En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
Bergatorparen

Dagens samhälle

Veckans nyhetsbrev ...

Taggar: piratpartiet samtal globalt frihet copyright svärmer informationsflöde medier

... från

NYHETSBREV
23 MARS 2009

Vad vi slåss för
Det är mycket nu. Det är lätt att misströsta när censuren breder ut sig. När korporativismen, i ett mindre akadamiskt ord kallad fascismen, breder ut sig. Det är lätt att misströsta när upphovsrättshejaklacken pekar på Kina som ett samhällsföredöme. Det är lätt att misströsta när människor förbjuds att skapa.
Och man vill upp på barrikaderna ännu mer. Man vill slåss. Man vill kämpa för det vi tror på. För de friheter vi hade, och vill slå vakt om för att de är viktiga.
I stället tänkte jag göra tvärtom. Jag tänker inte ägna det här brevet åt vad vi slåss mot. Det har fått alldeles för mycket uppmärksamhet. I stället tänker jag ägna lite allvarlig tid åt att prata om vad vi slåss för.
För vi slåss inte för samhället som det såg ut för tio år sedan, 1999, när vi fortfarande hade medborgarrätter. Ingen kan vrida tillbaka klockan. Inte vi heller. Tekniken har ändrat världen, för alltid. Vi slåss för ett annat samhälle, som kan vara här 2019. Eller ännu tidigare.
När jag pratar med människor som förstår hur Internet förändrar saker i grunden, så kan man generellt dela upp dem i två grupper, alltefter hur viktig de anser att den här milstolpen i civilisationen är.
Den första gruppen anser att Internets intåg är lika stort som när tryckpressen kom 1453. Det finns många historiska paralleller att dra. Tidigare hade alla varit beroende av att byprästen hade läst och tolkat Bibeln på latin för byborna. Plötsligt kunde de läsa Bibeln själva, på sitt eget språk, och var inte beroende av kyrkans tolkning. Katolska kyrkan tappade otroligt mycket inflytande och försökte få tryckpressen förbjuden, och lyckades bl.a. i Frankrike (1535). I Storbritannien skapades istället en ohelig monopolallians så att kyrkan, genom dåvarande drottningen, fick censurera alla protestantiska skrifter mot att ett visst boktryckarsällskap fick monopol på tryckpressen (1577). (Konstruktionen kallades copyright och finns kvar.)
Att alla kunde ta del av tankar, ofiltrerat, okontrollerat, ändrade världen för evigt. Att möjligheten att publicera tankar och idéer expanderade från prästerskapets elit till att gälla ända ner till övre medelklassen, som nu kunde gå till tryckare och få sina idéer, noveller och tankar spridda, gjorde att den gamla makten över kunskapen och kulturen förintades på bara några tiotal år -- ungefär en generation.
Än mer så när världen industrialiserades, och koncepten "fritid" och "disponibel inkomst" gjorde entré. Plötsligt valde några att spendera sin inkomst på att sprida idéer, noveller och kultur. Biblioteken gjorde att alla kunde ta del av den kunskap och kultur, som ett relativt fåtal valt att producera. Alla. Det som tidigare hade tolkats av byprästen, och förmedlats på nåder, var plötsligt tillgängligt för alla, utan att någon mer än originalskribentens tolkning lade sig i. Men de kunde fortfarande bara diskutera det i en relativt sluten vänkrets -- det gick inte att kommentera Bibeln mitt i själva Bibeln, till exempel.
Den andra gruppen anser att Internet är större än tryckpressen, och anser att nätet har lika stor effekt på samhället som när skriftspråket kom för femtusen år sedan.
Där tryckpressen gjorde att alla fick tillgång till något att läsa, så har nätet gjort att alla också kan skriva i det som alla kan läsa, och kommentera och bygga vidare på det till en global läsekrets. Det går inte att överdriva effekten av det.
Från att ha varit passiva mottagare av kunskap och kultur, där ett fåtal kunde producera och resten skulle vara konsumenter, så blir alla plötsligt deltagare. Det finns inte längre någon indelning i "producenter" och "lyssnare".
Om man ska prata i bilder, så går kulturen och kunskapen just nu från att ha varit organiserad som ett kabel-TV-nät, där ett fåtal fick prata och resten skulle vara tysta och öppna plånboken, till att vara organiserad som en global lägereld, där alla sjunger, pratar, berättar och diskuterar på lika villkor.
Den som har varit med om ett grupparbete på nätet -- varit med i en svärm -- vet vilken otrolig dynamik det är. Folk kommer och går, men svärmen tar snabbt på sitt eget medvetande och driver mot målet. Massor av idéer kastas in och bollas runt, några förkastas och andra byggs vidare på, i ett rasande tempo, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. I svärmen spelar det ingen roll om du är svarthårig, grönögd, handikappad eller chimpans. Det enda som betyder något är dina idéer, din kultur och kunskap, ditt deltagande. Du är en del av svärmen, du är en del av idéflödet, du är en del av kulturen -- och det går inte att säga var dina idéer slutar och någon annans börjar.
De här svärmarna går ihop i större saker som ibland går att sätta etiketter på -- Wikipedia, Linux -- och ibland inte. Och tillsammans bildar de något fantastiskt: hela mänskligheten har inte bara tillgång till mänsklighetens samlade kunskap och kultur, dygnet runt och året runt, utan hela mänskligheten deltar i och bygger kontinuerligt vidare på vår gemensamma kunskap och kultur. Utan att någon förlagschef tar hänsyn till budget och inkomstprognos. Utan att juridiska monopolrättigheter spelar roll för vem som får prata.
Och i denna svärm, i detta globala medvetande, så har en femåring i Uganda som precis fått sin första dator precis lika mycket tyngd som du och jag i de rika I-länderna. Fantastiskt räcker inte för att beskriva det.
Det här händer mitt framför ögonen på oss. Just nu. Medan politikerna tjafsar om ifall arbetslöshetsersättningen ska vara 78 eller 80 procent.
Isobel Hadley-Kamptz formulerar det så här, och det är något som inte går att kommunicera, utan bara kan upplevas:
Jag överdriver inte när jag säger att jag på internet knappt vet var min egen hjärna slutar och andras börjar. ... På nätet är det som om hjärnans själva synapser flyttat utanför huvudet. Mina tankar blir dina som blir någon annans.
Och det är därför Piratpartiet finns. De etablerade partierna förstår inte det här. De tycker att Internet är ett kul sätt att se på TV. På sin höjd. Och så är det ju praktiskt att man kan boka resor på nätet. Att folk kan kommunicera direkt med varandra, och bilda svärmar, det är mest ett bekymmer som behöver bekämpas politiskt. Bloggen Att Dricka Liberalt skriver om Folkpartiet -- och Folkpartiet är inte direkt unikt i riksdagen i den här situationen:
Om Folkpartiet numer inte förstår sin egen tidigare analys av kommunikationsteknikens utveckling, och inte heller förstår vad tekniken skulle kunna betyda för det egna partiet i framtiden, hur ska det då förstå vilka utmaningar internet skapar för resten av samhället?
Och det sammanfattar hela situationen. Det är därför Piratpartiet finns. För att vi vet vad vi slåss för. För att vi vet vad det finns att slåss för.
Tekniken är redan här. Tillräckligt många människor, miljontals, har redan de nödvändiga verktygen. De sociala strukturerna är klara. Alla pusselbitar är på plats. Inget måste utvecklas, inget måste betalas. Det enda vi behöver göra är faktiskt att ta bort de politiska förbuden mot att använda det.
Under mina många föreläsningar har jag haft förmånen att prata med de främsta i hela världen om det här. Jag har pratat med Lawrence Lessig. Med Karl Fogel. Med Fred von Lohmann. Med Quinn Norton. Jag har pratat med folk på Google, på Stanford University, på O'Reillys OSCON. Samt naturligtvis med våra svenska världsberömdheter: Peter Sunde, Rasmus Fleischer, och alla andra. Richard Stallman deltar aktivt på koordinationslistan för internationella piratpartier.
Bilden som träder fram är tydlig: vi här i Sverige är kunskapssamhällets pionjärer. Det är vi, här och nu, som lägger grundstenarna för det samhälle som jag pratat om. Vi bygger. Vi bygger om. Det är vi, vi i det svenska Piratpartiet, som aktivt manövrerar ut det gamla globala prästerskapet för att låta Skriftspråket 2.0 få genomlysa samhället med sin byggande magi.
Det är lätt att, i ljuset av det gamla prästerskapets allt mer aggressiva ton, misströsta om vi verkligen kan göra det. Vi är ju bara människor. Ja, men det är de också. Människor kan förändra världen. Därför tänkte jag avsluta det här brevet med några ord från en person som vet av egen erfarenhet att man kan ändra på världen.
Flera av er känner till Lawrence Lessig. Det är mannen bakom Creative Commons. Han har förändrat världen, på riktigt, och vet att det går. Efter att jag hade presenterat våra planer för honom -- att bygga om Sverige, Europa, och världen, i den ordningen, så fick jag en kulspruteeld med motfrågor om hur det här påverkar global politik. WTO, handelssanktioner, lobbyorganisationer, bruttonationalprodukter, handelsbalanser. Vi och jag hade genomtänkta svar på allting. Efter ett batteri av frågor så blev han tyst, tänkte en stund, och sade;
– Ja, det låter som en genomförbar plan. Vad vill du ha till lunch?

Skrivet av Bergatorparen, 2009-03-24 04:59

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?