En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Cissis bloggis

Svenska Novell

Hård kompakt snö. Han slant till, men kom snabbt på fötter igen.
”Långa, jävla skogsväg” viskade han för sig själv.
Granarnas grenar tyngdes av snön. Det var kallt, ruskigt kallt och mörkt ute, endast månen och snön lyste upp den buckliga och hala vägen. Han riktade blicken neråt hela tiden, han ville inte se upp. Han skämdes, skämdes för det val han tvingats göra. Det var så svårt att veta: Vad är rätt och vad är fel? Vad skulle han ha gjort? Allt kändes fel, han hade lyssnat till sin hjärna och inte till sitt hjärta. Det hade känts rätt för tillfället, men nu mådde han bara dåligt och saknaden inom honom växte starkare och starkare och han visste att den skulle fortsätta att växa länge. Tänk om han inte orkade leva med saknaden? Tänk om han skulle ångra sitt val och tvingas leva med den väg han valt?

Nej, allt skulle bli bra. Det måste han intala sig. Det var hans framtid det handlade om, och det fick ingen komma i vägen för just nu.

Helt tyst.

Inget rörde sig. Det enda som gjorde honom sällskap var hans egen skugga som sakta släpade efter. Han blickade upp. Det var en helt stjärnklar himmel.
”Jag är ledsen, men jag måste flytta. Det här är inget liv för mig. Mitt liv måste forstsätta någon annanstans, där jag har en framtid”
Så hade han sagt, och i samma sekund krossat hennes hjärta.
Det var så mörkt ute att man inte kunde se fötterna framför sig, fastän klockan inte var mer än sent på eftermiddagen. Det var en lång väg kvar att gå, det var säkert ett par mil och han frös redan om händerna, han hade nämligen ingenstans att göra av dom. Inga fickor eller vantar. Det var flera minusgrader och kylan blev allt hårdare ju mer kvällen närmade sig. Hur länge hade han gått? En timme, kanske en och en halv.
Tjock snö överallt. Snart var det jul. Han hoppades att snön skulle stanna kvar till dess, för stämningens skull. Men vilken stämning? Att sitta ensam i en tom lägenhet var ju inte den julanda man önskade sig, men samtidigt hade han inget val, det skulle bli för långt för att åka till den familj han hade kvar.

”Men Oss då? Betyder inte Vi någonting för dig längre? Jag älskar dig, och det ska du veta, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Men nu har du krossat det. Jag förstår dig, mitt liv är här och ditt är där, finns inget att göra åt. Önskade bara att du och jag kunde fortsätta tillsammans, men det är en omöjlighet. Snälla gå nu är du snäll.”
De hade båda börjat gråta. Hur lätt är det att gå ifrån den enda person som du älskar över allt annat? Det är aldrig lätt att säga Hej Då.

Det knarrade under fötterna när han gick på den mjukare snön, äntligen slapp han gå på hård och kompakt snö som man halkade runt på.
Han såg en lampa, en lyktstolpe. Äntligen fick hans ljus, men kylan var fortfarande kvar, det fanns inte mycket att göra. Han fortsatte att gå ensam på den ödsliga skogsväg som ledde till framtiden.

Skrivet av Cissi, 2006-11-12 16:28

Oops. kom på att man kan ju förfan inte ha en skugga som släpar efter när det är så mörkt att man inte ens kan se sina egna fötter :D men försök och inte tänk på det ;) /Cissi

Skrivet av Cissi, 2006-11-12 16:29

Du kan skriva du!

Skrivet av Mats, 2006-11-14 12:36

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?