Armendys bloggis

Jag ska sluta säga kanske, jag ska börja tänka innan jag talar och sluta hjälpa männsikor. Man kanske inte ska hjälpa människor förrän man själv står med båda fötterna på jorden, förrän man vet vad livet kan göra med en. Jag ska sluta döda insikter och försöka komma på vem jag är. För det vet jag inte. Jag vet inte ens mitt namn. Många människor har legat och gråtit i mitt knä under åren, jag har funnits där för dem. Men de har vänt mig ryggen när jag behövt dem. När ska jag hitta människor man kan lita på ? som man kan berätta sanningen för istället för rostiga lögner. Hur kan alla veta vilka dem är ? Finns det människor man kan tala med ? För just nu är den enda jag har vettiga samtal med mig själv, för alla missförstår mig när jag talar om liv, kärlek och död. Man ska inte yttra sina åsikter om ingen bett om dem. Sist jag och * talade om liv så trodde hon jag tänkte dö. Hur kan någon misstolka så grymt fel ? Jag älskar livet, jag älskar att dra...

"Mina händer kan poesi,
jag är en poet"

Vad krävs för att få kalla sig saker som poet, konstnär, artist ? Man kan inte direkt utbilda sig till det. Jag skriver poesi, gör det mig till poet ? Jag målar tavlor, gör det mig till konstnär ? Jag skriver mina sånger och sjunger dem, gör det mig till artist ?
Jag kallar mig poet, men inte konstnär eller artist. För jag anser mig inte tillräckligt bra för dessa ord. Men var går gränsen ? Vem vet vad man är ?
Och vem har rätt att dömma mig utan att ha läst mina ord, letat efter budskap i mina penseldrag och lyssnat på min röst och gitarrs ackord ? Jo, ingen har den rätten.
Jag har läst mina dikter om och om igen, letat efter brister, men det är jag som är bristen. Det är jag som saknar självförtroendet för att stå för det jag gör, om folk frågar vad jag skriver så säger jag "inget speciellt", jag har fått ta skit innan för mina ord. Och jag vill inte behöva möta det igen. Det gör mig svag.
Mina dikter och ord...

Brinner du for ngt ?
Eller gör du saker för att du måste ?

Förverkligar du dina drömmar, eller glömmer du dem ?
Det är synd när unga människor inte kan göra sånt de vill,
det är synd när unga människor älskar med ord
och inte känslor.

Det som är värst,
är när unga människor älskar saker och inte personer.

Tänk innan du talar,
och tala endast sanningar.

jag är trött på människor, och varför spårar alla diskussioner till slut ut ? kan människor inte lyssna på andra och lägga fram sina åsikter utan att skrika ock bråka ? jag har lagt märke till att musikforum är känsliga saker. man trackar ner på de som gillar Darin, GC, GD, säger någon att Good Charlotte är punk så möts dem av "Nej, din jävla fortis, de är för fan inge jävla punkband utan ett fördömt popband". Vad har hänt ? om man omvandlar den meningen så kunde man lagt fram det såhär istället; "Nja, jag tycker mer att det är pop istället för punk" eller också behöver man inte säga någonting alls. Leta upp ett annat ämne som kanske diskuterar det du gillar, och alla gillar inte samma band.
varför har vissa så svårt att acceptera andras åsikter ? jag vill kunna chatta och diskutera utan att bli påhoppad för att jag gillar "fel" musik. skippa det där onödiga snacket om vilken kategori banden tillhör, måste ni lägga allt i fack ? musik ska vara en frihet...

Råkade komma in på ett kollage på lunar, och se massa bilder på min gamla klass, från 6:an till 9:an. Och mindes en hel del. Hur ängsliga alla var i sexan, hur vår pensionsgamla lärare Leif lät oss göra lite vad som helst. Hur vi sedan fick Mattias istället och började arbeta på lekionerna.
-----
Från sjuan minns jag dramat, när alla grupper gjorde om mobbning, när Carråh smällde till Bambi i sista scenen (riktig lavett), kastade sig in bakom scenen och låg å asgarvade i mitt knä.
------
Eller när Pontus och Erik kom till klassen, vi höll på att göra ett No-arbete och Ponna placerades i min grupp. Den dagen hade jag feber och mådde skit, och det första han frågar mig är "går du på droger?" till svar blängde jag på honom. Resten av lektionen disskuterade vår grupp om jag gick på droger eller inte.
-----
I åttan klädde vi ut Johan till Hitler, Erik till Himler, Christian till Stalin, Carråh till hippie och Bambi var Michael Jackson, det var dags för teater...

Jag har sett hoppet i en uteliggares ögon,
jag har sett kampen inom en döende tjej,
jag har sett glöden hos unga människor
och jag har sett tårarna rinna hos de som gav upp,
de som blev deras egna förrädare.
De som drog ner sig själva, de som inte såg ner
på någon mer än sig själva.

Och jag har lärt att livet är värt att leva.

Vill bara komma hemifrån, vill till ngn vänlig själs händer, någon som inte tar mer än jag ger, som man kan lita på. Men det är alltid människor som sviker.Varför kan jag aldrig lära mig det ? Lita aldrig på någon som kan prata. Den bästa vännen jag någonsin haft var svart, gick på fyra ben och nådde ca 1.70 cm i mankhöjd. Vi var bästisar. Han svek mig aldrig, det var jag som svek honom. Och det var andra som drog isär oss.
Sarkof, jag sörjer dig än.
Finns det något knä jag kan ligga i och låtsas vara 3 år igen ? Eller är världen förgiftad av hat, avund och stolthet ? För varje gång jag går genom min dörr (mot friheten) så är det någon som kastar fula ord efter en, och alla vet väl; för ett negativ ord behövs tio positiva för att väga upp det. En kompis skyllde på att när han var i gänget så blev han stöddig, kaxig och jobbig. "Vad konstigt", sa jag, "men vet du att människor slutar tänka när de är med fler än 5 personer ?" Han blev pissed off...

Jag har förvirrat bort orden,
för brist på närhet skapar behov av ensamhet, och det fanns något mellan oss.
För fyrahundra snedsteg sedan, och jag tror vi älskade.
Efter alla dessa samtal med människor, alla tankar, alla sömnlösa nätter och tårar borde jag fatta att skillnaden mellan längtan och saknad är olika för alla, och att gränsen mellan dem är lika osynligt som luft.

Jag hade rätt vettiga tankar, för ett tag sedan, men de är borta nu. Tror till och med att jag inte var fullt så knäpp då som nu.. Men det kan vara att jag exprimeterade med instinkter, vanor och vad människor programerat in i mig. Mer än nödvändigt. Men trots allt så var det värt det, för nu ifrågasätter jag saker, tar inget för givet och har svårare att acceptera saker. Det som är annorlunda nu än då, är att jag inte lägger någon större tanke vid det som varit, att jag accepterar det förflutna och lever i nutid och inte dåtid (vilket jag hade en tendens till att göra...