Det sägs att ögonen är själens spegel...

Först nu kan jag förstå hur svårt det måste vara för alla de små vars föräldrar genomgår en separation eller skilsmässa. Jag har "turen" att ha föräldrar som fortfarande håller ihop, om man kan kalla det tur med gräl var och varannan dag, föräldrar som inte verkar ha så mycket gemensamt längre, föräldrar vars liv bara blir tyngre och tyngre när de märker att de är fast i skiten, föräldrar som av ren vana håller ihop, för, vad ska de annars göra? De har ju alltid varit ihop.

Är det något man inte ska så är det att hålla ihop bara för att det ska vara så. Varför välja att stanna kvar i något som inte är bra, och som inte varit bra på så många år? Kan det någonsin bli bra?

När jag var liten och det grälades önskade jag en skilsmässa, för att få slut på grälen, och jag var nästintill likgiltig - idag däremot, med en mognare ålder gör tanken på att det nog kan bli så inom en ganska snar framtid mig väldigt ledsen. Men, att stanna kvar för sakens skull är inte ett alternativ, samtidigt som jag frågar mig att om det har varit värt det, alla dessa år av kamp, om det bara ska ta slut nu?

Som vilket barn som världen vill jag såklart inte att mina föräldrar ska skiljas, men samtidigt inte heller att det ska grälas, och att de ska vara olyckliga i ett förhållande. Hjärtat talar mot förnuftet, och vice versa.

Men som vanligt får man väl se krasst på livet? Det går inte att göra som när man var liten, låsa in sig på sitt rum så man inte hörde, och komma ut först när alla var vänner igen. Tyvärr.

Skrivet av BlueEyes, 2008-07-13 19:34