En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
Bergatorparen

Dagens samhälle

När kulturen blir ”produkt” …

… är det något som inte riktigt stämmer – och som invarslar en urholkning av samhällets kulturella kapital. En konstnär skall aldrig ställa sig frågan om huruvida det han/hon gör kommer att skapa ekonomisk vinst eftersom detta är konstnärligt irrelevant. Konst handlar om att observera, tolka, uttrycka och förmedla. Om man går i sin ateljé endast i syfte att tjäna pengar, är man en hora och inte något som helst annat! Den som skriver låtar endast i syfte att tjäna pengar, borde skaffa sig ett liv och truckförarbevis och ta ett riktigt jobb. Sådana odågor skapar endast skräp som kanske är lätt att sälja – och inte minst billigt att producera. Konst är det dock inte. Och kultur? Okultur är ett ord som jag tycker är mer passande i sammanhanget. Kultur är något som skapas av de så förhatliga massorna och som övre medelklassen använder inte spaltmeter men astronomiske enheter på att såga jämte fotknölarna. Men finkulturen – varifrån kommer den? Om du lyssnar på till exempel Beethoven, kan du tydligt höra folkmusikinfluenserna i bakgrunden. Och ofta er det rena tillfälligheter som kan bringa en musikform eller ett instrument in i de ”fina” salongerna, såsom fallet var med Anton Karas och hans musik till filmen ”Den tredje mannen”, där i synnerhet Harry Limes Theme som inleder filmen blev en dundersuccé på radiostationer över hela världen. Det var plötsligt inte efterblivet att spela sitar och folk fick en annan syn på folkmusik. Inte ens övre medelklassen kunde säga något. Poängen är dock att det som föraktas i dag kan visa sig vara morgondagens finkultur – det är enbart en fråga om vem som tar tag i det och bringar det in från kylan.

Så vad är vårt kulturella kapital? Det är det som definierar oss som folk, och som berättar vem vi är. Kulturen är inte en produkt. Den är en integrerad del av samhället och dess alla människor. Det är lite som tid och rymd: För att skapa rymd behövs materia, och där det finns materia, finns tid. Tiden går med ljusfart och alltid bort ifrån oss. Man kan inte koppla loss tiden från rymden eller rymden från tiden. På samma sätt kan inte kulturen kopplas loss från samhället utan att samhället havererar. Men man har gjort delar av kulturen till en produkt som hordar av advokater vaktar. Tidigare kunde folk ta för sig av den gemene kulturen för att skapa nytt. Numera krävs det att man inhämtar alla sorters tillstånd och betalar dryga licenser. Var lämnar detta oss? Skall vi behöva återuppfinna hjulet varje gång vi skall förverkliga en idé, kommer många att frustrerat slänga den i soptunnan. Det man tydligen demonstrerar är att man anser sig inte vara en del av samhället, men tvärtom att samhället tillhör de som äger alla upphovsrätter och som kapar åt sig av äventyrsfigurer och gör de till ”produkter” som man måste erhålla licens för att få använda. Så korporativismen http://copyriot.se/2009/03/16/om-korporativism-i-fem-punkter/ är på full framfart i världen utifrån de stora mediebolagens försök – framgångsrika sådana rentav – på att överta samhällsstyrningen och kunna operera inom lagens ram – en ram de själv har snickrat påhejat av korrumperade politiker som fått erbjudanden de ”inte kunnat tacka nej till”. Detta bringar tankarna till såväl Det Tredje Riket som den forna Sovjetunionen. Där var det Kommunistpartiet som var det allsmäktiga och kunde sätta normen för kulturutvecklingen. I våra dagar är det Warner Bros och Walt Disney som tillsammans med andra inom upphovsrättsindustrin försöker kopiera detta i syfte att tjäna pengar på alla möjliga sätt, klarar man det även på omöjliga sätt med, så räknas det som en bonus. Den vanvettiga debatten kring IPRED fick man vinklad dit att det var en fråga om upphovsmän och artisters betalning för deras arbete. För tusan: Det kunde inte vara längre från sanningen. Sanningen är den att man vill ha laglig rätt att slå in dörrarna hos var och en som man MISSTÄNKER har brutit mot upphovsrätten. Det är så att du inte anses oskyldig tills bevisat skyldig i rätten – men tvärtom. Det är detta som amerikanarna kallar ”extreme prejudice”.

Borde copyright egentligen finnas i våra dagar? När man har i åtanke att den existerat sedan medeltiden, och att syftet var att reglera vem som fick och definitivt INTE fick bedriva tryckeriverksamhet. På samma sätt vill man i våra dagar begränsa folks bruk av delar av kulturen såtillvida att om de vill bruka den så måste licens inhämtas och en dryg faktura betalas. Om vi kunde se lite annorlunda på det: Vem äger kulturen? Mitt förslag är samhället – inte regering, riksdag, Walt Disney, Warner Bros eller Bert Karlson. När man skriver en sång, komponerar en melodi eller på annat sätt yttrar sig konstnärligt, så borde det ses som ett bidrag till samhället. Nu hör jag redan protesterna: ”Skall multimiljardindustrin få ensamrätt på inkomsterna?” Nej, de skall inte det, och det är här som utfasningen av copyright kommer in: Nuförtiden kan vem som helst skapa och distribuera sin konst – precis som jag nu distribuerar mina jeremiader – och jag har inte en enda korvöre betalt för min möda, men jag gör det för min egen tillfredsställelses skuld. Jag ser att folk läser det jag skriver även om det inte är så många som kommenterar. Men poängen är att någon läser, och kanske citerar delar av det för någon andra som i sin tur och ordning går vidare med det. Dominoeffekten kallas det, och innebär att jag kan dra ett aldrig så lite strå till stacken. Så är det med konsten med: Det är inte den konst som ställs ut i stora gallerier med pompa, ståt och i närvaro av kungligheter och andra som äger betydelse i samhället som nödvändigtvis är den viktiga, men den som stillsamt rör sig över landet i mindre pretentiösa sammanhang och som folk i allmänhet tar till sig som sin egen. Allt stort började med en flyktig tanke, som senare återkom och växte till sig. Problemet är bara att detta stora blockerar för andra liknande processer. Det får mig osökt att tänka på en gammal berättning om Joachim von Anka där han har hittat en källa till ungdom. Problemet är att endast hans släktingar känner igen honom, så han effektivt stängs ute från sitt affärsimperium. När han så försöker bli rik igen, upplever han att det inte går denna gång eftersom han effektivt skapat blockeringar via sitt imperium. Han tvingas återställa sig till sin egentliga ålder så att han kan återfår sin position och sin rikedom. Denna historia kunde lika så gärna varit om Warner Brothers, som började med en tanke någon gång i filmens ungdom och som sedan dess har växt till ett monster som äter levande alla som försöker skapa något liknande.

Kanske är det detta som är odjuret i Uppenbarningen? Vi människor skapar monster som effektivt förhindrar all konkurrens och därigenom hindrar utveckling. Tänk bara på Coca Cola. Det började på bänken hos en apotekare på slutet av 1800 talet – och se på det nu. Walt Disney började med en mus i garaget hos Disney som först kallades Mortimer, men Disneys fru föreslog att kalla honom Mickey – och efter det har denna mus blivit en institution hos världens alla folk. Är så detta ett exempel på Darwins lära om ”survival of the fittest”? Kanske, men här ser vi snarare missfostrens överlevnad genom att använda samma ”teknologi” som cancern genom att skicka metastaser överallt, och sedan sprida sig så länge det finns frisk vävnad att angripa tills värden dör. Vi låter integritets och ryggradslösa politiker företräda oss, till stor glädje för de som aspirerar mot att ”äga” samhället och kunna beställa lager eftersom behovet är, för att kunna cementera sin position och svepa all konkurrens av banan – trevligt!

Så allt detta hänger ihop. Vi har gått och sett på eländet i decennier, och det har funnits många idéer till alternativ, men det har slutat på samma sätt varje gång: Ett stort engagemang från eldsjälar som efter åratals slit till ingen nytta slocknar, och trött konstaterar att inte ens idoga och stark vilja kan flytta ett fjäll som inte vill flyttas. Tro mig: Det finns många alternativ till den samhällsordning vi idag har – och då räknar jag inte in de radikala. Det är fullt möjligt att skapa något som är bättre och som gör mindre åverkan på människor och miljö. Allt måste inte vara en produkt. Vi har offrat på tok för mycket för en destruktiv livsstil som lovar runt men håller tunt. På 100 år har vi lyckats skapa en soptipp som sträcker sig ända ut i rymden – är inte det destruktivt så vet jag inte. För att sätta det i perspektiv: Du tappar en bit papper på golvet. Du plockar upp det. Firman AB tappar en bit papper på golvet, men låter det ligga kvar eftersom det anses för dyrt att plocka upp det. Där har du det i kondenserat form.

Vi lever i en tid då allt räknas som produkt – även vatten! Kanske läge för att tänka genom alternativen? Vill vi ha det så? Och tror du att jag bara svamlar, så ta ett snack med en brasilian, en bolivian eller en nicaraguan – så kommer de att berätta för dig hur det var, och mycket till dels är där amerikanska korporativismen får råda. Jag varken dricker eller ”röker på” medan jag skriver. Tro mig jag vet vad jag talar om. Och det gör att jag är mer än lite skrämd över den utveckling jag ser i samhället idag – och jag är inte lättskrämd.

Skrivet av Bergatorparen, 2009-03-27 05:39

Ja, livet och levernet går i cyklar som återkommer på ett eller annat sätt, men vad har vi lärt oss av det. Människan har väldigt lätt för att bli GIRIG. Och när inte sedelpressarna räcker åt girigheten letar den sig in i andra livsområden.

Skrivet av bosselagom, 2009-03-27 10:04

Intressant tankegång. Det där med konst, konstnärlighet och konstigheter är väldigt relativt.

Skrivet av Diana, 2009-03-27 12:02

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?