Mitt bedrövliga liv!
Skitd ag.
Vet egentligen inte hur jag ska skriva allt, men jag skriver så som min virriga hjärna tänker så vi får väl se om ni förstår vad jag tänker och känner.
Just nu känner jag mig likgiltig. Skiter i vilket. Det enda jag vet är att jag vill mina barn det bästa.
Jag har funderat på att lämna detta jävla förhållande så många gånger, men jag är fortfarande kvar. Vet egentligen inte varför, eller jo. Om jag ska vara ärlig, vilket jag tänker vara i denna blogg så kan jag tala om varför jag fortfarande är kvar.
1: Jag älskar min man
2: Av egoistiska skäl. Jag skulle inte klara av att bara ha barnen varannan vecka.
Men ska jag vara ännu ärligare så förkännar väl jag att få bli älskad också, vilket jag inte verkar bli. Isf visar han det på ett jävligt konstigt sätt.
Jag tycker att det enda som kretsar i hans huvud är att festa så mycket som möjligt, vilket sker nästan varje helg. För våran ekonomis skull så är det med hans jobb och dom betalar det mesta, men vi ses ju aldrig pga det. Eftersom jag har förbjudit alkohol och att han är full hemma så innebär detta att han sover ruset av sig på sitt jobb eller hemma hos någon kompis. Så om han jobbar hela fredagen och sedan går ut med jobbet så innebär det att jag och barnen inte får se honom igen förrän mer än 24 timmar senare. Han åker runt 10.00 till jobbet på fredagen så kommer han hem runt lunch dagen efter. Så halva helgen försvinner ju pga av att han är bakis.
Och inte nog med det. På vardagarna så kommer han inte hem förrän klockan 17.30 som tidigast och då är det någon timme kvar innan barnen lagt sig och sedan så bänkar han sig vid datorn. Varför kan han aldrig prata med mig eller bara sitta och hålla om mig. Jag tvivlar starkt på att han älskar mig.
Anledningar till att lämna förhållandet:
* Han tar nästan aldrig initiativ till sex. Och de gångerna som han gör det på är mitt i natten eller på morgonkvisten då han behagar att gå och lägga sig. Jättekul...
* Vi pratar knappt med varandra. Bara om eller med barnen.
* Jag känner mig som en ensamstående mamma.
* Han har mage att gnälla på disken när han inte diskar särskillt ofta själv.
* Att festa är viktigare för honom än mig.
* Han är aldrig hemma nästan.
Skulle säkert kunna komma på flera saker, men orkar inte gå in på småsaker.
Anledningar till att vara kvar i förhållandet:
* Jag älskar honom
* Han är en bra pappa till barnen när han väl är hemma.
* Vill inte vara utan barnen så länge som en vecka i stöten.
Kan ni komma på flera saker så vore jag tacksam.
Igår vart han/vi sura å varann, vilket resulterade i att vi satt i varsit rum med varsit barn och pratade inte med varandra. När barnen sedan lagt sig så ställde jag mig för att göra soppa till mig och hör då hur han packar ihop sina jobbsaker och går.... Inget hej då eller någonting. Och han kallar mig barnslig. Jag blir så arg.
Jag vet inte hur många gånger han kallat mig psykfall och att jag borde gå och kolla hjärnan. När jag i sjäva verket tycker att han borde kolla sin. Om han visste vad alla okvädningsord han säger gör ont. Eller så är det det han gör och säger allt dumt med flit för att sakta men säkert bryta ner mig. Jag vet inte mer än att det gör mig så ledsen att få höra sådana saker av den man älskar.
Varför kan jag intebara få vara lycklig en endaste gång. Det var inte så här mitt familjeliv skulle bli. Jag vill att mina barn ska få slippa se mig gråta varje dag.
Innerst inne så skulle jag verkligen vilja prata med någon om detta, men jag är för feg för att ta kontakt med en psykolog eller vem man nu pratar med.
Detta var dagens hemska sanning. jag kommer att skriva här varje gång detta upprepas och för min egen skull så hoppas jag att det inte blir flera bloggar, mne jag vet tyvärr att det kommer att bli det.
Skrivet av Annis, 2006-01-09 19:32
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.