Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Snön lägger sig över hela Uppsala och Leoniden blir troligen kvar hos sin mormor och morfar tills imorgon, i alla fall verkar det så just nu. Vägarna är inte plogade ute i Björklinge och snön fortsätter att falla. Det är lite konstigt att komma hem till lägenheten när det inte finns en liten tjock bebis där, men har pratat med päronen och vet att Leo lever loppan och blir bortskämd i massor borta hos dem. Är så glad för min familj.

Har haft en obligatorisk föreläsningsdag idag och just kommit hem, lätt febrig och med en lätt huvudvärk. Gårdagens förkylningskänningar har inte gett upp, med andra ord. Nu återstår att kurera detta genom hembakat bröd, massor av te, resterna av min mörka mintchoklad (som dock inte smakar lika gott när man är förkyld...), ett långt, varmt bad och en hel del tid i soffan med Emil och några avsnitt av Dexter. Det enda som saknas är en rund och glad liten Leonid, men samtidigt glad att han inte är här och behöver göra sällskap med mina förkylningsvirus.

På vissa sätt är...

Ibland blir nära och kära lite oroliga när de läser det jag skriver på bloggen. Insåg när jag läste mitt förra inlägg att det nog kan tolkas som rätt deppigt. Vilket är lite missvisande, för jag skrev det främst med glimten i ögat. Men jag inser att sådant inte alltid framgår i text.

Vill bara klargöra att jag faktiskt aldrig har varit lyckligare. Aldrig haft lättare att komma upp på morgonarna, och varit så lugn när jag somnar om kvällarna. Att jag fortsätter att skriva om saker som kan tyckas deppressiva är helt enkelt för att den biten finns i mig, och alltid kommer att göra det. Men nu är det inte som något överhängande och hotfullt. Nu är det mer som en gammal, irriterande, men trygg släkting. Någon som alltid finns där i bakgrunden, färgar vem man är, men inte styr det. En del av ens arv, men inte hela ens person. Något som gör mig verklighetsförankrad. Något som står i kontrast till allt det underbara jag ser i min vardag. Något som får mig att värdesätta det och njuta av det. Intensivt.

Något,...

Nyss hemkommen från en kväll på puben med vänner stod jag och bäddade sängen med nya lakan. Lite tårögd tänkte jag på könsskillnaderna, hur vi delar upp flickor och pojkar redan från födseln och hur Leo kommer att växa upp i en värld där han inte kommer att bli sedd främst som "Leo" utan som "kille". Hur det kan begränsa. Hur det kan hindra att man prövar saker man är intresserad av, för att det skulle vara "fel".

Ibland blir allting väldigt sorgligt när man tänker på det. Ibland känns det som om världens alla bakslag är lite mer än man mäktar med. Ibland är allt så skört att man knappt vågar andas.

Och då vet man. Plötsligt vet man vad som är fel. När allt börjar kännas som en enda världssorg som samlas i bröstet på mig, då vet man.

Då vet man att man har glömt ta sin medicin den dagen.

-

(Det finns skäl till att ingen läkare någonsin givit mig rådet att sluta ta den, trots flera år på maxdos...)

This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath__

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into
Someone else's heart
Pumping someone else's blood

(Regina Spektor - On The Radio)

Det är vinter utanför och jag söker inåt för värme och ljus. Eller värme och mörker, kanske. För mörkret är så mycket mer vilsamt. Inga vidare paralleller, men mörkret är vilsammare än ljuset. Jag har alltid varit mer ljusskygg än mörkrädd.

Jag skriver skräplitteratur, avslutar 9 veckors praktik, sover ut, lyssnar på överemotionell musik och känner mig levande. Jag håller Leonid alldeles intill och värmer mig på en liten, tjock baby. Jag somnar till ljudet av Leos och Emils lek och vaknar med Emil bredvid mig. Jag ringer...

just nu är jag mest i mitt eget huvud. Tankarna är inte alls obehagliga, bara väldigt uppslukande. Jag har lite svårt att ta in vad folk säger just nu, och lite svårt att vara närvarande. Det brukar bli så när jag jobbar heltid, på fritiden går jag helt in i mig själv.

Jag kommer ut ibland, men inte hälften så ofta som jag borde. Jag lever upp med Leoniden och känner mig hemma i mig själv vissa stunder när jag är med honom. I övrigt är tankarna mest på det jag skriver, det är en trygg och fascinerande värld som inte kräver något. Den finns när jag behöver den.

Jag är inte allt vad jag önskar att jag var för mina vänner just nu. För det är jag ledsen. Men i övrigt mår jag rätt bra. Vintern är alltid svår, men den här vintern är bästa på säkert tio år. Trots det är jag inte helt närvarande och klarar inte att bearbeta alla intryck. Så jag vilar genom att vara tyst, tänka, skriva, göra sönder keramik till mosaik och ligga på golvet med Leo och Emil och flumma.

När jag väl träffar folk är jag antingen...

Ibland känns det sociala svårare än annars.

Någonting som jag lagt märke till på senaste är att man ofta kan prata förbi varandra. Oftast är det jag som pratar om någonting pretantiöst eller skumt, eller om känslor och får svar som inte alls handlar om det jag talade om. Har ni märkt av det fenomenet? Tror att det är en av orsakerna till att jag har svårt att fungera socialt.

Ibland har jag verkligen behov av att vädra vissa tankar, men får svar som visar att person jag talar med istället tänker på hyrbilar, likkistor eller potatisbullar. Inget ont om dessa ting, men ibland när man talar om saker som kanske är svåra att formulera och som man behöver lite respons på kan det bli rätt frustrerande.

Jag kräver inga djupa svar, bara att den som vill umgås med mig ser mig. Ibland behöver man bara bli sedd. Bara bli lyssnad på i någon minut. För det blir mycket enklare då. Om någon lyssnar och visar att de hör mig så är det som att det lättar lite, det som jag går och tänker på. Då är det klart sedan....

Igår kom jag tillbaka från Dreamhack-Horlaresan. Efter åtta timmar i bil följde biltvätt (alltid lika mysigt) som skrämde livet ur Leoniden, samt uppackning. Orsaken till biltvätten var min piffiga åktur i Horlas diken. Jag var på väg rakt mot höger dike, girade undan med en förbluffande snabbhet, och hamnade istället i vänster dike. Efter lite trixande kom jag upp igen, men då hade halva bilen täckts med lera till följd av hjulens sladdande i lervällingen i diket. Hm.

Klockan 7.00 började praktiken idag. Fick vara med på mitt första (och enda?) kejsarsnitt. Var ganska brutalt, faktiskt. Inte för mamman, för hon var bedövad och såg inte operationsdelen, men för oss andra som såg på. Det är inga små nätta tag man tar om magen när man förlöser med kejsarsnitt, kan vi säga... Har också satt PVK (nål på handryggen) två gånger, men båda gångerna var väldigt fail. Har aldrig satt en sådan grov nål förut, var som att stoppa in en vattenslang i kärlet. Helt klart något att öva på. Fick som tröst höra att jag...

För fyra år sedan skulle jag nog aldrig ha fått en komplimang för mitt goda humör eller mitt spontana leende. Men det får jag nu. Det faktum att jag flera gånger på kort tid fått höra att jag är en sådan positiv person, en ”frisk fläkt” och att jag verkar genuint glad har fått mig att tänka.

För fyra år sedan gick jag i gymnasiet. Jag tillbringade majoriteten av rasterna inlåst på toaletten för att få vara ifred. Helt enkelt därför att jag inte klarade av att hålla humöret uppe en hel skoldag. Istället för att försöka passa in eller umgås under rasterna så släckte jag ljuset på toaletten och blundade. Ibland lyssnade jag på en talbok på min CD-freestyle, men oftast andades jag bara. För att orka. Dagdrömde mig bort till andra delar av verkligheten.

I vissa perioder av mitt liv har jag varit en mycket social person. Främst tänker jag på mina tidiga tonår, när jag var fjorton till sjutton år gammal. Det var då jag fick mitt första självvalda kompisgäng, där jag hade en plats och en tillhörighet. Det var...