En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Drottningens bloggis

SJÄLVMORD

Här sitter jag och funderar om självmord.....inte mitt eget, utan självmord i stort.

Självmord ses som en stor synd inom kristendomen, medan exempel självmordsbombare ses som martyrer. Nu är inte jag insatt i religion, men ser inte även (normala) muslimer det som en synd?

Självmord kan man tycka är en egoistisk handling, som efterlämnar mycket elände hos släkt och vänner. När jag var liten hade jag inte mindre är tre vänner, vars fäder tog livet av sig. Den ena är för övrigt en sk "kändis" idag. I sverige kan man bli känd genom att pippa i direktsänd tv, det säger en del om vad jag tycker om denne forne väns kändiskap. Men i alla fall lämnade dessa fäder efter sig familjer som gick sönder. Barnen började med diverse djävulskap och ställde mest till problem pga undertryckta känslor.

Självmord kräver en eloge i sig, eftersom det kräver ett visst mått av mod. Dessa människor som avslutar sitt liv gör det inte oftast genom ett humant sätt.

Hade jag övervägt självmord, hade jag valt ett sätt där jag gick bort i grace och utan smärta. Bara somnade in. Till exempel vännernas fäder tog livet av sig genom:

1 hängning
2 hopp från hög höjd
3 hopp framför tåg.

Nu vet inte jag hur det känns att bli krossad av ett tåg. Däremot finns det en stor risk att man överlever, och det kan inte kännas som att möta himmelriket. Brandmännen som kryper ner under tågen, möts av de mest fasanslika syner. Och intygar det jag alltid trott, nämligen att de allra flesta överlever till sjukhuset och avlider där. Och vilken grace finns det i att ligga där saknandes diverse lemmar? En stor blodig köttbit, som eventuella anhöriga ska försöka identifiera?

Hur skulle man känna och tänka om ens barn, ens eget kött och blod, valde att försöka och lyckades avsluta sitt liv. Självmordsförsöken har ökat bland ungdomar, och mina tankar finns hos deras föräldrar. Vad har vi gjort fel? Vad gick snett? Föräldrarna anklagar sig själva.

Som jag ser det finns det en kategori av människor som inte är rädda för själva självmordsförsöket, och det är självmordsbombarna. Är det religionen och tron om livet efter döden som gör att de spränger sina fullt friska kroppar i luften? Är det deras besatthet, som förblindar och tar över rädslan? Hur kan de inte se att majoriteten föraktar deras handlingar, ser de som fega kräk som dödar oskyldiga? Hur kan man missa det?

Är det skillnad på självmord och självmord? Om man är döende, borde tämligen självmordet vara rättfärdigat. Om man valde mellan att dö i smärta eller att välja ex dödshjälp i schweiz, borde synden i det hela strykas. Jag skulle välja dödshjälp om jag var döende. Är inte dödshjälp en typ av självmord?

Trötta nattliga funderingar i hur man kan gradera självmord.

Vet ni hurvida självmord är en synd i islam, skriv gärna en rad. Det vill jag gärna veta.


Skrivet av Drottningen, 2007-12-28 23:45

När jag jobbade i äldrevården var det en dam 90+ som gömde sina sömnpiller. Det blev stor kalabalik och kurator tillkallades. Damens ko-lugna förklaring var: "Jag har inte mycket bestämmanderätt kvar. Blir hjälpt med allt och är beroende av andra. Jag säger inte att, men om jag skulle vilja dö så är åtminstone det något jag kan göra på mina villkor."
Med ett enstaka undantag så var det ingen i personalen som ifrågasatte hennes pillergömma efter det.

Skrivet av Diana, 2007-12-29 14:27

Ja men vem kan klandra en 90+ dam. Hon har levt färdigt och vill vandra vidare värdigt. Poetiskt nästan.

Skrivet av Drottningen, 2007-12-29 17:42

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?