Till minne av David Johansson

Jag tänkte skriva lite om hur det är att vara syskon. Folk förstår inte riktigt det. Man kommer i bakhåll, man får se hur det sjuka syskonet får presenter osvosvosv. För vissa kan det vara ganska svårt. Man får hjälpa till hundra gånger mer hemma, och man måste ta egna initiativ. Tror inte de är till exempel många i min ålder som på eget initiativ ställer sig och plockar in disk, hänger tvätt lagar mat osv. Det är en väldig omställing. Vissa (som jag) får bo ensamma hemma under en lång tid.

Ta hand om blommor, husdjur, laga mat och massa mera. Utanför detta ska man gå i skolan och plugga, man kanske vill idrotta, hinna med kompisar. Och det största är nog att bära på all sorg. Vi syskon som går i skolan kan inte sjukskriva oss. Vi måste ha våran utbildning, det är inte alla lärare som ens tar hänsyn även om det är svårt att tro.

Kompisar kanske vet att man är ensam hemma och blir sura för att dom inte får komma in en helg. Men vem fan orkar ha massa som...

Hejhej. Idag är det torsdag igen och bara en dag kvar i skolan sen är de äntligen HELG. Kunde sova till 9 idag det var så skönt. Idag fick vi en liten kusin också :). En tjej till, hoppas man får se henne snart!

David äter verkligen sjukt mycke glass. Mamma hade köp två paket strutar i tisdags. Idag äre väll 4 kvar. Tycker verkligen så synd om han nu, han kan inte leka utan att få ont nu. Så mamma ska åka upp till sjukhuset själv snart och prata med läkare osv. Dom höjer hans smärstillande varje dag, men man kan nästan inte höja mera nu. Och det är ju bara ett tecken på att tumören växer mer och mer ; /. 10 cm i diameter var den förut, vill inte ens veta hur stor den är nu. Hur kan nåt så stort få plats i en så liten kropp?

Han får verkligen inget fett att fastna på kroppen. Han äter hur mycke som helst men blir ändå inte tjockare ; /. Skumt.

Det värsta med det här är nog att vara så maktlöst. "Men hjälp till hemma då" kanske vissa säger. Men det är...

Jag har fått frågan rätt många ggr nu vilken klass jag går i. Så jag kan berätta för alla att jag fylller 17 i år och går i ettan på gymnasiet. Jag pluggar till flygtekniker där, men mina planer just nu är att söka till polishögskolan efter det.

ÅH, idag äre min fysiklärare som släppt lös bomben. Fick reda på kursbetyg i fysik A. Fick bara G pga att han ansåg att jag inte hade tillräckligt mycket med självförtroende, för att få vg. Det handlar väll ändå om vad man presterar? Men att han är den sämsta lärare jag någonsin haft visste jag redan från första dan. Och eftersom jag aldrig kan hålla käften och alltid säger vad jag tycker så fattade han nog det.

Kanske borde avlasta mig lite grann, inte tänka så mycket på om ja får G, så länge jag inte får IG, men jag har aldrig kunnat ta mindre än vg så är det bara. Kuratorn på skolan säger också att jag ska lugna ner mig lite. Det är konstigt egentligen, jag har gått hos många psykologer, ingen har egentligen varit speciellt bra, så kommer en SKOLKURATOR som är mycket bättre än dom. Det är skumt. En dag ringde min rektor till mamma och frågade hur det var med mig och David osv. Och att hon skulle höra av sig om de blev nån förändring.

MIN rektor...

Blä blä blä vad jag är skoltrött, trött på morgonen på dagen på kvällen även om jag sover 9 timmar. Vill verkligen att de ska bli ljust ute nu, det gör en iaf alltid lite glad. Lyckades iaf klämma till två MVG förra veckan hurra för mig : ).

Lite tack till världens bästa pojkvän också. Hade det inte varit du hade jag inte orkat ha pojkvän just nu. Att veta att du finns i skolan gör iaf att man orkar gå upp och åka dit på morgonen. Och att du ställer upp på det sättet du gör är ännu bättre <3.

Davids humör går upp och ner. En jävla massa humörsvängningar nu alltså. Vissa dagar vill han att man ska dra, andra dagar får man absolut inte göra det-. Det är iaf förståeligt och jag blir inte irriterad på honom. Det är tur att jag har den kontakten jag har med honom, jag tror inte att det är många syskon som har den kontakt vi har. Han började med kortison (stavning?) för ett tag sen, och har svullnat upp en hel del i ansiktet nu. Smärtstillande mediciner...

Alltså jag fattar mig verkligen inte på folk. När man möter folk man känner i mataffärer vänder dom ryggen till för att dom ska slippa se problemet. Vi har inte bett om att ni ska lyssna på oss och våra problem skicka presenter eller va fan ni tror, vi kanske vill känna att vi fortfarande finns även fast vi har de som vi har! Alla är så jävla fega, blundar för problem och tror att alla lever i en perfekt jävla värl, iaf så vill ni tro det. Det är ni som har problem på riktigt förfan! Tro inte att vi ställer upp på er när de behövs!!!!!! Visst finns de dom som är snälla och skickar sms osv. Ni är fan värda guld! Och ni andra fattar helt enkelt inte att ni gör bort er själva : ).

Min storebror fick ett sms från sin gamla flickvän som hört av sina styvföräldrar att David inte mådde bra. Vi har ingen aning om vem hennes styvföräldrar är. Men de är väll så ryktena går, folk säger bara "ahaa va tragiskt" sen fortsätter dom leva i tron om att "det kommer ändå...

Lite klent med uppdateringar nu kansk, men de är nog pga att de inte händer så mkt just nu. Och nu kommer jag iaf åka iväg på nyår och mamma säger att jag INTE ska ha dåligt samvete, så jag får väll försöka klara av att inte ha det ! Idag var jag på cup med mitt gamla lag det var kul : ). Ajaa finns inte mycke mer att skriva.

"Nu sitter nog gammelmorfar med krokodilbilen i himlen och väntar på mig"

Tanken och snacket om psykolog fortsätter. Men va kan en psykolog göra? Han eller hon kan inte rädda min lillebror, och det är det enda i hela världen som skulle göra mig lycklig igen. Psykolger är till för dom som är psykiskt sjuka, som det går att göra något åt. Dom är till för dom som vet varför dom inte gråter, för att hjälpa dom att förstå varför dom gör det.
Men det är inget för mig, jag vet varför jag är ledsen. Det vore konstigt om jag inte var det! Och ingen kommer nånsin kunna göra något åt det. Då vill jag hellre ha mina kompisar där, jag vill bara veta att dom finns där !

Det är fan sjukt hur man kan upptäcka saker genom en sån här sak. Dom man tror står en närmast, visar sig vara dom som inte finns där när det behövs, bara för att dom är rädda och fega. Medans dom man knappt pratat med, gör allt för att man ska må bra.

Julen var väll hyffsat bra. David orkade iaf åka ner till mormor och morfar och blev pigg när paketen skulle delas ut...