SOM SANDKORNEN I ETT TIMGLAS -

När dom berätta i telefonen vad som hänt, förstod jag först inte vad dom sa. När dom upprepade vad dom sa så blev jag helt förkrossad! Jag skrek och grät ut min sorg.
Jag ville se dig med egna ögon. Åh vad jag ville att det bara skulle vara ett skämt. När jag såg dig ligga där såg du så liten ut.
Så blek och kall. Trodde jag skulle svimma.

Du var en riktig kämpe. På slutet mådde du ju så bra, eller?
Nu slipper du i alla fall att lida. Ingen mer smärta.
Nu får du vara med morfar igen. Han kommer att ta hand om dig.

Jag tror inte att jag berättade för dig hur mycket jag älskade dig. Du betydde mycket. Du var så underbar.
Nu är det försent att säga det, men jag hoppas att du vet det i alla fall.
När jag försöker sova är det bilden av dig jag ser.
Jag har en stor klump i halsen som gör det svårt att svälja och en brinnande smärta i bröstet som gör det svårt att andas.

Du är nu för alltid borta. Men minnet av dig kommer jag för alltid bära med mig i mitt hjärta.
Varför var du tvungen att tas ifrån oss?!
Kommer aldrig att glömma dig! Älskade dig.
Saknar dig så fruktansvärt! :'(
Hur blir det nu med dom där sockarna du skulle sticka till mig i julklapp?
Jag som längtade så efter dom.

Nu är du vår Ängel, älskade momma!

Skrivet av Constentine, 2006-10-04 20:48