-KannaN-s bloggis
Vänsk apen mellan oss.. betyd elsel ös?
Jag trodde du var min vän, men se, så fel jag hade. Jag har ju alltid ställt upp för dig när du haft det motigt. Jag kommer med råd, med saker som visar att jag bryr mig. Jag har verkligen funnits här för dig, sen så bara slutar du höra av dig. Du verkar helsur och berättar inget för mig längre. När jag frågar dig varför du slutat höra av dig förnekar du och kommer med dåliga bortförklaringar som inte ens går ihop. När jag berättar hur mycket du har sårat mig, så är allt du säger att "det har känts konstigt för mig med" och sen går du. Jag hade inte tänkt ta första kontakten igen för att prata med dig om det här, utan hade tänkt vänta tills du hörde av dig. Så loggade du in på msn och jag kände att, jag kan lika gärna ta det nu. Jag pratade med dig nu, men du förnekade och tog inte åt dig det minsta. Sicken vän jag har. I flera veckor nu har jag mått dåligt på grund av dig. Kan jag inte åtminstone få en förklaring, och anledning till att du slutat höra av dig? Till varför du beter dig som du gör? Vad har jag gjort dig? Vi var ju hur tajta som helst, och sen helt plötsligt gick vi från 40-60 stycken sms om dagen, till inga alls. Till en början tänkte jag att du hade väl mycket med skolan, men sen inte ens på helgerna kunde du höra av dig och svara på mina sms. Ibland har du sagt att du ska komma hit så vi kan träffas. I sista minuten säger du att du inte kan för du måste plugga eller något. Efteråt får jag höra att då har du varit med någon annan istället. Tror du det känns bra eller? Snälla, du kan väl berätta vad jag gjort istället för att ignorera mig och skita i mig? Att du inte heller kan stå för att du tappat bort min skiva, det är omoget och dålig stil också. Alla mina skivor, oavsett vilken det är, betyder mycket för mig. Speciellt om de är signerade, som den du tappade bort är. Stå för vad du gör, och du behöver inte ljuga för mig, för jag får veta till slut ändå hur det är.
Något som är grymt tråkigt med det hela är att han får ut för det. Det är inget som kan hjälpas, men jag vill verkligen inte att han ska bli lidande för det vi har, vad man nu ska kalla det, bråk eller något. Mår jag dåligt, då mår inte han så bra heller, och mår inte han bra så mår inte jag bra. Speciellt inte om det delvis är mitt fel till att han mår dåligt. Jag önskar vi kunde lösa det här. Vi behöver inte bli kompisar efteråt, det vet jag inte ens om jag vill, bara inte vara ovänner. Jag är så glad över att jag har Paul i alla fall. Jag smsade med honom igår, och berättade att jag mådde dåligt över det här. Då ringde han mig och pratade med mig i en timme. Jag började till och med gråta. Det var inte lite tårar som kommer heller, för hela kudden hade blivit blöt om det inte vore för att jag hade headsetet på som gjorde att alla tårar kom på det och i örat. Han är en räddande ängel, och hade jag inte pratat med honom hade jag aldrig stått ut med dagen. Jag kunde inte somna igår för att jag mådde så dåligt över det här. Mår inte du dåligt av det? Eller njuter du av att såra mig?
Jag har världens bästa mamma också. Jag skrev lapp till henne i natt och bad henne väcka mig när hon gick upp imorse, för jag vill prata med henne om det som hänt. Hon var i mitt rum och pratade med mig i 40 minuter, även om hon behövde göra sig i ordning, gå ut med hundarna och väcka min syster innan hon skulle iväg till jobbet. Tack vare Paul och mamma har jag mått hyfsat bra idag. Trött har jag varit, men magontet var borta.
Jag har nu gjort mitt allra yttersta för att vi skulle lösa det här, men det fungerade inte, så nu skiter jag i dig. Vad jag är rädd för är att en del gemensamma kompisar kommer försvinna, för de kommer antagligen tycka det är jobbigt att behöva vara rädd för att om den är med den ena av oss så kommer den andra bli sur, eller liknande.
Jag hoppas i alla fall att det här kan lösa sig för allas skull, men jag kommer inte ta det första steget till det igen. Hoppas du förstår det.
Skrivet av -KannaN-, 2007-11-15 17:50
Kommentera: