Ayas Budo blogg
!! eller !?
Här om dagen slog jag ner en gammal ihoprostad tältpinne i gräsmattan och satte en plastflaska på den. Detta i syfte att ha någonting att öva kontroll i slag och spark emot. Om flaska eller pinne rörde på sig när jag slog eller sparkade mot den, skulle det betyda att jag hade lite mindre bra kontroll.
Bra tanke, ja..
Igenomförd, nej..
Annat syfte, absolut..
Ett par dagar senare är vi inne i stan och hälsar på bekanta varpå min lille son helt plötsligt bara försvinner. Du kan juh tänka dig hur det kändes.
Panik, rädsla, skräck, oro, självförebråelse, alla omöjliga och möjliga värsta scenarion spelades upp om och om igen i mitt huvud under loppet av de tre minuter som han var borta.
Han återfanns hel och hållen, utan det minsta problem eller skada, men jag var i chock och så skräckslagen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Jag vill aldrig vara med om det igen och jag kommer att punktmarkera min lille son fram tills dess att han är 25 år känns det som.
Nåja..
Väl hemma igen så tar någonting över i mig och jag talar om för min sambo att nu, vill jag vara ifred i fem minuter.
Jag har svårt att tänka klart i den chock som fortfarande sitter i min kropp, så jag tar fram min bokken och går ut i trädgården. I nästa sekund måttar jag ett hugg emot den gamla rostiga tältpinnen. Smack, säger det när jag träffar och skickar toppen med flaska och allt ca, åtta meter åt ena hållet.
Sedan kommer gråten.
Jag står med bokken i handen och allt bara väller fram ur mig, jag skakar.
Klonk, säger det när jag måttar nästa hugg mot det som är kvar av pinnen och skickar nästa del åt samma håll, lika långt. Sedan sitter jag på knä med bokken bredvid mig och lyckas till slut få så pass kontroll på mig själv att jag kan återgå till familjen inne i huset för att göra färdigt middagen.
Efter att jag ätit klart går jag tillbaka ut till pinnen för att plocka ihop efter mig och inser att jag lyckats slå två i det närmaste perfekta hugg med min bokken. Båda bitarna som flög iväg är böjda i ca. 45 graders vinkel där jag träffade dem och den stackars bit som fortfarande sitter kvar i marken har spruckit i toppen.
På ett sätt blev jag lite imponerad och stolt över mig själv för att jag gjort så fina hugg och lyckats slå "ihjäl" pinnen på det sätt jag gjorde, men å andra sidan så blir jag också lite fundersam och rädd.
Om jag klarar av att göra detta mot en ihoprostad tältpinne av metall, vad kan jag då mer göra...
Det känns både bra och inte...
Jag diskuterade detta med Sensei efteråt och han sa såhär:
"Det är när man råkar ut för de här sakerna som man faktiskt inser vad det är man tränar och hur illa man faktiskt skulle kunna göra någon annan. Det får en att ännu mindre vilja behöva använda det man lärt sig."
Jag håller med Sensei om det...
Paradoxalt nog så tränar man våld för att slippa använda våld...
//Aya
Skrivet av Aya, 2012-07-23 09:58
Kommentera: