ELINSNILEs bloggis
11/2
Var hälsade mina hjärtegryn!
Så kort och koncis min inledning blev. Den blev också något i stil med vad min farmor brukar tycka är passande att läsa, men det får ni ha överseende med. Ni läser ju trots allt min blogg på egen risk. Dessutom har jag en så bra blogg idag, att min något mediokra öppningsfras totalt kommer att överglänsas. Den kommer att blekna i kontrast med detta slående inlägg. Ni ska inte behöva vänta längre. Låt festen börja:
Jag tror att jag för en gång skull har varit ambitiös. Jag steg upp tidigt, satte mig vid köksbordet och började faktorisera. Det gick bra, faktiskt. Riktigt bra. Det kändes som ett knivhugg i hjärtat att abrupt slänga mig på matteboken så där på morgonkvisten, men jag kände mig samtidigt smart och oövervinnelig. Stolt och lycklig talade jag om hur duktig jag hade varit för min mor som, eftersom hon hade ledigt, vaknade någon timme efter mig. Dock blev inte hennes respons vad jag hade hoppats på. Hon tittade på mig med stora ögon, gapade skrämmande likt en kamel och sade: "Faktorisering?! Är det något du har hittat på själv?". Jag talade om för henne att faktorisering faktiskt existerar. Då öppnades hennes mun om möjligt ännu mer, och hon svarade: "Okej, jag fattar. Du är smart". Min mor är så trevlig på morgonen. Därefter begav jag mig till skolan, där faktoriseringarna och satserna skulle fortsätta. Det gör de ju alltid.
Innan vi gick in på mattelektionen kommenterade några vänliga själar min nyinförskaffade snedlugg. De tyckte att jag passade mycket bra i den, och sade att den var fin. Jag tror att frisör ska bli min backupplan. Jag har förresten också kommit på namnet på min salong. Sweeney Todd. Är det redan taget till en film med Johnny Depp i huvudrollen? Det hade jag ingen aning om. Då får jag väl kompromissa och döpa den till "The hairdresser of terror", eller något liknande. Jag ser faktiskt ingen skillnad på mig och Johnny Depp i hans nya, blodiga musikalrysare. Det skulle väl i sådana fall vara att han mördar sina kunder med flit, medans jag bara råkar göra det. Differensen är hårfin.
Nästa lektion var biologi. Där delade Sara upp oss i grupper, två personer i varje grupp, och introducerade oss för vårt nästkommande projekt - vi ska, givetvis i de grupper vi blev indelade, redovisa om en ärftlig sjukdom. Jag och Tomas H valde Alzheimers.
Sista lektionen var naturkunskap. Den roligaste naturkunskapslektionen någonsin, för att vara mer specifik, och det var inte för att den var så intressant och lärorik (även om den i viss mån var även det) utan på grund av Elias mycket betänkta och intelligenta uttlanden. Som när Linnéas mobil ringde. En lång stund stod han bara där, alldeles tyst, alldeles ensam, och stirrade ut över klassen. Totalt förstenad. Hans magra gestalt tar ett steg framåt, och han säger: "Vems mobil var det som ringde?" Inget svar kommer. Efter att ha väntat i vad som känns som en evighet säger Elias: "Var det din, Linnéa?", varpå Linnéa säger "Ja". Här följer sedan det mest intressanta i det hela. Elias skakar faderligt på huvudet, och säger: "Det var tråkigt". Alla håller andan, inväntar det värsta. Återigen har klassrummet frysit till is. Ska hon bli utslängd? Ska Elias bli röd i ansiktet och hoppa runt i cirklar likt en ilsken apa? Eller ska Linnéa bli styckad? Tystnaden bryts av Elias ringande ord. När han har sagt dem, upprepas dem i mitt huvud om och om igen. "Ha mobilen på ljudlöst nästa lektion, tack.". Inget mer. Inte ett ljud till. Med kvävda skratt fortlöper lektionen.
Vi kommer in på ämnena vulkaner och jordbävningar. Efter ett tag står det Richterskalan på tavlan, helt sonika. Elias berättar att det högsta man någonsin har mätt upp på denna skala är 9,3, och att det var i Chile. Detta skapar en viss oro i klassen, och någon, jag minns inte vem, räcker upp handen och säger: "Shit! Dog inte många då,typ?" Elias svarar snabbt denna gång. Med en lärares totala oberördhet säger han: "Nja. Det var inte så tätbefolkat där, så det var inte så många som dog." Klassen pustar ut. Det blir en liten paus innan Elias, fortfarande oberört, tilläger: "Det var väl runt tusen personer som dog, kanske.".
Imorgon ska jag till mattestugan. Det gör ont att ens skriva det. Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid tanken på att jag frivilligt går upp tidigare för att studera något så vedervärdigt som matte. Jag känner inte igen mig själv längre. Jag har blivit en främling, och det skrämmer mig. Imorgon ska jag till mattestugan, imorgon ska jag till mattestugan, imorgon ska jag till mattestugan. Takten fungerar ganska bra med mitt ångestfyllda gungande fram och tillbaka.
Jag blir dock inte ensam. Sjutton minuter över tio ska jag och Ellinor träffas på Gullmarsplan för att tillsammans möta vårt öde. Vi ska icke rädas, utan vara modiga och kämpa ända till det bittra slutet. Vi ska slåss (läs: räkna), tills vi faller, och ni ska minnas oss med kärlek i era hjärtan. För att detta ska vara möjligt, har jag ringt alla världens tidningar, och bett dem att intervjua Elias om vad som orsakade vår bortkomst. Imorgon, när ni möter dagens ljus är detta vad ni kommer att se på löpsedlarna:
Tonåringar döda i traumatisk tristess!
Jensen Södra - en fridfull plats fylld av lärdom och en brinnande vetgirighet? Eller en hemsk plats för ond, bråd död? Flertalet gånger har folk skadats under Jensens så kallade "Mattestugor", men aldrig har det gått så långt som strax innan lunch denna dag, då folk faktiskt avled under denna frivilliga lektion för elever som vill studera extra inför kommande matteprov. Mannen som välkomnade eleverna till mattestugan idag - Elias, har nåtts för några kommenterar.
"Det skedde en hemsk olycka under mattetimmen idag som nådde ända upp till 11 påTristesskalan. Lyckligtvis var det inte ett tätbefolkat område, och det var därmed inte många elever som omkom. Bara två stycken.", säger Elias.
Skrivet av ELINSNILE, 2008-02-11 22:58
är mattestugan så hemsk eller? :/
Skrivet av borstebra.blogg.se, 2008-02-11 23:05