Drottningens bloggis

Öga för ett öga, tand för en tand. Fast jag är jordens sötaste och snällaste, är det ett sätt folk beskriver mig. Ängel med svarta vingar kanske eller med glorian på sned. Hade önskat att folk hade en bättre uppfattning om mig.

Hämnd har jag sett som en slags upprättelse. Hämnden ska helst vara förnedrande och brutal. Jag har mina gränser jag med, när det finns barn inblandade, eller när jag känner att gränsen för mig som en "snäll" människa är överdragen. Oftast märker man att den är överdragen när man i 150km/tim, sitter i bilen och asgarvar över sina bedrifter. Där man börjar känna sig komplett tokig. Jag har hämnats i den bemärkelsen att jag efter förlorat den där känslan av : Jippi! helt. Där man känner sig jaaa, löjlig. För är det inte så att hämnden liksom baktänder ibland?

Är hämnd en slags upprättelse där självkänslan ökar, eller är det endast sämre för självkänslan? Är det kanske pga kass självkänsla man behöver hämnas, eller...

Denna historia snappade jag upp under morgonen på Rix Fm:

En man E ute och knatar och av en händelse rakt in i exfrun och hennes nya betydligt yngre kille. Mannen vill visa hur lite det bekymrar honom (att hon har en ny), och säger till den nya killen:

- Jaha, är det du som tagit över mitt gamla slitna hål?

Den nya killen kontrar:

-Ja, men det är ju bara de första 3centimetrarna som är slitna, resten är outforskat land.

Over and out

Nu kommer en ännu hetare potatis. Het potatis part II. Woila´!

Som är ytterligare ett ämne som kan vridas och vändas, ut och in, in och ut (Hmm. nu till allvaret igen)

Det här ämnet kan rubriceras: Att godkänna aktiv dödshjälp eller ej. Svart ämne igen.

Jag blev utvald att delta i en undersökning som KI, Karolinska Institutet gjorde. I den undersökningen skulle man, personer av olika kön, födelseort, ålder fylla i en enkät om olika situationer där man skulle godkänna, samt inte godkänna aktiv dödshjälp. Jag som under min studietid arbetade som biträde på olika sjukhus har sett smärta, och dödslängtan. Och jag vet att i ett visst ögonblick vill en del dö. Men jag har även sett de som bett om att dö i den mest smärtsamma stunden för att sedan tillfriskna. Detta har varit människor i ett slutskede, som läkarna har börjat ge upp hoppet om. En avdelning som av personalen kallas "Sista anhalten".

Jag har som vanligt målat upp 2 scenarion för er, om varför jag...

Vi fick ett infall och tog flyget till Riga igår. Vi tog helt enkelt en tur till Arlanda tidig morgon och hörde oss för vilka resor vi kunde göra över en dag. De hade visst platser över tur och retur till Riga, and Riga it was.

Vi visste ärligt inte vad vi skulle vänta oss. Efter moget övervägande skulle jag inte välja Riga för en romantisk dag. Men där stod vi, i ett soligt men väldigt färglöst Riga. Riika Airport, med Euros på fickan som vi växlat på Arlanda. Sorgligt nog visade sig att nästan inga taxichaufförer eller restauranger tog emot Euros. Det var Lati som gällde. Och mynt som började på Santimu eller Santimi. Taxiresan in till stan blev väldigt spännande. Vi sätter oss i taxin oxh säger kaxigt: -Till centrum. Min man rycker efter ett tag i mig och undrar: Ska vi inte höra ifall han tar emot Euros innan vi är framme......egentligen. -Men gubben, självklart tar de Euros, de tillhör för sjutton Europa. Sluta löjla dig! Och i ärlighetens namn, tror du jag är dum...

Låter det som Oprahs bokklubb? Jag sträckläste en bok som jag tycker alla borde läsa. Jag är aningen kräsen när det gäller böcker, av den enkla anledningen att jag inte tycker om att läsa böcker. Därför borde mitt boktips vara värt guld!

Ro utan åror- Ulla Carin Lindquist

Samma dag som U-C skulle fira sin 50-års dag fick TV-journalisten (nyhetsankare på rapport) sin diagnos. Hon hade drabbata av ALS, eller amyotrofisk lateralskleros. det är den värsta av alla neurologiska sjukdomar. som saknar bot och snabbt leder till döden. Boken är skriven under den korta sjukdomstiden. Hon skildrar sina upplevelser ställd ansikte mot ansikte med döden.

Jag som är skiträdd för att dö, läste denna bok och grät en skvätt, en ganska stor skvätt. En jävligt stor skvätt. Och alla undrade när jag rödögd gick ut, hur är det? Ja, hur är det att läsa om andras död och inse att det kan faktiskt hända vem som helst. För jävligt. Vad svart jag är i bland. Svart som natten....

Jag har delat upp detta i två delar, blir så invecklat annars.

Häromdagen kollade jag in en film "Turistas", som handlar om ett gäng backpackers som reser runt i Brasiliens regnskogar. På vägen till ett inplanerat mål, sker en olycka som mynnar ut i att de hamnar vid en paradisstrand. Vit sand, vajande palmer, och en bar, som tycks vara det viktigaste för dessa ungdomar. Ungdomarna bestämmer sig för att stanna resten av semestern vid denna strand, som visat sig vara ett backpackerställe med ungdomar från alla länder. Finns även två svennar, som pratar skitroligt (men det är helt orelevant..euhmm) I regnskogen har en galen läkare en stuga inredd som en operationssal. När dessa backpackers minst anar det lurar den galna läkaren upp dem till den stugan, där de sedan hålls fångna. Med den blodiga anledningen, att läkaren ska lägga upp dem en efter en på operationsbordet, och plocka dem rena från organ. Organen ska han "skänka" bort till ett lokalt sjukhus i huvudstaden, för att...

4 syskon har slutit ett hemligt avtal. Vi har äntligen gaddat ihop oss och bestämt. Bestämt att gränsen för länge sedan passerats, och att den aldrig kommer passeras igen, av mamma. Gränser har passerats över 20 år, vi har förnedrats, vi har förpestats, vi har varit skiten under hennes skor. Värdelösa och oförmögna att hitta de "rätta" männen och kvinnorna värdiga oss.

Mamma har haft ett sätt attackera alla syskonens partners in i minsta molekyl. Hon har plockat isär, letat och testat de tills hon hittar det där som hon kan vara kritisk emot. När min bror gifte sig med en "sol och vårare" med hennes ord, kom hon till bröllopet för att visa alla att "jag viker mig minsann inte". Sedvanligt ska brudens och brudgummens föräldrar vara de första som gratulerar de nygifta till äktenskapet. De görs oftast utanför kyrkan. Brudena föräldrar gratulerar, och alla väntar........fortsätter vänta och börjar skruva sig. Och vad gör mina föräldrar? Absolut ingenting, de vägrar...

Min syrra var ute i storstadsdjungeln:

En mörk kille närmar sig. Jaha. En mörk kille sätter sig ännu närmare. O shit. En mörk kille tar tag i hennes hand och tittar med sina bästa hundögon in i hennes. Nä nu smäller det, tänker syrran.

Han: Hej!
Hon: Ja, hej du.
Han: Jag bara undrar en sak. Jag har kollat in dig, och kunde inte sluta undra. Du är ju ganska mörk...
Hon: Ganska blond skulle jag säga.
Han fortsätter iaf: Har du ngt syrianskt i dig?
Hon: Syrianskt nääää, är du blind eller?
Han: Aha....men vill du ha det?

Hade kanske passat bättre om Eirukur från island undrade om hon har isländskt i sig. Behöver jag tillägga att syrran fick rysningar (INTE av välbehag) och stack hem ganska fort.

//Ha det