Drottningens bloggis

Nu har jag kollat Idol!

Amanda & Maria fick mig att tjuta, som den blödiga människa jag är. Jag satt och grät fanimej, det har aldrig hänt till Idol förut, inte denna säsong, inte andra säsonger. Jag kan identifiera mig med Marie eftersom vi har samma sjukdom, vilket inte är en askungesaga. Fast jo, Marie är en askungesaga. Att ta sig igenom idol med den sjukdomen är inte lätt. Och vi verkar lika blödiga, eftersom man är tacksam när livet verkligen är som bäst. Vi vet vad det sämre alternativet innebär.

Att Bert Carlson kallar henne fet, är värt en stor jävla snyting. För det första är han inte smal själv, för det andra är hon inte rund för att hon äter mycket. Nu har jag sluppit just den delen som genom ett mirakel, jag är nästan för smal, vilket inte läkarna kan begripa.

Jag är nog lika envis som Marie. Har jag gett mig f*n att jag ska leva precis som alla andra, gör jag det. Hur sjuk jag än känner mig. Jag har arbetat 150% jämt, och knappt orkat ha ögonen öppna, men till jobbet ska jag! Nu är jag visserligen medicinerad. Men det finns fortfarande dagar när jag helst vill dra täcket över huvudet som Kalle Anka (fredag den 13:e) och försvinna. Och hur förklarar man det för en arbetsgivare. Vad är du för sjuk? Jo svarar man, jag är trött och hängig, och jag har ont här och där. Jaha.....tystnad. Och om du är trött behöver inte du arbeta som alla andra? Vad svarar man där. De tror antingen man är bakfull eller inte har lust att jobba.

Och läkarna tycker: Jo men du har medicin, du är färdigbehandlad. När man vet att det kan ta tid att komma tillbaka, ställa in dosen rätt och svänga i ork och humör under säkert ett par år efter diagnos.

Oj nu börjar det igen, omröstningen är klar!

Jag är inte den som gnäller, men nu har jag gnällt av mig lite och förklarat varför jag "försvinner" ibland.

Skrivet av Drottningen, 2007-11-30 22:28