Du_syns' bloggis
Hur hante rar man vetskap man inte klarar av att accep tera?
Jag har några funderingar och frågor. Har någon några svar att ge mig?
Varför är det ett ganska vanligt förekommande uttrycka att säga: "efter regn kommer solsken?" Ger oss regnet mindre liv än solskenet? Det är en kombination av solsken och regn som är optimalt? Och existensen strävar efter optimering, är det inte så? Så varför är det inte ett lika allmänt förekommande uttryck att säga: "efter solsken kommer regn"? Det är väl skönt, när solen har gassat ordentligt, och de mörka molnen drar sig samman, naturen tystnar, och väntar, och sedan kommer regnet, svalkande och livsgivande. När regnvädret är över börjar det om på nytt, men lite svalare. En fågel kvittrar, en annan svarar och det droppar från grenar och löv.
Efter natt kommer dag, är även det ett allmänt förekommande uttryck. Varför inte tvärtom? Svaret är ganska givet. Vi är dagsdjur, vår syn är gjord för att se tydligt i dagsljus, vår biologiska klocka är inställd på att sova nattetid, i mörker. Därför associerar vi trygghet till dagen, och otrygghet till natten, då vi inte ser tydliga konturer längre och skuggorna blir otydliga och smälter in i varandra. Vi har inte längre full kontroll över synfältet. Men är inte nattens mörker rogivande på ett sätt? Tänk själva, en plats med skarpt ljus, avslöjande varenda kontur, skarp och naken och påträngande vital! Inget mörker som mjukt bäddar in den nakna miljön i sin murrighet.
Är det inte så man gärna gör med den påträngande "verkligheten" eller det som definieras som verklighet? Censurerar inte människor den ofta? För att slippa veta? En förenklad variant av solipsismen? Ibland önskar jag att jag inte vet om en del åsikter, eller vissa delar av historien. Det är påträngande.
Vad ska man göra med vetskap man inte kan hantera? Hur ska man genomgå processen att kunna acceptera det man har förstått? I de flesta fall klarar jag av det, dock inte i de här gången. Det är överväldigande och något jag ältat länge nu. I mer än ett år, och jag kan inte låta bli att gräva mer i det, ungefär som att riva i ett infekterat sår. Andra människor skjuter det ifrån sig, för att de inte vill veta, det känns otänkbart för de, det är jobbigt och påträngande och inget som de vill ha i sin självcensurerade vardag! Eller så tycker de att det är en oviktig detalj. Jag vet inte. Jag har ingen att diskutera det med. Vad det är vill jag inte skriva här. Det som räknas är resultatet av det.
Hur hanterar man vetskap man inte klarar av att acceptera?
Skrivet av Du_syns, 2008-01-31 09:45
För det första;var och en av oss har sin verklighet. För det andra så har jag själv grävt och grävt år ut och år in i en massa saker och ting och kommit fram att det är ganska meningslöst att gräva. Tänk dig ett litet frö som du ständigt gräver upp för att se om den har vuxit.På det viset döda man den eventuella växten som skulle har vuxit upp ur mörkret i myllans sköte.
Å andra sidan dödar man fröet om du lämnar den i solsken dag efter dag.
Vad jag vill säga är att vi:allt levande behöver mörker och ljus i lagom mängd. Det finns dock levande väsen djupt i jordens mörker;likaså djupt djupt i oceanernas botten och i grottorna.
Kan det vara så att allt liv har sin början från mörkret? Ljuset blev aktuellt mycket senare.
Hur hanterar man vetskap man inte klarar av att acceptera? Den frågan måste jag nog fundera över först innan jag kan svara. Till dess måste jag acceptera att jag inte vet hur jag skulle hantera det som jag inte kan acceptera!:))))
Skrivet av Kyllikki, 2008-02-06 10:55
Jo, varje individ har ju sina upplevelser, men eftersom vi delar liknande upplevelser kan vi utgå från en objektivitet. Jag kan hålla med, i alla fall, i många fall, att det är meningslöst att gräva. Samtidigt ger det kunskaper, kunskaper som man törstar efter, likt man gör efter vatten en het sommardag.
Jag gillar din metafor, jämförelse! Men tänk att man sår ett litet frö som man vattnar och sköter om. Rötterna gräver sig djupare och djupare ner i jorden, precis som ajg själv gräver fram olika ämnen. Ju djupare rötterna letar sig, desto mer näring kan de suga åt sig.
Mörker och ljus behöver vi i lagom mängd. Utan ljus finns inget mörker, och tvärtom.
Heh, riktigt :) Jag får alltid gå tankemässiga omvägar med den vetskap jag har, då den ännu inte är hanterbar för mig.
Skrivet av Du_syns, 2008-02-06 11:55
"Men tänk att man sår ett litet frö som man vattnar och sköter om. Rötterna gräver sig djupare och djupare ner i jorden, precis som ajg själv gräver fram olika ämnen. Ju djupare rötterna letar sig, desto mer näring kan de suga åt sig"
Då måste man ju tillåta rötterna att vara ifred för att plantan skall kunna få "näring-kunskap"
Förresten så tror jag inte att rötterna gräver;utan rötterna växer sig neråt;förbi stenar och annat som står i vägen. Rötter funderar inte varför i himmelens nams skall detta hinder finnas här framför mig;utan rötterna går runt hinder eller rentav slingrar runt stenen så att stenen bli så att säga en del av rötterna;i alla fall lever de i symbios med varandra(?)
Vi människor å andra sidan gräver och gräver och "sågar" itu så att vi kan förstå. När man har "grävt" tillräckligt länge kan det hända att man gräver sig tillbaka dit man började och det enda man fick är "hjärn och känslo" gymnastik och det är inte fyskamm(?) Och när man har "sågat" "huggit" "tagit isär" kommer man kanske underfund med att det enda man då kan se är små bitar som säger oss ingenting;eller bara tomhet Alla våra"grävare sågare huggare..." resor är visst ändå värdefulla om inte annat än just för individen och många "grävningar..." för mänskligheten.Det finns många många sådana "resor" för oss alla;bara vi vågar;tror jag!
Jag gör min "resa" inom sagan och fantasin och där finner jag mångar sanningar som är nyttiga för mig själv och jag har väldigt roligt under resan gång!
Skrivet av Kyllikki, 2008-02-06 13:02
"Då måste man ju tillåta rötterna att vara ifred för att plantan skall kunna få "näring-kunskap"
Förresten så tror jag inte att rötterna gräver;utan rötterna växer sig neråt;förbi stenar och annat som står i vägen. Rötter funderar inte varför i himmelens nams skall detta hinder finnas här framför mig;utan rötterna går runt hinder eller rentav slingrar runt stenen så att stenen bli så att säga en del av rötterna;i alla fall lever de i symbios med varandra(?)"
Jo, men på ett sätt är det ett grävande, vissa rötter tränger ju undan andra väster så de där, breder ut sig och suger musten ur annat liv.
Men om tomheten existerar i de små itusågade bitarna, existerar tomheten också i helheten, de småbitarna är ju fraktaler, små bitar av den stora helheten. Människans nyfikenhet är som den är.
Det är bra! Fortsätt med det.
Skrivet av Du_syns, 2008-02-06 14:44
Delvis...Delvis. Jag har analyserat hela trilogin om härskarringen och kommit fram till att författaren var rasistiskt lagd med en dragning åt anarkomonarkismen. Det vill säga J R R Tolkien.
Du då?
Skrivet av Du_syns, 2008-02-06 23:15
Utan regn, inget solsken. Motsatser behöver varann för att den ena ska kunna uppskattas.
Nånstans vill vi alla vara optimister och föredrar att kommentera att efter något negativt skeende kommer något positivt.
Skrivet av TunnSomLuft, 2008-02-14 12:42
Naturligtvis kan det bli sämre, men likaså kan det alltid bli bättre. Och efter solen kommer regnet, som du säger, men lyckan kommer alltid tillbaka. Liksom som det jobbiga gör det. Men anledningen till mitt blogginlägg var att jag hade kommit på just det under dagen, att det stämmer. Det blir alltid bättre, någon gång. Det gäller att försöka se på saker och ting från ett positivt perspektiv, förstår du hur jag tänker?
Men som du skrev, vi behöver regn, vatten, och natt, sömn för att överleva. Men kanske är det så att vi behöver våra dåliga tider också för att överleva? Är det inte så att det blir lite jobbigt att bara vara glad hela hela tiden? Liksom det är jobbigt när det är soligt hela tiden?
Allting går runt, det handlar bara om att få sina egna svar. Jag fick mina, du har dina egna.
Skrivet av SmurfBarn, 2008-01-31 13:21