Älskade Kaos... - all of this filthy empathy for the way that we're feeling -

Varje liten positiv händelse är en liten seger. Varje liten seger kan man glädjas åt.

Dagar som känns grå brukar jag se till att få till några extra små segrar att vara glad för. Idag hade jag sex timmar föreläsningar, men en seger har ändå skett:

Jag har haft med mig en matlåda till föreläsningarna. En riktig. Inte köpt. Inga mackor köpta i dyra kiosken. Ingen choklad. En riktig, hemlagad matlåda. Som inte innehöll makaroner och sojakorv. Utan en hemlagad soppa, gjord på råvaror. Innehållande massa grönsaker.

För er andra kanske inte det låter stort, men för mig är det enormt. Jag har varken kunnat laga mat eller haft lust tidigare. Men eftersom jag har som årets projekt att leva som jag lär, bland annat genom att minska mitt ekologiska fotavtryck, så måste jag lära mig. Inte bara att laga mat, utan också att äta andra saker än jag brukar och laga mat av närproducerade ingredienser.

Detta är steg 1, more to come i Projekt Avtryck!

So, I'm back.

Efter en liten bloggsemester är jag tillbaka online. Mestadels för att jag blivit så beroende av bloggandet att jag saknat det väldigt. Skrivandet har än en gång vunnit över mig. Jag ger mig, men det känns riktigt bra. Tack för alla fina ord av uppmuntran jag fick efter förra inlägget. Det värmde verkligen.

Det blir inget djupt idag, mest en lägesrapport.

Vintern är kvar. Snön yr ner, blir som vita flingor på en röntgenbild av lungor. Vita flingor, som tyder på att lungorna är fyllda av vätska. Vätska som gör andningen tyngre och andetagen allt ytligare.

På samma sätt känner jag av och till hur vintern liksom sakta bryter ner. Ibland kan jag glömma det helt, bara skratta, leka och vara. Men det kommer tillbaka, medvetandet om att vintern inte är slut än. Och det är sådana saker som får mig att mer och mer längta efter ett annat klimat.

För att råda bot på kylan, allt det vita och tröttheten låter jag tankarna springa fritt. Drömmer om andra länder, fogar samman bitar av...

På väg in i en värderande, funderande period. En sådan där period då alla tankar är ägnade åt att hitta svar och lösningar. En sådan period då jag skriver väldigt mycket.

Dock tror jag inte att dessa funderingar är intressanta för internet i allmänhet, jag kan själv notera att i regel ingen diskuterar eller kommenterar det jag funderar över här. Visserligen är bloggen lite av en dagbok, men också kanske lite tänkt att få höra andras funderingar kring det jag funderar på, andras reaktioner. På sistone har bloggen förlorat den fördelen, eftersom det i princip inte blivit några diskussioner eller tankar i utbyte till mig. I det läget kan man anta att jag faktiskt lika gärna kan skriva i ett dokument på min dator, eftersom diskussion eller andras funderingar är enda fördelen med att lägga ut någonting här.

Så, tillsvidare, eller tills jag kommit på humör för att skriva mer allmängiltiga ting här, så är bloggen på semester. Så länge funderar jag på svaren och lösningarna i Open Offices mer privata...

Jag efterlyser handling.

Känner sedan en tid tillbaka ett starkt behov av någon form av meningsfull (?) sysselsättning under kvällar och helger. Då menar jag inte att det inte är meningsfullt att vara med vänner, Leo och Emil, utan jag menar att jag vill göra någonting väldigt praktiskt under tiden. Inom mig finns ett uppdämt behov av att renovera hus, skriva plakat, laga mat åt stans samtliga invånare, odla en trädgård eller agera frisör åt mindre bemedlade.

Kort sagt, jag har inte en aning om vad jag rent realistiskt längtar efter att göra.

Jag vet bara att jag vill hugga i. Göra någonting rejält och som inte känns meningslöst. Frågan är vad. Helst vill jag förändra världen samtidigt.

Jag är trött på att titta på film.
Jag är trött på att slösurfa på datorn.
Jag är trött på att fika.
Jag är trött på att bläddra i tidningar.

Jag vill bara göra någonting praktiskt, på riktigt, någonting som inte bara är för att roa mig.

*Vi pratar alltid om att förändra världen, men var i hela fridens...

Det är kväll och jag ska snart sova. Det har varit en intensiv dag med lätt feber, snuva, föreläsningar och en mycket olycklig Leonid.

Leo hävdar att det svenska vaccinationsprogrammet är en ond komplott mot honom, och när jag imorse upptäckte att han fått 39 graders feber blev jag nästan beredd att hålla med honom. Så idag har han avnjutit stolpiller, blivit omkringburen, vaggad, tröstad och ompysslad. Trots att han varit tröttare än tröttast har han nästan inte lyckats sova alls, utan vaknat efter en liten stund. Nu har han äntligen somnat och vi hoppas att han vaknar lite gladare imorgon.

Imorgon är en ledig dag. Sådana dagar älskar vi. Ska ägna den åt att besöka sjukhuset för medicinkontroll på nya medicinen, kanske få besök av mamma och Reine och sedan ha en lugn kväll med Nina och Leonid medan Emil och William åker till Stockholm på releasefest för Nordmans (!) nya skiva. Lördagen tillbringas lika slappt. Känns välbehövligt, med tanke på att jag ska skriva ihop ett patientfall. Dock ska jag ägna...

Jag hade levt med en mer eller mindre konstant rädsla i nästan ett år. Det var april, eller kanske maj, jag var tolv år gammal och brukade då och då vakna på nätterna med feber. Under feberrädslan brukade jag se rädslan i vitögat. Se det som skrämde mig allra mest, ja, nästan söka det. För att få visshet. Om det jag trodde var sant. Om allting snart skulle vara slut. För alltid.

Solen sken in i klassrummet den dagen. Det var eftermiddag och solen stod lågt på himlen. Den var varmt gul, så som solen tenderar att vara sena eftermiddagar. Jag var på väg till min plats efter att ha hämtat någonting längre bak i klassrummet när allting brast.

Egentligen hände ingenting den här gången heller. Jag tänkte bara än en gång att det kanske var sista våren jag någonsin skulle komma att uppleva. Det var en sådan tanke som slog mig minst ett tjugotal gånger om dagen. Men just den här dagen, just den här gången, slog det slint. Kanske var det för att jag var så trött. Så trött efter all ständig rädsla, alla ständiga...

När jag var elva år kom mörkret. Helt utan förvarning, helt utan synbar anledning. En alldeles vanlig, solig dag mitt under sommaren föll hela min värld samman. I alla fall kändes det så. En känsla som inte liknade någonting jag tidigare känt tog över hela mitt sinne och plötsligt var ingenting som förut.

Jag vågade aldrig säga någonting. För det som jag var rädd för var så verkligt för mig, så om jag berättade det för någon annan skulle de få samma visshet om slutet. Om ett mörker som var som att gå rakt in i våt betong. Och det önskade jag inte ens min värsta fiende.

Jag sade ingenting, jag gjorde allting som vanligt. Men ingenting var som vanligt. Ute på gräsmattan snurrade jag runt tills jag blev så yr att jag trillade på rygg i gräset. Liggandes i solvarmt gräs med en klarblå himmel över mig hade jag bara en enda tanke i huvudet. Att det kanske var sista gången någonsin som jag låg så en sommardag. Att himlen lika gärna kunde störta ner och göra slut på oss alla närsomhelst.

Jag reste mig efter...

Så var det dags igen.

I början av februari så börjar jag på Akademiska igen. Den här gången på kirurgavdelningen för nedre gastro (nedre delen av buken). En sak är dock väldigt annorlunda den här praktiken från förra. Den här gången ska jag ha eget ansvar för sex patienter tillsammans med en annan student. Eget ansvar. Handledaren ska bara finnas där som "resurs". Undrar hur många patienter som överlever den behandlingen?

Men än är det inte praktik. Nu pågår tre veckor teoretiska studier. Som hjälp under denna tid har jag nya medicinen och Eva (feathersanddown på bloggis). Vi är tillbaka i samma klass igen, äntligen! Föreläsningarna blir mycket trevligare med Eva bredvid.

I övrigt drar mitt privata, hemtrevliga kaos vidare. Leoniden försöker lära sig att faktiskt somna i sin egen säng (inte bara i våra famnar), men än så länge är han inte särskilt motiverad. Vi ägnar mycket tid åt att hålla honom sällskap när han ligger nerbäddad och försöker sova, och han ägnar mycket tid på att bevisa att han inte...