av sömnlöshet. Några fina människor som gör allt vackrare, en timmes filosoferande med Emil när jag utmattad kollapsat i sängen efter en arbetsdag och tre nätter av för lite sömn. En flicka med överdimensionerad videokamera ringde och pratade med mig i över en timme på senkvällen. Leo bestämde sig för att fira min första lediga dag på veckan med att vara på sitt allra soligaste humör. Emil placerar mjukisdjur på mitt tangentbord när jag sover. Mina föräldrar ringer och pratar om allt och inget. Farmor ringer och får mig att skratta. Mormor glömmer av att hon redan skickat både alla hjärtansdagkort och födelsedagskort och skickar en omgång till.

Det är en fin men intensiv tid.

Leo tycker att det är en utmärkt idé att gå upp för att leka tjugo över fem på morgonen.
Jag instämmer inte helt.

Jag är trött nu. Inte lika mycket kroppsligen som socialt. Om jag verkar ha gått upp i någon form av vakuum så är det ganska nära sanningen. Jag är fast i tankar och mår egentligen väldigt bra, men är lite inkapslad i mig själv. Tror att en lång, kall vinter gör att man får ett isolerande snötäcke över sig. Och i väntan på att det ska försvinna så jag kan ta in omgivningen igen, inte bara den vita, ljudisolerade värld jag finns i, så är jag hemma och lyssnar på hur Leonid leker bredvid mig. Åker till mina föräldrar ibland för att mysa och sitta tillsammans och se på deckare. Men det är ungefär det jag orkar.

Går i ide några dagar. Finns säkerligen bakom tangenterna förutom då jag jobbar. Men jag är kanske dålig på att tala i telefon. Dålig på att ses. Dålig på allt utom att bara sitta med en kopp te och försöka få ordning på bångstyriga tankar, bli omhållen av Emil och natta Leo.

Syster Rutkowski är på sjukhuset igen.

Nio timmar om dagen, fyra till fem dagar i veckan. Ruggigt roligt men också tröttande. Har en riktigt bra handledare som förklarar hur han tänker, planerar och varför han gör saker i en viss ordning. Det är otroligt mycket tryggare att genomföra nya moment efter att han har gått igenom dem med mig (om jag bett honom). Känns som att det går riktigt bra, redan andra dagen fick jag två egna patienter.

Nu har jag ledigt. Fredag, lördag och söndag. Underbart. Igår vilade jag och Emil upp oss med att sova i skift och sedan inte göra en enda nyttig handling. Idag har saker blivit gjorda, mest städning och lek med Leoniden.

Imorgon är det våran dag. Då har vi haft 7 år av kärlek. 7 år sedan en blyg rebell kysste mig utanför min port en fredagsnatt vid tretiden.

Sedan kommer en veckas frånvaro. En vecka då jag är asocial. Det beror på mina arbetstider, 13-22. Hela veckan. Med andra ord, morgon med Leo, sedan jobb, sedan sängen. Det blir inte så mycket mer, det vänder...

Varje liten positiv händelse är en liten seger. Varje liten seger kan man glädjas åt.

Dagar som känns grå brukar jag se till att få till några extra små segrar att vara glad för. Idag hade jag sex timmar föreläsningar, men en seger har ändå skett:

Jag har haft med mig en matlåda till föreläsningarna. En riktig. Inte köpt. Inga mackor köpta i dyra kiosken. Ingen choklad. En riktig, hemlagad matlåda. Som inte innehöll makaroner och sojakorv. Utan en hemlagad soppa, gjord på råvaror. Innehållande massa grönsaker.

För er andra kanske inte det låter stort, men för mig är det enormt. Jag har varken kunnat laga mat eller haft lust tidigare. Men eftersom jag har som årets projekt att leva som jag lär, bland annat genom att minska mitt ekologiska fotavtryck, så måste jag lära mig. Inte bara att laga mat, utan också att äta andra saker än jag brukar och laga mat av närproducerade ingredienser.

Detta är steg 1, more to come i Projekt Avtryck!