Vera

Skönhet, säger du. Inre skönhet, svarar jag. Jag skyller på att jag inte vet, när jag i själva verket har fullkomlig kontroll. Men det törs jag inte berätta. Eva Dahlgren sjunger om snö, och vi värmer oss med te när novembers vindar far över Nytorget och rör allt i sin väg. Vind och vatten, vatten och vind. Ikväll skall jag se "Norma" med Ulrika, och i mitt rum hänger världens finaste tröja. Jag har en bästa vän vars ömhet och leenden lyser upp det som är dunkelt och otryggt. Att leva utan henne vore som att leva utan musik. På föreläsningarna ritar vi sömniga figurer på linjerade blad och skrattar oss trötta, men vad gör det när detta är livet.. Man får leva som man vill så länge man inte besvärar andra eller felar så att det berör omvärlden.

i orden du sa, där stannar jag

allt det svarta och vita
fick färg och gav vika

Söndag. När jag var liten var söndag museeidagen. Jag fullkomligt älskade både Tekniska, Moderna (särskilt de färgsprakande konstverken utanför), Sjöhistoriska och Stadsmuseet - på den tiden var dess barnavdelning oändlig och det roligaste som fanns. Kuddrum. Benämningen ger bara den en mjuk känsla, ett rum för kuddkrig, tänk, vad fantastiskt. Idag är söndag en annan dag, en eftertänksam dag, en lugn dag som ibland inger en nästan meditativ stämning.

en sten föll till jorden,
de vackraste orden fick liv

Livet flyter iland och får fäste. Vi växer. Som om vi vore små frön i myllan får vi liv, ges liv, får luft och ges kraft. Stundom förundras jag över det, hur så små saker, till synes obetydliga, kan värma ens tillvaro så. Snart är det vinter. Iskall vinter med frostnypna fönsterbleck och snötäckta ängar - och med mörker. Ändå är jag inte rädd. Var...

Jag läser Barbro Lindgrens dikter om tillvarons små ting och stora saker.

Solen, rund och röd går ner i väster, fort som en fallande stjärna, inom några minuter är den försvunnen.

Mitt barn, det lilla, inombords, ropar ut sin längtan efter dig och det regnar tunga droppar mot en asfalt fylld av färgsprakande lövöar. Thalia har även hon en historia, brokig och långväga, född av kärlek för konstens skull. Jag heter Vera. "Vera, så passande i dessa tider!" sade Helena på Dramaten och syftade på Kristina Lugns pjäs med samma namn. I mitt universum finns änglar, realiteter och drömmar. Abstrakt och konkret. Vi har ingenting om vi inte försöker, vi kan ingenting om vi inte tror, vi når ingenstans om vi bara ger upp..

Hösten gör mig levande. Likaså musiken, den klangfulla, samstämmiga och obeskrivligt vackra. Jag har en lillasyster med djup och allvarsam blick, en kusin i HongKong, en mamma och en pappa, en farfar som bakar spröda russinkakor och en egen farmor....