Jag är så långt ifrån livet att jag dör i mina försök att komma tillbaka
Troll karlens Dagbok
Står kvar i mörkret...sitter ensam och kall ner på den stora stenen...mitt hjärta sjunger en sång så ledsam att löven börjar trilla. gräset har börjat bli brunt och gult skiftningar i havet har börjat öka , jag kan höra den eviga kylan komma farande utöver trädkronornas toppar...Ändå sitter jag kvar , börjar sakta lyssna till vad mitt hjärta sjunger..det sjunger om sorg, förlust men också om stor glädje och kärlek...jag kommer på mig själv att lugnt och stilla gråta, inget fel med att släppa sina känslor och vara ett med sig själv en stund...jag torkar tårarna från min kind, drar huvan och hossorna tätare omkring mig och börjar sakta gå nerför stigen mot dalen...På vägen möter jag en varg, jag stannar och bugar hövligt, vargen bara stirrar på mig , böjer ena benet och bugar till svars..jag fortsätter neråt dalen när jag känner att vargen stryker förbi i kanten av stigen..jag stannar upp och frågar ifall den vill göra mig sällskap..tyst och smygande kommer den ut och sätter sig vid min sida, jag skrattar till och kliar den bakom örat..uppgivet börjar den att gny lite för att sen nafsa retligt i mina fingrar..jag skrattar till och säger..-Ja, jag vet gamle vän..det var alltför längesedan jag var hemma...vi tar första steget in i dalen...Jag tittar mig nöjt omkring..allt är precis som jag lämnade det..jag ser mitt hus..eller hus är kanske att ta i men...min stuga kanske jag hellre ska säga..jag hittar nycklen jag gömt under brunnslocket..låser upp och kliver in...
Minnena som slår i mot mig är överväldigande...mina koppar, mina böcker, min fina gåspenna, bläcket ,ja allt står där det ska...lite dammigt..men ändå..jag hittar lite ved..slänger in det i eldstaden..hittar mitt stål..slår till och ljuset och värmen sprider sig i rummet...efter ett tag är det behagligt varmt i stugan..brygger mig en kopp örtbrygd och sätter mig ner i min favorit stol...tänder pipan och bara njuter...Saima lägger sig vid mina fötter ( Ja min varg heter så). Nu äntligen efter så många år av resande kan jag äntligen slappna av..Plöstligt blixtar det till och jag hör ett dovt muller i fjärran..Jag små ler och tänker: att det lilla dvärga folket har då inte slutat inför vintern..dom slutar förvisso aldrig arbeta..får nog ta at hälsa på Haldur snart igen..måste ju fylla på mitt förråd av proviant inför vintern... Tidigt nästa dag sätter jag igång att röja upp på gården..på avstånd hör jag ett oväsen på stigen, jag stannar upp ser tre svart klädda ryttare dundra förbi..tittar undrande på Saima, som rycker lätt på tassen..plötsligt blir det mörkt,solen försvinner bakom en svart skärva...något är fel.
Fruktansvärt fel....
Så nu har ni fått läsa början av en berättelse jag satt och kom på alldeles nyss..kanske skulle fortsätta att skriva...som en fantasy blogg bok...ja ni får väl säga vad ni tycker...ha de /Christian
Skrivet av Christian_Manfredsson, 2006-09-05 22:51
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.