En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Ayas Budo blogg

Budo/kampsportsutövande mamma ger sin syn på saken.

Kan vara bra att läsa "Intro" först. :)

Nu har jag blivit mamma och kommer inte att hinna skriva så mycket här, men jag kommer att slänga in någon blänkare då och då.

Dessutom så har jag flyttat bloggen. Den här kommer att finnas kvar ett tag till, men jag kommer inte att skriva fler inlägg här som det ser ut just nu.
Vill du fortsätta följa mig så finns jag här:

http://ayabudo.wordpress.com/

....så om ca... räknar på fingrarna igen för att jag är dålig på huvudräkning......9 timmar och två minuter (ifrån det att jag skriver alltså) så sitter jag i en bil på väg till ett tvådagars läger.
Ingen lång resa alls. Bara 20 min med bil, så det kommer att gå fort. Men det ska bli såååå kuuul!!

Träffa alla goda vänner, träna för bra instruktörer, umgås och få lite fler blåmärken.

Ett litet aber dock som kanske kan visa sig bli ett stort aber om det vill sig illa. Jag har på något mystiskt vis lyckats sträcka mig i axeln och armen och det är inte i vilken muskel som helst heller, utan i det som kallas för "gäddhänget".
Men hur fan lyckades jag med det?
Tja...
Antingen tyder det på någon sorts begåvning eller så är det bara jag som gjort någonting dumt.
Hoppas att jag inte kommer att göra det värre bara under lägret. Men jag ska träna, så är det bara.
Jag har väntat lite för länge på det här för att bara ställa in, så det måste bli...

Skrivet av Aya, 2012-09-29

Visa hela (0 kommentarer)

Nedräkning pågår!!
Det är... * räknar på fingrarna *....14 dagar kvar tills det är dags för läger!!! Tjohooo!!!

Håller för tillfället på att övertala förkylningen, som min son så snällt tog med sig hem ifrån dagis och delade med sig till mig av, att försvinna. Går ganska bra tycker jag och känner mig bra mycket piggare idag än för en vecka sedan.

Jag vägrar tro att det var på grund av att jag deltog i en uppvisning utomhus i 10 gradig väme i fyra timmar som är anledningen till att jag blev förkyld. Inte då!! * flina *
Det var kul... Uppvisningen alltså.... Det var ett tag sedan jag var med på en sådan...
En massa japaner var det där också...
...och gott te fick jag också smaka..
Ångrar mig liiite att jag inte köpte med mig en påse eller tre hem, men jag tror att jag kan få tag på, om jag frågar sensei snällt...

Åt sushi också och var på det hela taget mycket japansk av mig fast jag var västerlänning...
Till och med sensei klev i sitt japanska jag....

Skrivet av Aya, 2012-09-14

Visa hela (0 kommentarer)

Ja...

Hur ska jag förklara det här då....

Jo..
Igår var jag och tränade. Det var en månad sedan sist, men logistiken, jobbet och familjelivet har bara inte tillåtit att det blivit någon tid över för träning.
Resultatet: När jag inte kunde komma iväg ifrån jobbet för att träna som det var planerat för en vecka sedan, så blev jag faktiskt deprimerad. Jag mådde helt enkelt skit dåligt i två dagar efteråt. Jag vill aldrig vara med om det igen. Men nog om det.
Igår kom jag som sagt iväg i alla fall och jag kan idag konstatera hur lätt det skulle kunnna vara att bli träningsberoende. Den endorfin (eller vad det nu var) kick som infann sig gjorde att jag idag fortfarande svävar på små rosa träningsmoln. Det är sjukt så otroligt bra jag mår!
Men det var inte det heller som jag skulle skriva om.

Jo, såhär...
Där står jag med min uke och ska träna tekniker som jag dels aldrig testat förr och dels inte gjort på länge. Då inträffar någonting underligt och jag...

Skrivet av Aya, 2012-08-31

Visa hela (0 kommentarer)

Här om dagen slog jag ner en gammal ihoprostad tältpinne i gräsmattan och satte en plastflaska på den. Detta i syfte att ha någonting att öva kontroll i slag och spark emot. Om flaska eller pinne rörde på sig när jag slog eller sparkade mot den, skulle det betyda att jag hade lite mindre bra kontroll.
Bra tanke, ja..
Igenomförd, nej..
Annat syfte, absolut..

Ett par dagar senare är vi inne i stan och hälsar på bekanta varpå min lille son helt plötsligt bara försvinner. Du kan juh tänka dig hur det kändes.
Panik, rädsla, skräck, oro, självförebråelse, alla omöjliga och möjliga värsta scenarion spelades upp om och om igen i mitt huvud under loppet av de tre minuter som han var borta.
Han återfanns hel och hållen, utan det minsta problem eller skada, men jag var i chock och så skräckslagen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Jag vill aldrig vara med om det igen och jag kommer att punktmarkera min lille son fram tills dess att han är 25 år känns det...

Skrivet av Aya, 2012-07-23

Visa hela (0 kommentarer)

Idag var den första morgonen hemma sedan jag kom hem som jag inte vaknat med saknad och sorg för att lägret var slut. Jag tror att jag har återhämtat mig ifrån chocken som kallas den verkliga världen nu.

Det blir lätt så...
Man går in i någon sorts bubbla av kampsport och träning och allt utanför upphör att finnas till. Det finns bara matta, dojo och gi och alla underbara människor man träffar där.
Ibland tar man kontakt med de kära där hemma över telefonen, men så mycket mer än så och en tripp till affären för att fylla på matförådet blir det inte.
Jag hade datorn med mig, men den stod helt orörd i sin väska hela lägret igenom, så det var nog ganska så onödigt att släpa på den.

När det sedan är dags att säga "Hejdå" till alla gamla och nya vänner, packa och åka hem så är det med en stor hög vemod och sorg som man gör det, för nu är det slut för den här gången.
Det finns de som inte ens klara av att ta farväl, utan bara packar sig iväg i tysthet...

Skrivet av Aya, 2012-07-09

Visa hela (0 kommentarer)

Det är helt otroligt!!
Det är snart....bara....sex dygn kvar innan jag är på väg mot tåget för att åka iväg på Sommarläger. Jag kommer inte att tro att det är sant förrens jag sitter på tåget.
Är hänförd inför tanken, för att inte säga extatisk, på gränsen till blodtryckshöjande så att snart brister aorta. Detta av många anledningar.

1: Det vanliga... Har jag glömt att skriva ner någonting på min packlista som gör att jag kommer att glömma det och stå där nere och sakna någonting vitalt?

2: Kommer SJ att helt utan förvarning gå ut i totalstrejk så att det inte kommer något tåg?

3: Kommer jag att hinna med tåget eller kommer jag att stå där med all min packning och se sista vagnen passera bortom kröken? (rysa)

4: Hur fan ska de klara sig här hemma utan mig? Det är ju jag som är den stora organiseraren och hålla koll-aren här hemma. Står huset kvar när jag kommer tillbaka?

Det sista där är nog kanske det absolut sista jag skulle behöva oroa...

Skrivet av Aya, 2012-06-25

Visa hela (0 kommentarer)

Det rör på sig...

De senaste tre månaderna har min träningskvot ökat med...200%...
Jag har kommit iväg i alla fall två gånger i månaden för att träna, så kanske är ökningen större, vet inte så noga då jag inte är så hemskt slängd i matte.. ;P
Jag är en helt ny männisska efter att ha tränat.
Förra gången, för knappt två veckor sedan, så slog en tanke mig, där jag låg på mattan, svettig och nästan slutkörd efter passet och jag kunde bara inte sluta att le. Tanken var: Detta är mitt sanna jag. Såhär känner jag mig när jag mår som jag ska och när jag mår som absolut bäst.
Skönt att bara få ligga där och känna så och jag längtar till nästa gång.

Och det kommer inte att dröjja så hemskt länge tills dess. Nästa vecka har jag planerat in ett till pass och efter det så kommer det inte att dröjja så länge tills det är dags att åka på (håll i er) sommarläger.
Helt otroligt!
I år kommer jag iväg på sommarlägret!
Det känns som en...

Skrivet av Aya, 2012-06-08

Visa hela (0 kommentarer)

Jag trodde att Aya var borta, död, försvunnen ur mitt liv...
Aya, mitt budo-jag...

Seriöst trodde jag att min tid som budoka var över. Jag gav efter för omständigheterna, gav upp och begravde allt. Det gick ett tag, sedan hände någonting.

Min lille son är nu inne i en mycket intensiv period av trots, en period som varat i snart ett år och det tär på mig. Jag har sällan en lungn stund och inte en enda dag går utan att han testat mitt tålamod så till den milda grad att han till slut hamnat på "time-out" i sin säng.
...och jag kokar av ilska och frustration och får bara inte ut det någonstans, med resultatet att jag vandrar som ett retat lejon i en för liten bur här hemma.
Så har det varit, dag efter dag.

En morgon när jag, som vanligt hade fått tampas med min son och hans trotts och slutligen i alla fall var på väg med honom till dagis, så kände jag bara att "Nä, nu får det vara nog!", tog upp telefonen ur fickan och ringde till Sensei.
Kort och effektivt var det...

Skrivet av Aya, 2012-04-22

Visa hela (0 kommentarer)