Min kärlekshistoria med "H"...
Vad skulle han svara ......
Kände paniken välla över mig när jag väntade på hans svar.. många tankar hann svischa igenom skallen på mig.. han vill inte, han vill inte, han vill inte....
Hans svar kom säkert bara sekunden efter jag ställt frågan, men för mig var det en evighet...
"Det är väl klart att jag vill att du ska komma ner till mig!! Förstår du inte det??"
Hans svar var som en ljungande blixt från sjunde himlen. Han ville...... han ville träffa mig......
Nu började en väldans massa pusslanden för att hitta en helg som skulle passa oss båda. Nej, till helgen då kan inte jag för jag jobbar... men nästa så... Nej, men då kan inte jag för jag ska ju börja på det nya jobbet snart å måste få klart på det gamla först innan....
Men till slut så hitta vi en helg.. båda kunde vi den första helgen i september.....
Nästa dag så ringde jag till Y-buss å beställde biljett. Fredagen den 5 september skulle jag åka ner, söndagen den 7 gick hemresan. Nu var det bara det kvar att berätta för sambon *G* vad jag hade för planer. Tog mig i kragen å berättade för honom å väntade på reaktionen. Men det blev ingen. Eller snarare, han sa, men det var väl kul.. Hoppas du får roligt... Inte alls vad jag hade väntat mig men ändå.. nåt litet klagomål skulle åtminstone ha talat om för mig om det var ett fel beslut.. men ingenting....
Dagarna fram till att jag skulle åka var oändligt långa. Våra skrivstunder blev hetare å hetare.. samtalen var en plåga för jag längtade efter att krama om den där mannen med den hesa rösten.. den rösten som gjorde mig så het inombords när jag hörde den.....
Men samtidigt så blev jag lite rädd.. vad är det jag har gett mig in på?? tänk om mannen är en skum typ som gör mig illa på nåt sätt?? känner han verkligen på samma sätt för mig som jag för honom??
Så äntligen så var det dags för mig att åka ner till Stockholm. Packade min väska med alla mina saker, kollade att biljetten var med, mobilen var fullt laddad, hade pengar så att jag kunde ta mig därifrån tidigare (om det skulle behövas). Allt var fixt å färdigt. Sambon, den ängeln, hade lovat att skjutsa in mig till bussen. Å så var det dags att åka.......
Vi satte oss i bilen, sambon, sonen å jag... å ställde oss för att köra ut på E4:an... men det var nåt som inte stämde.. vad var det med all trafik?? varför rör sig inte bilarna?? är det stopp nånstans??Herregud, skriker jag, jag kommer att missa bussen.... Vad gör vi??
Lugn, säger sambon.. vi hinner...... men det gjorde vi inte......
När vi äntligen kommer ut på E4:an så är det ju en mil att åka för att komma till stationen som bussen skulle gå ifrån. Å när vi är nästan ända framme ser jag på viadukten ovanför oss att bussen har åkt, jag är försenad som attan, resan blir inte av....
Panikslagen så åker vi ändå till stationen å jag springer in å skriker.. "kan ni stoppa bussen mot Stockholm?? jag ska ju med å blev hindrad av en olycka på E4:an!!
Måste ge en eloge till tjejen i luckan, hon gjorde allt för att komma i kontakt med chauffören. Men trafiken hade kommit igång igen, han hade hunnit åka några mil å skulle inte stanna än på ett tag. Det var bara att inse.. jag skulle inte komma ner med den bussen. Men skam den som ger sig, nu började en jakt på nästa lediga sittplats ner till Stockholm. Ingen ledig plats fanns att uppbringa för att åka ner den fredan, men det fanns en ledig plats tidigt på lördags morgon. Ville jag ha den??? Tvekade inte en sekund, klart jag ville ha den.....
Åkte hem igen å vi var alla lite utschasade efter den jakt vi nyss hade blivit utsatt för. Å så måsta jag ju ringa *H* å tala om att jag inte var på väg.
Kommer än idag ihåg hur han lät på telefon.. så väldigt besviken har jag aldrig hört nån förut. (Fick senare veta att han trodde att han blivit blåst igen.. att jag hade hittat på allting.. att jag inte alls hade tänkt komma ner). Jag talade om att jag skulle åka ner med den bussen som gick vid 9 dan efter.. jag kommer, men inte förrän imorron..
Nästa dag var det inte nånting som strulade. Allt gick enligt planerna å jag satt äntligen på bussen. Jag skickade flera sms om var jag var nånstans efter vägen, resan tar ju trots allt 3 timmar ungefär. Ok, säger han, ring när du är i Upplands Väsby.. då hinner jag precis in från där jag är för att komma i tid till stationen. Jag lovar att jag ska göra det....
Vi kommer in mot Stockholm å jag ringer.. Ok, säger han, då åker jag alldeles strax jag åxå.. Nu börjar det pirra ordentligt i magen på mig.. "Herregud människa, du är ju vuxen.. du behöver inte reagera som en fjortis" tänker jag.. men jag gör det ändå.....
Så kommer bussen in på stationen i Stockholm. Vi har bestämt att han ska komma till stora ingången mittemot Centralen, så jag går dit å väntar. Å väntar.... å väntar.... å väntar....
Känner åter paniken stiga inom mig. Tänker han inte komma nångång? Har han lämnat mig ensam här åt hundarna? Har jag åkt ner förgäves? Har jag blivit lurad?
Till slut så måste jag ringa honom. Vart är du nånstans?? frågar jag.. Å han svarar, "är det säkert att du är här nere??"... Lättnaden sprider sig i min kropp.. han har varit lika osäker på att jag skulle komma ner (även fast jag skrivit det i sms å sagt det på telefon) som jag var att han inte skulle komma å hämta mig....."Jaa, vännen, jag står å väntar på dig.. men varför kommer du inte??" "Jag kommer på studs, är där om ett litet tag bara" svarar han...
Å så äntligen så ser jag att han kommer.. Ser hur han spanar genom folkhavet utanför ingången om han ska se mig.. Å när jag banar mig fram så fort jag bara kan, ser jag rätt in i hans blick.. ser lättnaden i hans ögon.. dessa underbart vackra gröna ögon.. ser hur han slappnar av när han förstår att det är jag, jag som kommer småspringandes emot honom....
Vet inte hur fort jag ska få upp bakdörren å slänga in väskan... få upp min dörr å komma in i bilen... å äntligen få ge denne underbare man min första varma kram......
När vi äntligen håller omkring varann, när vi äntligen får känna varandras kroppar mot varann, så kommer det små tårar i bådas ögon.. vi hade längtat så.. längtat efter att få rå om den andre.. nu kunde vi äntligen få komma så nära varann vi bara kunde.. känslorna som vi hade byggt upp under den tid vi bara pratat med varann över nätet eller telefonen fick äntligen utlopp.......
Det kändes som om jag äntligen hittat hem......
Skrivet av BittersweetSymfony2, 2006-03-17 00:58
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.