En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
Dagh

Daghens blogg

Håll i hatten. Det är så mycket tjyv och rackarspel som pågår här.
Skål!

”Vad finns det egentligen för anledning till att inte alltid bära kostym?”
Det är frågan jag ställer mig, efter att ha torkat bort tårarna från kinderna och tagit av mig det käraste plagget jag känner; en svart, aningen rutig kostym med röd skjorta och svart slips. Wow, det lysande tygbeklädda mästerverket, som i det här fallet var jag, hade inte en tillstymmelse till fult hår och flottig hy. Lackskorna och de övrig ögongodiset stal all uppmärksamhet.
Som sagt, vad finns det för anledning till att inte alltid ha kostym?
Imorgon väntar ett besök hos lärare Karin. En gång när jag hade kostym och läste upp en Hardcore Superstarlåt för henne, sa hon att det var så vackert att hon nästan började gråta.
Om jag tar på mig min studentkostym imorgon, kommer kvinnoskrället torka ut.

Jag borde inte slösa bort min kära kreativitet, då jag mer eller mindre är tvungen att skriva en krönika till lokaltidningen Ljusnan. Suck och pust, vilken press jag känner. Enda direktivet...

Skrivet av Dagh, 2007-05-27

Visa hela (11 kommentarer)

Jag kommer springandes hem från tåget med solen skinande över det alltid lika fula Kilafors. Fåglarna kvittrar, en katt blir mosad under en bil och kvällen är precis sådär lagom varm.
Så gick mima tankar efter att gårdagen, som jag fasat för i flera månader, började lida mot sitt slut. Jag hade tagit klivet ut på den stora scen, sett publiken, format den i min hand och lekt med den som man leker med hamstrar.
Kvällen jag talar om är alltså kvällen då sistaårseleverna på medieprogrammet redovisar sina projektarbeten. Jag som var född med en dragkedja på läpparna har ju såklart fasat inför stunden då man står på scenen alldeles ensam och övergiven likt en kines i stövlar. Jag tog tjuren vid hornen (som i det här fallet var en liten laserpekar) och lät orden flyta ut om både det ena och det femte. Nu är det över och klassen lyckades till och med fukta vår torrboll till lärares ögon.

Studentkryssningen var en succé där citat som ”lampan flyger”, och ”ett isglas...

Skrivet av Dagh, 2007-05-25

Visa hela (3 kommentarer)

Som alla människor med lite självinsikt, vill man ju såklart ha en sofistikerad maträtt som ens egen favorit. Gärna något dyrt och franskt som t ex anklever. Men jag är ju egentligen en hockeykille så på den viktiga frågan i fråga, lyder alltså mitt svar ”pizza”. Det är ren tur att jag inte läser Slitz (eller ens kollar på bilderna) och har ett permanent lager med motorolja på fingrarna.
Hur som helst, så andas och lever jag för det underbara matfenomenet från Italien. Men nu kommer vi till mitt stora problem – hämtningen. Jag bor en kilometer från den lilla turkbemannade kiosken som tillverkar läckerheterna, så det är inget maraton jag måste utföra för att bli gudomligt mätt. Jag brukar ta min trampolincykel och är då framme vid Hambogrillen på ungefär 90 sekunder. Jag hämtar pizzan och börjar min cykling hem, som i regel tar lite längre tid, då de är uppförsbacke på stora delar av sträckan. Jag ju självklart hungrig som ett arsle och vill ju hem så fort som...

Skrivet av Dagh, 2007-05-12

Visa hela (8 kommentarer)

Vad tänkte egentligen gud när han skapade tresteg?
Det finns en mening med det mesta i friidrott. Spjut – Man gick ut på savannen och kastade ihjäl sina elefanter eller myrhjortar till middag. Om man bara träffade myrhjortarna lite i vaden och myrhjorten satte efter en, var man tvungen att springa och hoppade över diverse monster och raviner, där har vi alltså de flesta löpgrenar, häck, höjdhopp och längdhopp. Med tresteg? När i hela fridens dagar hade våra förfädrar nytta av att ta tre gigantiska fjollhopp? Chirstian Olssons kulle inte ha en chans mot en förrymd myrhjort, så mycket kan jag då säga.
Min Arma moder som snart ska fylla 102, ska i sommar vara med i SM för dinousarier. Hon kommer att bryta varenda lårbenshals på hela kroppen när hon skuttar iväg sina decimetrar. I vilken fall som helst vill jag att kvinnan ska komma hem så hon kan laga mig riktigt mat. Jag är för gullig jag. Och hungrig.

Det är måndag och jag längtar redan till lördagen, då det ska bli...

Skrivet av Dagh, 2007-05-07

Visa hela (5 kommentarer)

Det surrar i magen. Jag tänker att det nog bara är en katt, eller en tidning. Det KAN ju inte vara så mycket annat. Surret slutar och man somnar om. Två minuter senare, som lika gärna kan vara två timmar, surrar det igen. Jag tar mod till mig och slå upp mina rödsprängda bakfylleögon. Jag konstaterar att jag heter Joakim Dagh och ligger i det rummet som jag tror att jag lade mig i. Men vad är surret? Självklart är det mobilen som ligger och blir överöst med de mest deprimerande sms:en jag kan tänka mig. Jag fumlar i sängen efter den ljudliga lilla odågan men vad jag finner är en bricka från hamburgerkedjan Max. Jag tänker fråga den hur den kom dit, men det är ingen idé, eftersom jag är uttorkad som en kotte, från fötterna och uppåt.
Alla har varit där och vi vet ju att det är lite genant att promenera iväg till trocaderoförrådet utan en tråd på kroppen och dessutom stöta på mor, far, syster, hunden, katten och Asafa Powell. Jag valde att förklara hela situationen med...

Skrivet av Dagh, 2007-05-01

Visa hela (4 kommentarer)

Slutet är nära. Håll i hatten.

Eftersom jag kommer från en, i många ögons snobbig familj, var jag ju mer eller mindre tvungen att börja spela golf, när tiden hade blivit mogen. Under mitt första år som golfspelare uträttade jag stordåd på banan och var, i alla fall enligt mig själ, en enormt talangfull spelare. Sen borde jag väl kanske ha förstått att mitt temperament skulle sätta käppar i hjulet på min karriär. Efter två år hade jag sparkat sönder min golfkärra, knäckt ett antal klubbor och när jag dessutom envist stod och trampade på samma handicap i över ett år, gav jag upp även denna syssla. Förhoppningsvis rinner väl temperamentet av mig tids nog, så jag kan börja igen.
I mitten av nian kommer man för det mesta till ett av livets stora val. Man ska då bestämma vad man ska går för gymnasieutbildning, som bestämmer vart man kan gå på högskolan, som bestämmer vad man får för jobb, som bestämmer vad man får för lön, som bestämmer vad man får...

Skrivet av Dagh, 2007-04-29

Visa hela (3 kommentarer)

Gråter, lyssnar på Damien Rice och väntar på att den hemska tiden ska ta slut.
Här kommer del två:

Undet första halvan av mitt hittills 19-åriga liv hade jag tre stora passioner:
Fiska
Knivar
Springa

Fiska, gjorde jag så ofta jag fick chansen och hur mycket jag än nötte så dröjde det en herrans massa år innan jag inkasserade min första ädelfisk. Den var ungefär lika stor som en tesked, men prickig och fin, så jag värderar den fortfarande väldigt högt i min fisksamling.
Knivar hade jag och har jag fortfarande en viss kärlek för. Det började med att jag alltid köpte med ett tilltänkt litet mordvapen från alla längre resor jag gjorde. Jag minns speciellt en liten blå kniv med blommor på som jag hade planer på att gifta mig med. Tyvärr var jag ett väldigt glupskt barn och det ville sig inte bättre än att jag åt nougat med kniven och råkade bita av bladet.
Springande, eller hela fritidsintresset friidrott var en annan sak jag var väldigt förtjust i....

Skrivet av Dagh, 2007-04-28

Visa hela (5 kommentarer)

Jag tänkte skriva ner mina memoarer nu. Pretentiöst var ordet, sa Bull.


Hur lätt är det egentligen att skriva om de första åren man levde? Minnena är ju små, ja faktiskt helt obefintliga fram till dess att man blivit runt 48 månader. Där skulle man nog enkelt utryckt kunna säga att denna kniviga balansgång som kallas ”livet” börjar. Om jag minns rätt, hade jag två vänner. En som tyckte om att ljuga om det mesta som imponerade på mig. Att det var lögner förstod jag såklart inte då, men så här i efterhand låter det inte så troligt att man har en stridsvagn i garaget. Den andra kamraten tyckte om att vara filurig. Att hon var filurig förstod jag nog inte då, utan tyckte mest att hon var en rolig liten prick som gillade att spränga ballonger i mina öron. Just vid de tillfällen då hon gjorde det, var hon ju självklart inte så jävla kul, tyckte jag, som led av en sjuklig rädsla för höga och oväntade smällar. Dessa två kan vi för enkelhetens skull kalla Adam...

Skrivet av Dagh, 2007-04-25

Visa hela (5 kommentarer)