Dagens samhälle
I nödens stund
skall man lära sina vänner att känna, sägs det. Hur sant är inte det? Jag har i alla år ställt upp för andra människor inte för något annat skäl än att det är så jag är. Jag låter liv följa lära. Men när jag själv emellanåt behöver en tjänst, så är det från de jag hjälpt oftast och mest, som jag möts av svårigheter. Det är inte grannarna, det är Socialen som skall hjälpa dig, sade en tant jag bistått med mycket under de 9 år jag bodd här på torpet. Det lät inte så när jag spårade upp den ända begagnade bakluckan i Europa och USA till hennes gamla Previa. Jag hyrde släp och körde till Karlstad och hämtade luckan och forslade den till Toyota verkstaden där man knappt trodde sina egna ögon. Det roliga var ju att jag sökt efter luckan över hela Europa och hela USA för sedan att upptäcka att den ända som fanns, endast var 10 mil borta. Frågan är: Hur många andra skulle investera sådan tid i en vänskap? Okej, så jag är idiot det har jag varit varse på sedan jag föddes(vilket väl var det dummaste jag gjort tills datum), men äger inte även idioter krav på respekt då? Innan tanten flyttade hit permanent, så höll jag i ordning fastigheten åt henne så att inga tvivelaktiga existenser skulle få för sig att det var obebott. Vi vet ju hur det går om folk får sådana tankar. Krossat glas, alla ägodelar borta, och omfattande fukt och mögelskador på byggnaden. Men eftersom jag klippte gräs, trimmade kring huset och såg till att det såg bebott ut, så hände inget. Under alla de år hon använde huset som fritidsfastighet, försåg jag henne med dricksvatten eftersom det fattades. Det är en brant sluttning upp till stugan så det var inget lätt jobb alla gånger.
Så summa summarum: Alla klagar på att samhället är så kallt, och att det finns så lite hjälpsamhet och de som gnäller högst om just det, är de som är mest bidragande till att det bli så. Jag fick dock hjälp med mitt problem av en annan granne som jag hjälpt, och som inte tar det för givet. Samhället är en spegel av dess innevånare. De som är mest benägna att utnyttja andra, är de som själv hyser störst ångest för att själv bli utnyttjade.
När allt har sagts och gjorts, slutar man fundera över att samhället brinner och att ungdomar går bärsärkagång. Det är så man har lust att göra dem sällskap många gånger. Jag kollade på de sista sekvenserna av filmen Katt på hett plåttak från 1958 på TCM igår kväll, och det slog mig hur tätt inpå sanningen Tennessee Williams, som skrivit pjäsen, är. Plock bort alla titlar, ta bort den stora ranchen, och du har en historia som utspelar sig dag efter dag, decennium efter decennium, sekel efter sekel i alla grannskap och i alla familjer. Tennesse Williams räknas inte som en mästare för inte.
Skulle jag levd efter de erfarenheter jag gjort i livet, skulle jag behöva vara en kille jag inte skulle gilla, så frågan är om inte detta just är valet mellan pest och kolera: Vara den person jag tycker om att vara mitt autentiska jag, eller låta överjaget ta kontrollerna eller skapa ett pseudojag som kombinerar det önskvärda med det möjliga? Det senare vore väl det förståndigaste att göra men då lever man på en lögn om än aldrig så vit. Vi människor VET vad som är fel, men vi förmår inte att åtgärda det. Så enkelt är det.
Skrivet av Bergatorparen, 2010-06-12 19:34
Vissa människor uppskattar inte hjälp och vissa uppskattar inte att hjälpa andra. Detta är något man får förlika sig med...tyvärr. Jag brukar tänka att jag samlar karma, varenda gång jag gör något för någon. Gör det du med. Tänk vad mycket du ligger på plus :)
Skrivet av Diana, 2010-06-12 20:06