Amandans bloggis
Nionde inläg get
Som en våg fylld med glädje och lycka.
Som att vara instängd i ett låst tomt och mörkt rum utan att veta om man någonsin kommer ut.
Som ett glas med vatten som sveps av en törstig, nästan allt försvinner. Endast om man smakar på dropparna i botten kan man avslöja vad som fanns där innan.
Man skulle vilja att den översta känsla höll lite längre, inte sant?
Men det är väl som man säger, livet är en dans på rosor.
Det kan vara så vackert, så underbart, men om man någon gång hoppar fel över den stora rosenängen kan det göra fasligt ont. Om man har tur får man bara en tagg i foten som lätt tas ut och såret läks. Men om man ramlar ner helt, och taggarna bara sticker längre och längre in, smärtan blir olidlig. Man orkar inte tänka, man orkar inte se.
En hjälpande hand skulle hindra smärtan från att fortsätta, lite kärlek och omsorg för att badda såren, får de att läka, ärren finns kvar men såren försvinner, de förintas, de förblir ett minne, en lärdom, en erfarenhet.
Dansa aldrig på ängen ensam
Skrivet av Amandan, 2008-01-27 13:50
asså.. fan vad bra du skriver. O____O
om du skulle visa den där för agneta skulle du säkert så mvg.
Skrivet av ida, 2008-01-27 21:24