Min gnällburk.
Besvi kelse.
Jag har så mycket jag vill få ur mig...
Jag känner mig ledsen och besviken.
Jag är ledsen över att vår lilla son inte kan få må bra. Ledsen över att jag inte kan tala om allt detta för dig personligen för jag har ingen ork till det.
Jag är besviken för jag känner mig ensam i detta. Jag tar nätterna med Kian för att du ska få sova så du orkar jobba, han sover ok men jag får ingen riktig sömn. Inget tack för det. Jag lagar mat och fixar de korta stunder han sover på dagen,jag hinner knappt äta själv under dagen. Inget tack för det. Jag känner att jag snart inte orkar mer. Varför kan du inte ta ut honom en stund? Så jag får ta et varmt bad, läsa en bok, göra sånt jag inte hinner och som bara hopar sig i högar här och där....
Vore det för mycket begärt att du tog honom iaf en natt under helgen så jag kan samla lite krafter? Tyligen...jag föreslog det för ett tag sen men fick till svar att du har andningsmasken. Men hallå! Det beror helt på vad man prioriterar! En jävla natt...
Jag kan också pusta, stöna och bli irriterad över hans kink och gråt men oftast får jag svälja det och försöka få honom på bättre humör, men jag tycker att du stönar och pustar direkt han börjar kinka och det kan jag bli så sne på! Tänk på mig som är själv med honom när du jobbar! Jag är tvungen att fixa situationen för jag har ingen att dumpa över honom på.
Jag tycker inte att du har nån rätt att pusta och stöna förrän du provat på en av mina jobbiga dagar.
Och en sak till...Var och när ska jag ladda mina batterier?
Vi sover sen ett tag tillbaka separat då jag snarkar så jag stör dig, du har din mask ( varför det skulle vara ett hinder till samsovning vet jag ej ). Men nu skulle jag verkligen behöva ha dig nära mig. Jag behöver din närhet så jag kan samla lite ny kraft och styrka. Det är ju hos dig jag ska ladda mina batterier, vart annars?
Jag tycker att jag iaf försöker med lite närkontakt fast det kan vara svårt att hinna med just nu men jag saknar att du gör det. Jag skulle vilja ha en spontan kram, en klapp på axeln, jag vill veta att jag fortfarande tilltalar dig. Det känns som vi lever ensamma i tvåsamhet. Jag är rädd att det en dag bara tar slut...att vi lever ihop av bekvämlighet och vana.
Jag älskar dig och saknar dig.
Och sen... När du bad mig stänga fönstret då Kian var otröstlig för att du skämdes för att han skrek så dog en stor bit av mitt hjärta! Hur kan du säga att du skäms över honom? Det är ju inte hans fel att han har ont! Tror du att han vill ha det?
Och när du nästan skrek på han när han var otröstlig! Ännu en bit dog... Varför? Du som vuxen borde veta bättre. Orkar du inte så gå ifrån. För jag tror mer och mer på att jag tvingat dig till något du inte ville...men nu står vi här och får faktiskt ta ansvar. Jag var heller inte bredd på detta men jag har aldrig inte ens ens sekund ångrat mitt beslut. Är det så att du inte vill så tala om det så löser vi det innan vi skadar för mycket.
Skrivet av Blygsam, 2011-05-04 23:26
Kommentera: